Karin och eleverna

När jag får en stund över ska jag skriva ett blogginlägg. Så tänker jag. Men i skolans värld får man ingen stund över.

När jag får en stund över ska jag rätta analysuppgiften för alla sjuor i bild och skapa ett dokument med elevernas länkar till SWAY. Här borde jag faktiskt ha planerat in en stund över.

Vi har väldigt olika sätt att strukturera våra dagar. För mig är det viktigaste att försöka mingla, fånga upp, jonglera och lösa sociala fnurror på tråden bland eleverna så mycket jag bara kan medan verksamheten är igång och jag har en lucka.

Jag är lärare i bild och textilslöjd på halvtid och socialpedagog på halvtid. Men 50 + 50 kan lätt bli 200. Jag är nämligen Karin på heltid. 24/7.

För att beskriva Karin i andraperson så är hon en sådan där som aldrig går tomhänt. Är hon hemma och ska gå till affären sätter hon först på tvättmaskinen, tar med sig soppåsen och ett brev som ska postas på vägen (japp! Hon skriver riktiga brev, mest till sin dotter som läser på Folkhögskola i Östersund) och när hon handlar lyssnar hon samtidigt på en podd.

På jobbet är det likadant. Karin småjoggar till kopieringsrummet och tar då med sig kartläggningen som ska till skolpsykologens postfack men hon upptäcker att eleven som varit hemma är här så hon småpratar och följer denna till lektionen först. Hinner informera om saker eleven missat. På väg
tillbaka möter Karin en elev som tappat sin skåpsnyckel, gör high five med en annan på vägen till lånenycklarna och får en kram av en tredje. ”Kan du skriva ut affisherna för eleverådets styrelsemöte Karin?” ropar ett gäng och sen byter Karin några ord med en kollega om hur en elev behöver ha det
på lektionen just idag.

Sen blir det bråk i korridoren bredvid. Högljudda arga ordväxlingar. Karin går dit. Hjälper till att medla. Eftersom kollegan behövde gå så går Karin med raska steg efter för att berätta klart det som var viktigt att säga. Karin landar i kopieringsrummet till slut. Och går direkt med det kopierade till bildsalen och hämtar samtidigt material som hon tar med mig till en elev i en liten grupp. Går dit. Det är i en annan skolbyggnad. På vägen behöver hon svänga förbi och informera sin chef om ett par saker och planera lite snabbt med specialpedagog inför ett möte till eftermiddagen.

Det finns nog många som är som Karin. För mig känns det som en obruten cykel, som en dans, som en rytm och som ett enda långt ”nu”.

Men det är en skör balans det där. Man kan lätt hamna i en känsla av stress när man borde förberett lite mer inför lektionen. När nuet fastnar lite i vinkelvolten och jag upptäcker att jag känner mig frustrerad och irriterad så minns jag att det bara är jag som kan påverka det. Inte glömma att kissa.
Inte glömma att sätta sig ner och andas en stund. Inte glömma att äta lunch.

Ganska ofta ändrar jag inställningen till ”lek” när jag blir för stressad. Det måste få vara roligt. För mig själv. Också.

- Astrid! Du tappa nått!
- Vaddå???
-Farten!

På väg till lilla gruppen så körde jag den gamla godingen på alla jag mötte och det var lika roligt varje gång. (Senare på dagen ropade en elev ”Karin! Du tappade nått!” Att det var jag som initierat detta två timmar tidigare låtsades jag inte om. Jag konstaterade bara för mig själv att man inte ska underskatta roliga lekar. De sprider sig som baciller i December.)

I lilla gruppen gav jag inte eleven en chans att tveka på sin bilduppgift (hen hade haft en vecka på sig på egen hand men det hade varit svårt att komma igång och slutföra uppgiften).

- Nu har jag en sån himla lust att skapa mönsterteckningen med dig. Jag ska göra en egen och här är ditt material!

En annan elev såg nyfiken ut och jag visste att hen inte heller kommit igång med sin. Så hen fick också papper och pennor och instruktion. Sedan babblade jag nonstop om det jag själv gjorde och vi skrattade och skojade och plötsligt hade alla tre gjort sina bilder färdiga. Eleven med selektiv mutism pratade mest och jag njöt där och då av effekten av att vara i sin egen lek. Det smittar med total avspänning. Och i det kravlösa skapas det. Och slappnas av. Trallala la la la….

