Magnus HEM-kunskap

Betygen är satta och många elever och lärare pustar ut. Äntligen i mål. Som om lärandet var över, i alla fall för den här gången. Men vad har egentligen uppnåtts när produkten så tydligt överskuggar processen?

Målet eller vägen som mål

I HKK-undervisningen möter jag ofta elever som vill att jag ska titta och smaka på resultatet av köksarbetet. Elevernas stolthet är smittsam, jag beskådar glatt och tar gärna en tugga. Målet, i dubbel bemärkelse, är viktigt. Det märks också på många elevers iver att få en bedömning av just bröd och maträtter. Som att 1-10 skulle säga något väsentligt om deras verk. Därför ger jag aldrig dylika omdömen, utan lyfter och samtalar om konsistens(er) och smak(er) istället.

Mer sällan, nästan aldrig, frågar elever efter återkoppling på arbetsprocessen. Visst ber de om hjälp med handlaget när skalare, knivar och rivjärn ska användas. Men efterfrågan på omdömen om hantering av kökets färdigheter är nära noll. Det är snarare jag som för in detta spår i undervisningen genom formativ bedömning under köksarbetet och olika former av utvärdering av relationen mellan produkt och process.

Fritering av churros.

Att få syn på processen

Som HKK-lärare är jag mer inriktad på arbetsprocessen än slutprodukten. Ett väldoftande rågbröd eller en välkryddad kikärtscurry är så klart sinnliga höjdpunkter och ett kvitto på ett utfört köksarbete. Men det är ändå det som händer längs vägen till brödet eller rätten som är det mest intressanta. Hur eleven hanterar hygien, tar sig an recept, organiserar arbetet, samarbetar med kökskamraten, använder olika livsmedel, metoder, utrustning och redskap, håller ordning och reda (eller motsatsen) på köksbänkarna, sköter källsorteringen, gör anpassningar utifrån situationer som uppstår under arbetets gång, reflekterar över det som görs i relation till perspektiv som hälsa, ekonomi och miljö. Med mera.

Ett bröd eller en maträtt kan så klart bära visst vittnesmål om det arbete som ligger bakom. Fast det är genom uppmärksamhet under arbetsprocessen som elev och lärare verkligen kan komma

i kontakt med förmågor, kunskaper och färdigheter. Det är främst där lärandet sker och blir synligt. Och det är lärarens uppgift att skapa förutsättningar för sådana erfarenheter.

Färdiga churros.

Den reducerade slutprodukten

Med betygen satta vandrar mina tankar därför inte helt osökt till just relationen mellan produkt och process. För precis som rågbrödet eller kikärtscurryn bara till viss del berättar om arbetsprocessen, säger betyg egentligen ganska lite om elevers verkliga förmågor, kunskaper och färdigheter. Enskilda bokstäver ska fånga en hel termins, eller till och med skoltids, lärande och utveckling. En starkt koncentrerad form av summativ bedömning. ”Klart och tydligt, svart på vitt”, enligt somliga. Men särskilt bred eller djup information handlar det inte om. Snarare en hårt reducerad slutprodukt. Som i värsta fall serveras av läraren, och inmundigas av elev och vårdnadshavare, utan tillräckligt intresse för den bakomliggande lärprocessen.

Min lärarvardag är fylld av små och stora utmaningar. Ibland är svårigheterna sådana att jag börjar uppleva problem. Med åren ser jag ett mönster för hur problemen kan hanteras. Hur jag lyckas bemästra mer, även om jag inte når framgång med allt.

Som lärare möter jag många krav och förväntningar. Tvingas leva med ramfaktorer som skaver. Somligt är mer tufft än annat att hantera. Känslan av problem kan börja växa. Då är det lätt hänt att jag lägger problemen hos andra. Politikerna som inte förstår att skolans resurser är otillräckliga. Skolledaren vars dörr oftast tycks stängd eller som inte syns till i verksamheten. Kollegorna som inte tar i utmaningarna tillräckligt resolut. Eleverna som inte beter sig eller inte fattar som de ska. Vårdnadshavarna som inte gör sitt och som inte samarbetar med skolan. Ja, listan över upplevda problem och de som genererar problemen kan göras lång. Inte minst av den som upplever till synes övermäktiga svårigheter. (OBS! Exemplen från skolans vardag är självupplevda, men har inte nödvändigtvis koppling till min nuvarande anställning)

Att förlägga problemen utanför sig själv är skönt. Bekvämt men förrädiskt. Lite som att kissa i byxan. Befriande för stunden men inget vidare på sikt. För när jag förpassar problemen till andra avsäger jag mig ansvar, makt och möjligheter. Visst, på ett psykologiskt plan kan det vara lockande att göra sig maktlös inför yttre omständigheter. Men är det verkligen så jag vill leva mitt lärarliv!?

