Magnus HEM-kunskap

När jag började blogga för Pedagog Uppsala lovade jag mig själv att vara sparsam med inlägg om ämnets ofta snäva ramfaktorer. Att salens läge, utformning och utrustning, schemat, gruppstorlekar, budgeten med mera spelar stor roll för vad som är (o)möjligt i ämnet vet ju ändå alla kollegor. Men här kommer trots allt ett inlägg om krympande tidsramar trots utökad timplan.

Från och med höstterminen 2024 har elever rätt till 130 undervisningstimmar i HKK, fördelade på 40 timmar i låg- och mellanstadiet och 90 timmar i högstadiet. En ökning med sammanlagt 12 timmar jämfört med den föregående timplanen. Fast även efter denna förändring är HKK grundskolans i särklass minsta ämne sett till antalet undervisningstimmar.

I Uppsala kommun finns ett omvandlingsverktyg för hur timplanens garanterade timmar ska fördelas i undervisningsminuter per vecka i olika årskurser. Enligt detta dokument ska varje elev i årskurs 6 undervisas i HKK under 67 minuter/vecka. I praktiken fördelas dessa minuter ofta som ett längre pass varje vecka under en termin eller varannan vecka under ett helt läsår. Det borde innebära undervisningspass på 134 minuter.

Den tänkta praktiken rimmar dock illa med den verkliga. På mitt schema över HKK-undervisning i åk 6 har grupperna endast 120 minuter/vecka under en termin. Redan där försvinner 14 minuter per tillfälle, vilket blir 238 förlorade minuter när det multipliceras med 17 lektionstillfällen under en termin (varje vecka) eller ett läsår (varannan vecka). Mer än 10 procent av grundskolans minsta ämne borta. Oturligt, men det slutar tyvärr inte där.

Timplan, schema och faktisk undervisningstid är några av de ramfaktorer som påverkar HKK-undervisningen. Bild: Magnus Myrberg

I min tjänst tar jag emot elevgrupper från flera andra kommunala skolor, eftersom deras hemskolor inte har någon HKK-sal. Upplägget innebär att eleverna åker buss till skolan där jag arbetar. Bussresor som inte är helt enkla för hemskolorna att få till schemamässigt. En svårighet som jag har stor respekt för, men som får uppenbara konsekvenser för HKK-undervisningen. För en av de grupper jag undervisar innevarande termin innebär det att den schemalagda tiden om 120 minuter i praktiken måste minskas till 105 minuter. För att eleverna ska hinna med bussen tillbaka till sin hemskola. 15 minuter X 17 veckor är som bekant 255 minuter. Om vi till de tidigare nämnda 238 minuterna adderar 255 minuter blir det 493 förlorade minuter. Det är mer än 8 undervisningstimmar av de från början totalt 40 timmarna i åk 6.

För flera år sedan arbetade jag inom en stor friskolekoncern. Det fanns positiva sidor med den arbetsgivaren, men en av baksidorna var att mer än en tredjedel av timplanen i HKK försvann i skolans schemaläggning. En variant av timplan som friskolekoncernen menade sig ha dispens för. Det var svårt att göra ett professionellt jobb som HKK-lärare under sådana omständigheter.

En tredjedel är ju som bekant ungefär 33 procent. I mitt nuvarande kommunala uppdrag kan jag konstatera att jag har vissa grupper som i praktiken förlorar drygt 20 procent av den undervisningstid de har rätt till i HKK. Det är inte i nivå med den stora friskolekoncernens anorektiska timplan, men ändå djupt problematiskt. Något dylikt skulle knappast accepteras för ämnen som svenska, matte eller engelska. I HKK ska lärare och elever tydligen kunna suga på tidsramarna.

För ganska precis ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om förhoppningen att kunna testa konceptet Världen finns här i HKK-undervisningen. Under innevarande vårtermin har det blivit verkstad av ambitionen, i ett utbyte mellan elever i åk 6 på Östra Stenhagenskolan och vuxna som läser svenska för invandrare (SFI) på UJC Komvux i Boländerna.

Vi ska få gäster och det finns en förväntan bland eleverna. För ett par veckor sedan mötte vi våra nya vänner IRL för första gången. Då förberedde sexorna grönsakssnacks och dippsås åt oss alla. Våra gäster hade också med sig godsaker som de bjöd på. Vid borden samtalade vi om livet i hemmet, till exempel vem som brukar laga mat hemma och vilka sysslor barn kan hjälpa till med. Före den fysiska lektionen hade vi presenterat oss digitalt för varandra via Teams.