Nu var jag i min dans och mitt flow. Hela vägen till matsalen dansade jag lite med eleverna jag mötte och väl framme så sjöng jag och rastvärden vår dagliga improviserade Nationalsång (melodin) och fick elever runt om att skratta. ”Hej hej matvärdinnor!” och ”Hej hej eleven!” som jag behövde tala med om att ”du behövs. Kan du hjälpa mig med en viktig sak? Det är en elev som ska börja i årskurs sex nästa år som är nervös. Hen har samma fröken som du hade. Vill du följa med dit och hälsa på? Dina gamla fröknar hälsar att du alltid är välkommen att hälsa på. De vill gärna träffa dig och så skulle vi ju kunna berätta lite för eleven om högstadiet också!” Eleven sken upp. ”Jag vill, när jag har tid, kan du hälsa!”.

Ibland är att sänka kraven det som behövs för att något ska bli gjort. Ibland behöver man för en stund ta med eleverna i sin lek. Låt dem få skoja och busa och till och med härja lite. Att ge de elever som känner sig pressade och stressade en stund där inga krav finns och tillåta dem också få vara i ”lek”, slappna av och bara få vara ”människan”.

Skulle jag göra en timeline över det viktigaste som hänt denna termin så var det ändå trådtrasselleken.

Det har varit svårt att hinna hjälpa alla elever i årskurs sex på textilslöjden den här terminen. Jag har till och med haft en kollega med för observation för att ta hjälp. Hur sjutton ska jag kunna förebygga det vi hamnar i då alla elever ropar ”Karin hjälp!” samtidigt. Texten blir för lång om jag skulle beskriva allt jag testat. Det handlar om att flera i grupperna har det extra svårt och jag är själv. Det är halvklass men det känns dom dubbelklass. Ja ja. Det börjar ordna upp sig nu och vi har rott våra projekt i mål men någonstans när det var som jobbigast så började jag leka en lek.

Det finns gott om trådar i en slöjdsal. När man sopar golvet får man ihop en hel hög. På borden ligger det alltid ett gäng trådstumpar under arbetets gång. Jag började lägga trådtrassel uppepå elevernas huvuden. När jag hjälpte en elev så lade jag helt enkelt några trådar på skallen utan att de märkte. Det blev fnissigt när klasskamrater såg men vi höll hemligt. Trådtrassel väger inget och känns inte. Jag tyckte nog att det var roligast av alla.

En dag skulle jag direkt till ett möte och min kollega Stina frågade ”vad har du på huvudet Karin?”. Uppepå min mössa (som jag oftast har på hela dagen) låg en hel hög trådar. Det var det roligaste jag varit med om. Här hade jag gått och trott att jag var den som gjort saker i smyg men de som smugit mest var hela klassen!

Så det blev början på en rutin att ha lite roligt, börja hjälpas åt mer, jobba mer i par och också lägga trådar på allas huvuden. Svårt kanske att föreställa sig men att få trådar på huvudet betyder att man är populär. Och i mina årskurs sex-klasser tycker vi alla om trådtrassel på huvudet.

Det tar lång stund mellan mina blogginlägg. Det finns så mycket jag tänker att jag ska skriva om. Men det här var en viktig sak att dela med mig av: LEK MER! Det kommer alltid att finnas massor att göra och problem att lösa men man måste få ha lite kul också!

Har Skellefteå Kommuns jobbannons dykt upp i ditt flöde?
”Vi söker dig som vill bestämma allt själv. Titel, lön och arbetsuppgifter. Sök ett jobb utan gränser!”
Jag blev lite upprymd när jag först läste orden och var på vippen till att packa ihop för att flytta på stört.
Tänk! Att få utforma sitt drömjobb själv. ”Hej! Det här är jag. Jag är skitbra på att….”.

Ta några minuter och fundera på vilken titel och vilka arbetsuppgifter du då skulle vilja ha.