Nej, jag vill hellre försöka göra något åt de svårigheter som jag brottas med. Ett viktigt steg i arbetet är att erkänna att det är jag som har problem. Inte att jag är orsaken till alla svårigheter, men att de blir mina i mitt möte med dem. Det finns något hoppfullt och konstruktivt i det förhållningssättet. Då börjar jag äga problemen istället för att problemen äger mig. Med det ansvar, den makt och de möjligheter som följer med på köpet.

Politikernas resurstilldelning till skolan må vara otillräcklig men jag triggas att vara ännu mer kreativ. Den frånvarande skolledaren får en inbjudan att närvara vid uppstarten av en av mina lektioner. Jag berättar för mina kollegor vad jag konkret förväntar mig av dem i en specifik situation. Samtidigt som jag sätter gränser för eleven med normbrytande beteende undersöker jag vad som triggar henne. Om elever inte når målen utvärderar jag min undervisning ännu mer noggrant. När kommunikationen med vårdnadshavare kärvar påminner jag mig om att det alltid är avsändaren som har ansvar för hur budskap landar hos mottagaren. För att ta några exempel.

Det händer så klart fortfarande att jag förlägger problemen utanför mig själv. Ja, ibland blir jag irriterad när jag ”åker dit”. Men med tid och övning har jag blivit bättre på synvändan. Det är jag som har problem och med det öppnar sig nya möjligheter.

Vilka kompetenser är särskilt önskvärda eller nödvändiga för en HKK-lärare? För att reflektera över frågeställningen har jag konsulterat en bok och samtalat med en erfaren ämneslärarkollega.

Grunden för yrkesskickligheten

Det finns ingen formel för den goda läraren och det finns flera sätt att vara en duktig pedagog. Samtidigt går det att tala om en rad centrala kompetenser som ligger till grund för lärares yrkesskicklighet. Om detta och annat resonerar Lars-Åke Kernell klokt i Att finna balanser: en bok om undervisningsyrket (Studentlitteratur, 2010). Kernell ringar in en rad lärarkompetenser, inom olika områden och på skilda nivåer: allmän professionalitet, allmänpedagogiska och allmändidaktiska färdigheter, ämneskunskaper och ämnesdidaktisk förtrogenhet, metodisk och arbetsledande skicklighet, generell social och kommunikativ förmåga. Enligt Kernell är kompetenserna inte medfödda egenskaper utan förhållningssätt och beteenden som går att utveckla och förfina. Ett hoppfullt budskap för oss som inte alltid upplever att alla kompetenser är helt på plats i den egna yrkesutövningen.

Särskilda HKK-lärarkompetenser

De kompetenser Kernell lyfter fram är generella och gäller alla lärare. Jag tänker att en stor del av basen för yrkesskicklighet nog också är gemensam för alla i lärarkåren. Fast på samma gång vill jag undersöka och lyfta fram kompetenser som nog kan anses särskilt önskvärda eller nödvändiga för HKK-lärare. För att resonera om detta bjöd jag in Hanna Lackmar, HKK-lärare på Eriksberg anpassad grundskola, att dela med sig av sina tankar.

Hanna Lackmar. Foto: Privat.

För Hanna har HKK-undervisning tillsammans med elever med funktionsvariationer inneburit ett större fokus på utveckling av elevernas självständighet. Undervisning för livet har blivit än mer central än när hon arbetade inom grundskolan.

När Hanna utifrån sin gedigna erfarenhet reflekterar över viktiga HKK-lärarkompetenser nämner hon:

Flexibilitet – att bejaka att det inte alltid blir som läraren tänkt sig,

Kreativitet – att finna lösningar i stunden,

Ett positivt sinne – för goda relationer och en trygg och trivsam miljö,

Mod – att våga prova sig fram och ta in elevernas perspektiv på allvar.

Utifrån Hannas resonemang tycks HKK-lärarens sociala kompetens och ett situationsbaserat, delaktiggörande och frimodigt ledarskap minst lika viktigt som djupa ämneskunskaper. Eller i alla fall nödvändigt för att skapa ett pedagogiskt rum där lärarens ämneskunskaper kan användas.

Processkompetens

Jag håller med Hanna om att relationell skicklighet och ett välutvecklat ledarskap är nyckelkompetenser för lärare. I mitt arbete som HKK-lärare inom såväl grundskola som anpassad grundskola tänker jag också att något som jag vill kalla för processkompetens är helt centralt. Med processkompetens avser jag den ämnesdidaktiska färdigheten att bygga upp fungerande och fördjupande arbetsområden och lektioner. Enligt kursplanerna för de båda skolformerna är förmågorna att planera, tillaga/hantera samt värdera essentiella i ämnet. Den yrkesskickliga HKK-läraren skapar därför inspirerande teman och arbetsprocesser där eleverna får möjlighet utveckla dessa förmågor. Arbetsprocesser där formativ bedömning bidrar till att synliggöra förmågornas progression både för eleverna och läraren.