Värdegrundsarbete i Emilias klassrum

Förändringens vindar har nu blåst i snart två månader. Det som är tydligt är att trots att jag är mentor för en klass i årskurs nio så känns det verkligen att det är en helt ny klass. På många sätt känns det som att jag är mentor för en sjua.  

 
En ny gruppsammansättning gör att individernas behov av att bli sedda ökar 

Eleverna ser ut som nior, lär sig det som de ska i nian och har alla krav på sig som det är i nian. Men gruppen och individerna i den är sökande på ett sätt som nior inte brukar vara. Känslorna är hela tiden nära. Behovet av oss vuxna är påtagligt. Jag är tacksam att arbetsrummet ligger vägg i vägg med hemklassrummet. Vi som ska utgöra tryggheten är ständigt nära.  
 
Eleverna kommer ofta och knackar på arbetsrumsdörren. De vet att de alltid är välkomna. De som inte vågar eller vill komma förbi arbetsrummet kommunicerar jag med via chatten på teams. Jag är lika mycket hobbypsykolog som jag är lärare. Mycket av min och mentorskollegans arbetstid läggs på omsorg.  
 
Samtal, samtal och åter samtal. Om det inte är med elever så är det med vårdnadshavare eller kollegor för om mindre än ett år är de på gymnasiet.  

 
Vardagligt värdegrundsarbete 

Höstmörkret är här och jag börjar känna mig trött. Förändring är jobbig även om den är nödvändig. Det blir bara så tydligt hur viktiga vi som vuxna blir i arbetet med att skapa trygghet för eleverna. Värdegrundsarbete i sin enklaste och mest konkreta form.  

För ungefär ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om språkbruk (https://pedagog.uppsala.se/grundskola/grundskolans-bloggar/vardegrundsarbete-i-emilias-klassrum/bitches-valdspyramiden-och-aktivt-jamstalldhetsarbete/). Nu känner jag att det är dags igen. För språkpolisen (undertecknad) jobbar fortfarande hårt med att få eleverna att börja reflektera över sitt och sina kamraters språkbruk.  
 
Ord som ”bög, hora och f*ck you” känns tyvärr alltmer som vardagliga uttryck i allt för många tonåringars munnar. De ord som vi möter dagligen blir normaliserade. Det som dock kan anses vara normalt i en miljö eller grupp är inte det nödvändigtvis i en annan.  

 
Språkpolisen patrullerar

Den här språkpolisen fortsätter dock sitt ihärdiga arbete. Jag förklarade med glimten i ögat för flera elever under förra veckan att det är nog dags att tvätta munnen och att jag vill att de använder ordentligt med tvål och vatten. De ser ofta ut som frågetecken. Jag förklarar sedan att det inte är ett språkbruk som vi använder i skolan.  
 
Blir det inte bättre under den kommande veckan får jag väl ta och damma av min gamla workshop om språkbruk. Den här gången kommer den dock att ske i SO och inte i svenska. Det är dock fördelen med att vi ska jobba med värdegrundsfrågor i alla ämnen.  
 
För den här språkpolisen hon backar bara när hon tar sats! 

Nu när höstterminen börjar är alla klasser förutom en med en ny elevsammansättning på Västra. Jag ska tillsammans med en kollega bli mentor för en av de nya klasserna i årskurs 9. Det är verkligen skräckblandad förtjusning.  
 
Jag har haft ombildade klasser förr men det var under mina första år som lärare. Då skulle eleverna dock börja årskurs 8 och det fanns dubbelt så mycket tid att jobba ihop gruppen. Jag får även erkänna att jag nog var mer naiv på den tiden och bara körde.  
 
Jag och min blivande mentorskollega har haft och kommer ha många fler samtal kring hur vi ska ro vår nya klass i hamn. Något som vi är överens om som jag hoppas kommer vara ett framgångskoncept är att jobba mycket med värdegrundsfrågor och sen självklart det givna målet att så många som möjligt att ska bli behöriga till gymnasiet. 
 
En del av eleverna är oroliga inför skolstarten och att ha en ny klass och en del nya lärare under det sista läsåret. Det är tydligt att det är vi mentorer som måste stå för stabiliteten och utstråla att tillsammans kommer vi att klara det här. 

 
Kommer alla elever i vår nya klass att älska varandra? 

Med största sannolikhet inte. Budskapet från oss mentorer och skolans sida kommer vara att vi måste respektera alla. Vi är olika och det är bra. Det är så vi får fler perspektiv och infallsvinklar även om vi inte alltid håller med.  
 
Jag har därför redan nu börjat fundera på projekt och uppgifter som kan bidra till just detta. Det blir både goda övningar i att lyssna och samtala på ett respektfullt sätt, som de behöver inför de muntliga delar av nationella proven men än viktigare i livet efter grundskolan.  

 
Vad ska vi göra i praktiken? 

Jag förstår kära läsare att du tänker den klassiska lärarfrågan. Hur ska ni göra det här i praktiken då?  
 
Redan innan vi gick på ferie skickades några e-mail för att boka in gruppstärkande aktiviteter. Jag har även haft kontakt med en före detta elev som förhoppningsvis kan ge mina elever tron på att allt går om en vill.  
 
De kanske mer minnesvärda inslagen i alla ära men jag tror att det viktigaste är att skapa mål. Mål för eleven och mål för gruppen. Fokus på kunskapsmål för individen och sociala mål på både individ- och gruppnivå. Sen titta på förutsättningarna och vad som behövs för att nå målen.  
 
- Vad behöver du som elev göra? 
- Vad behöver klasskompisarna göra? 
- Vad behöver/kan lärarna göra? 
- Vilken stöttning behövs från andra? 
 
 Det finns redan nu planer på hur vi ska använda den ena väggen i hemklassrummet för att ständigt påminna om detta. Sen självklart det viktigaste att fira vinsterna tillsammans när ett mål är uppfyllt.  
 
Fortsättning följer.