För mig blandas hisnande tankar huller om buller i huvudet.
Ganska snart frågar jag mig själv: Vem tror jag att jag är? Vad har jag för jobbidentitet? Vill jag ens ha den identiteten? Och vad kan jag egentligen? Vad vill jag innerst inne göra? Vad är jag riktigt bra på? Vad får min själ att sjunga? Vilken konstig ordning jag tänker på och varför letar jag efter vad jag tror behövs av en arbetsgivare snarare än vad jag behöver?

Det låter säkert väldigt olika i våra huvuden när vi sätter i gång att ”bestämma” vad vårt jobb ska heta och hur mycket vi ska tjäna. Och vad vi är värda.

Jag började fantisera om vad som skulle hända om alla anställningar upphörde en dag. Nästa dag skulle kanske en stor nationell samordning dra i gång. (Senare begränsade jag det till kommunal samordning. Vi lär ju ta det kommun för kommun så att inte allting faller fritt samtidigt). Skulle samhället i kommunen fungera sen när vi skapat våra egna jobb? Skulle de som valt yrke busschaufför tralla mer och alltid säga ”god morgon, ha en fin dag!”? Skulle jag skutta runt och utföra mitt jobb i närvaro och harmoni?

Jag kom fram till att jag inte vill byta arbetsplats. 
Men det finns många saker jag gör lite på volley som jag vet att andra gör bättre och det finns saker jag är skitbra på som jag inte har tid med men som skulle göra underverk. Jag skulle vara den där extraresursen som en skola inte har råd med, en sån som alla i dagens läge önskar att det fanns. Den VILL jag vara. Jag hade bestämt att jag andades lite fler djupa andetag och gick på toa när jag blev kissnödig lite oftare. Och inte slarvade med lunchen.

Och jag tror att de flesta VILL ha så mycket mer kvalitét i sitt arbete men tiden räcker inte i dagsläget. Ett mer begränsat fokusområde. Inte fylla alla luckor hela tiden överallt. Inte byta ”titlar” flera gånger om dagen och effektivisera så mycket så att allt blir svårbegripligt för både oss och barnen. Att alla dessa ”udda veckor på tisdagar och torsdagar är det Anna som du ska sitta hos men jämna veckor på måndagar och fredagar är det Sven!” försvann och blev till ”varje dag klockan 10!”.

Ungefär.
Fram för förutsägbarhet och kontinuitet. Fram för tydlighet. Fram för frisk och glad personal. Fram för ett lugn som ger fokus.

Illustratör: Line Rydström

Om jag fick välja en egen titel skulle det vara TRYGGHETSKATALYSATOR. Jag skulle bara flyga runt som en fjäril och sprida harmoni. Jag skulle sila bort oro och förvirring. Jag skulle hjälpa elever att mötas lite oftare, ha fler aktiviteter som ger en trygg gemenskap, hjälpa till att lösa flera problem ordentligt och i lugn och ro, vara lugnet självt och bara hjälpa barnen OCH DE VUXNA att komma ihåg att vi är människor på planeten jorden, att vi är olika och att vi behöver känna efter ibland och att ingen av oss är gjord för att konstant vara effektiva. Vi skulle göra avslappnande aktiviteter.

Skolstarten drog i gång för några veckor sedan och var en kontrast till semestern. Det är ju väldigt stor skillnad på tempo.
Det är lite klurigt med prioriteringsordningen till en början, eller hur? Det är svårt att hålla balansen. Jag skrev en text om det som jag aldrig publicerade för jag hann inte.
Men allt faller på plats pö om pö. Man lurar sig själv om man tror att det någonsin kommer en dag då man känner att man är klar men nu är föräldramötet för terminen är i alla fall klart. Check! Det utvecklingssamtal som gäller nu.

Det har varit schemabrytande aktiviteter varje vecka sedan skolstart. För många elever betyder det otrygghet och oförutsägbarhet.

Tillsammans rodde vi en fantastisk tradition i hamn förra veckan:  Skoljoggen. Det är årets grej på Björkvallsskolan, arrangerad av idrottslärarna. Elever tar sig runt 5 km i elljusspåret och alla lärare och pedagoger står längs spåret med jämna mellanrum på särskilda platser och hejar på. Musikläraren Sigge stod med sin gitarr och sjöng och gav oss den energi vi behövde för att ta oss upp för en av ”mördarbackarna”. Vissa elever löper de snabbaste de kan, andra joggar, lunkar och går.