Idag ska vi steka pannkakor tillsammans och dela måltidsgemenskap. Eleverna i årskurs 6 förbereder två olika sorters pannkakssmet. En för traditionella svenska tunnpannkakor och en för amerikanska pannkakor. Innan gästerna dyker upp hinner vi även duka matborden i salen. Med våra nya vänner på plats drar vi igång pannkaksstekningen. Eleverna i årskurs 6 har sedan tidigare tränats i steksignalen och nu är det upp till bevis. När någon elev börjar förklara steksignalen för sin vuxna medkock uppstår en tydlig igenkänning i den praktiska erfarenheten.

Vissa kök steker stora tunnpannkakor och andra tjockare men mindre. Tänk att bara genom en sådan sak – i jämförelsen stor, liten, tunn och tjock – finns såväl språkligt som praktiskt lärande närvarande. Unga och vuxna elever turas om vid spisen och visar varandra tekniken med panna och stekspade. Skratt hörs när någon försöker flippa en pannkaka i luften. En pratkarta (bildstöd med ord/begrepp och bilder kring ett tema) ger stöd åt konversationen om det som görs med händerna.

Vid måltiden fortsätter samtalen om pannkakor och olika tillbehör. En elev frågar efter smetana, även om vi inte gjort ryska blinier (boveteplättar). I kylskåpet hittar jag gräddfil som får duga som substitut. Även om några vid bordet fortfarande är lite nervösa och därför reserverade i mötet med nya bekanta böljar samtalet om allt mellan himmel och jord. Intressen som fotboll och spel förenar även om ålder och livserfarenheter är olika. Överlag präglas utbytet av en varm nyfikenhet och vilja att möta varandra.

Som HKK-lärare njuter jag av stunden. Tänk hur en autentisk situation främjar både lärande och mänskliga möten. Med social träning, utveckling av språk, teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter. Det verklighetsnära sammanhanget visar sig också hjälpa minst en elev i åk 6 att visa sina förmågor på ett annat sätt än under mer ordinära HKK-lektioner. Eleven går självmant in i rollen som värd och börjar ta ett helt annat ansvar för sitt arbete i köket och för den sociala situationen vid matbordet. Plötsligt blir det vi gör i skolan angeläget och meningsfullt. ”Learning by doing” när det är som bäst.

Några dagar efter utbytet mejlar jag och Monica Eriksson, SFI-lärare, om erfarenheterna från senaste lektionen. Då nämner hon att somliga av SFI-eleverna berättat att lektionen var första gången de tillagat och ätit pannkakor, och att de planerar att laga det igen hemma. Apropå att utbytet ger mersmak!

I de flesta HKK-salar står matkulturer ibland eller återkommande på menyn. Med vilken utgångspunkt bedrivs sådan undervisning? Hamnar det som förenar, det särskiljande eller både och i fokus?

I kursplanens syftesskrivningar står det bland annat att undervisningen i HKK ska ”ge eleverna förutsättningar att utveckla kunskaper om kulturella variationer och traditioner i olika hushåll”. Det centrala innehållet för åk 1-6 och åk 7-9 lyfter båda fram ”olika mattraditioner”. Med sådana skrivningar i styrdokumenten är det inte konstigt att undervisningen om matkulturer gärna betonar olikheter. Att det som åtskiljer lyfts fram. Det är också min erfarenhet i kontakten med andra skolor och lärare. Det unika får ofta företräde framför det som är lika.

Vid jämförelser mellan olika kulturer kan dock lika gärna det gemensamma ställas i centrum. Visst, kontrastverkan ska inte underskattas, men upptäckter av det som förenar och knyter samman är minst lika spännande. Tänk att människor utvecklat likartade praktiker på olika platser under solen. Eller varför inte undersöka små och stora variationer på ett närbesläktat tema i skilda sammanhang!?

När jag får bestämma hamnar betoningen gärna på det som är likt eller snarlikt i olika matkulturer, med öppning för hur det också kommer till uttryck genom det unika. Att det har blivit en viktig infallsvinkel för mig hänger nog till viss del samman med hur jag under min kostvetenskaliga utbildning bland annat fascinerades av gemensamma drag hos framgångsrik snabbmat. Och att jag under en av mina VFU-perioder uppskattade mina handledares grepp kring bröd i och till mat i olika kulturer.

En typisk Svennebanan-pannkaka.

Så precis som i många andra HKK-salar står matkulturer ibland på menyn hos mig och mina elever. Ibland sker det genom att vi undersöker det faktum att pannkakor tillagas i jordens flesta hörn. Med vissa variationer vad gäller ingredienser, metoder, redskap och utrustning. Och så klart även konsistens, textur och smak. Den skånska äggakakan är något annat än venezuelanska cachapas, men båda är en form av pannkaka. Köttbullar är en annan tacksam rätt, som passar utmärkt för att få syn på både likt och unikt. För att inte tala om fasta och tillhörande fester som mänskligt kulturellt och religiöst fenomen.