Jag gick. Jag pratade om livet med ett par sexor och fångade upp några trötta elever vägen. Peppade. Avledde med roliga samtal. Hade tid att lyssna och vara närvarande.
I mål var stämningen på topp. Alla var glada. Eleverna fick en festis och en frukt. Musiken dunkade. Skolans vinnare sprang på strax under sexton minuter.
”Det brukar ta längre tid för mig att gå på toaletten och skita!”, uttryckte en elev chockat när hen fick veta det.

Det jag funderar mest på just nu. (Tipsa mig gärna om infallsvinklar):

• Elevråd specifikt och demokrati generellt. Startar upp ett elevråd nu som ska få förutsättning att inte falla platt när niorna går ut.
• Skapa än mer tydlighet för eleverna generellt.
• Ledarskap i klassrummet. Kommunens fokusområde.
• Problemlösning med elev a, b, c och d

Hur har skolstarten varit för dig och vad funderar du mest på just nu?

Jag och min kollega, specialpedagogen Kristina Söderman, känner oss lite stolta och glada över reaktionen på föreläsningen vi höll på SETT-mässan nyligen. Det räcker med ett par härliga reaktioner så blir man positivt förstärkt liksom.

Det har varit kul att jobba med föreläsningen. Vi avsatte ingen tid inom ramen av vår arbetstid. Det tror jag att vi alla upplever just nu; det finns inte något extra utrymme. Att ses på kvällar och helger medförde att vi lärde känna varandra lite extra utanför jobbet. Vi hade mysiga spånarstunder initialt då vi låg hemma i soffan och käkade chips, åt pizza och drack coca-cola som två tonåringar. Det var också härligt intensivt när idéerna kom till oss. Och de förföljde oss i den dagliga verksamheten. Vi möttes i korridoren och delgav varandra nya förslag.
Man kan bara segla när vinden blåser. Minsta vindpust och jag sprang förbi hennes kontor och rabblade upphetsat och osammanhängande mina nya tankar. Kristina kunde messa “precis när jag skulle somna kom jag att tänka på....”.

När vi väl stod där på scenen så var det fint att ha varandra. Allt det där som runnit under broarna under arbetets gång fanns osynligt emellan oss. Kristina är en stjärna som man får en att lysa lite extra om man står bredvid.

Vår föreläsning handlade om att “odla barn”.
Hon tänker lika.

Skolan är en trädgård. Varje elev ett frö.

Vi behöver ta reda på vilken typ av frö eleven är.  Och plantera fröet i rätt läge, temeperatur och rätt jordmån så att det kan börja gro. Sedan ge den rätt näring, kanske just det specifika bokashi-kompost-gödslet som fått stjälken att växa sig stark. Belöningen är när eleven slår ut som en blomma.  Detta tar tid. Och omsorg. Och närvaro. Och relation. Vi behöver ge eleven kontroll och en känsla av meningsfullhet.

Vi byggde en fysisk blomma där stjälken delades upp och när knopp satts på plats kom blombladen på. Detta hjälpte publiken att följa med. Och det var skoj.  Vi fick hjälp av våra egna barn att snickra och måla den.
Och att spela in ett pianostycke. Eftersom Kristina sjöng en liten strof. Man skulle kunna kalla föreläsningen för musikal. Åtminstone för 30 sekunder.

Skulle ni vilja läsa en serie inlägg om HUR vi kan jobba för att få en elev att blomma? Och kanske ge några riktiga elev-exempel?Det var en ledande fråga...
Svara ja!  

Känner ni igen det där med att vissa barn behöver extra näring? Att vissa frön är extra kantstötta från början? Att vissa plantor behöver planteras om och stå kvar för att få starka rötter? De kanske har planterats om för ofta?  Och känslan av att se en knopp slå ut och bli en blomma, kanske av en helt annat slag än vad man gått och trott att den skulle bli? Förvåningen.

Det inte är ett quickfix att odla ett barn och det krävs tid och organisation. Jag är inte ensam om att önska att det satsades mer. För om blommorna inte får växa på sig i skolan, var ska de växa? De kommer att söka sig någon annanstans....