Karin och eleverna

Jag och min kollega, specialpedagogen Kristina Söderman, känner oss lite stolta och glada över reaktionen på föreläsningen vi höll på SETT-mässan nyligen. Det räcker med ett par härliga reaktioner så blir man positivt förstärkt liksom.

Det har varit kul att jobba med föreläsningen. Vi avsatte ingen tid inom ramen av vår arbetstid. Det tror jag att vi alla upplever just nu; det finns inte något extra utrymme. Att ses på kvällar och helger medförde att vi lärde känna varandra lite extra utanför jobbet. Vi hade mysiga spånarstunder initialt då vi låg hemma i soffan och käkade chips, åt pizza och drack coca-cola som två tonåringar. Det var också härligt intensivt när idéerna kom till oss. Och de förföljde oss i den dagliga verksamheten. Vi möttes i korridoren och delgav varandra nya förslag.
Man kan bara segla när vinden blåser. Minsta vindpust och jag sprang förbi hennes kontor och rabblade upphetsat och osammanhängande mina nya tankar. Kristina kunde messa “precis när jag skulle somna kom jag att tänka på....”.

När vi väl stod där på scenen så var det fint att ha varandra. Allt det där som runnit under broarna under arbetets gång fanns osynligt emellan oss. Kristina är en stjärna som man får en att lysa lite extra om man står bredvid.

Vår föreläsning handlade om att “odla barn”.
Hon tänker lika.

Skolan är en trädgård. Varje elev ett frö.

Vi behöver ta reda på vilken typ av frö eleven är.  Och plantera fröet i rätt läge, temeperatur och rätt jordmån så att det kan börja gro. Sedan ge den rätt näring, kanske just det specifika bokashi-kompost-gödslet som fått stjälken att växa sig stark. Belöningen är när eleven slår ut som en blomma.  Detta tar tid. Och omsorg. Och närvaro. Och relation. Vi behöver ge eleven kontroll och en känsla av meningsfullhet.

Vi byggde en fysisk blomma där stjälken delades upp och när knopp satts på plats kom blombladen på. Detta hjälpte publiken att följa med. Och det var skoj.  Vi fick hjälp av våra egna barn att snickra och måla den.
Och att spela in ett pianostycke. Eftersom Kristina sjöng en liten strof. Man skulle kunna kalla föreläsningen för musikal. Åtminstone för 30 sekunder.

Skulle ni vilja läsa en serie inlägg om HUR vi kan jobba för att få en elev att blomma? Och kanske ge några riktiga elev-exempel?Det var en ledande fråga...
Svara ja!  

Känner ni igen det där med att vissa barn behöver extra näring? Att vissa frön är extra kantstötta från början? Att vissa plantor behöver planteras om och stå kvar för att få starka rötter? De kanske har planterats om för ofta?  Och känslan av att se en knopp slå ut och bli en blomma, kanske av en helt annat slag än vad man gått och trott att den skulle bli? Förvåningen.

Det inte är ett quickfix att odla ett barn och det krävs tid och organisation. Jag är inte ensam om att önska att det satsades mer. För om blommorna inte får växa på sig i skolan, var ska de växa? De kommer att söka sig någon annanstans....

Jag vet att det bara är januari men vi går mot ljuset och det ljusgröna. På bildlektionerna förra veckan målade vi vår-bilder. Galet men sant. Det behövdes tankas lite klorofyll.

Jag ser det först nu efteråt. Det jag fick som barn och såg som en skatt har jag också gett till mina barn: Naturlighet. Då menar jag att barnen förhåller sig till naturen som något naturligt. Naturlig naturlighet.

 Mina första fem år i livet bodde jag och min familj i ett torp utanför Sigtuna. Frukt och grönsaker. Gräva och snickra. Somrar i skärgården. Ute på en ö utanför Gräsö lekte jag och min tvillingsyster. Fiska, bada, ro, leka, klättra, utforska dagen lång. Man bär det med sig.... Man blir kreativ och nyfiken. Nyfikenheten fortsatte. Efter en cykelresa tur och retur till Indien kom jag och mina barns pappa hem med ömma rumpor och köpte en liten gård ute på landet utanför Uppsala. Barnen ärvde musikalitet från sin far och galenskap från mig.

Det var när en av mina döttrar nyligen talade med mig om att så ska hennes barn också få växa upp hoppas hon som jag insåg att detta kanske kommer att “gå i arv”. Det har uppskattats som någonting värdefullt.

Minnena som mina barn har från barndomen är att vi levde mest utomhus. Var vi inomhus så var det tyger, papper, färg och instrument överallt.

Jag har tydliga minnesbilder från stunder då min äldsta dotter satt högst uppe i det högsta äppelträdet och spelade trumpet och trummade mot en planka hon spikat upp högst upp medan den yngsta dottern höll sig på marken och plockade blommor, gjorde halsband av dem och dansade runt. Livet var en musikal. Vi hade höns och kaniner, katter och en hund. Grannen hade en häst. Vi hade också självklart en lådbil som det fixades och spikades och trixades med. Vi lagade ofta middagsmat i vårt andra vardagsrum, på vitmosseberget. Där hade vi en eldplats och vi odlade det mesta av det vi åt hemma. På hösten gick vi direkt ut i skogen efter skolan och stekte kantarellmackor till “mellis”. Inget konstigt med det, liksom. Man kunde ställena. Det var bara att hämta.Livet var rikt på en massa upplevelser. Djur och natur. Väder och vind. Årstider. Lek och sång och dans och trams. För både oss vuxna och barnen och tillsammans.

Alla som har en trädgård, liten eller stor, eller plantor på balkongen eller blommor i fönstren, vet att det är ett långsiktigt jobb. Man sår frön. Man vattnar. Man gödslar. Man flyttar och delar på plantor. Man gräver med både spade och händer. Jag älskar jord. Hönsen gick och pickade överallt och gödslade våra land. Allt grönt avfall användes till täckodling. Maskarna trivdes. Fjärilarna flockades. Ringblomma, röd solhatt, lavendel och stjärnfocka. Dessa blommor älskade både jag och fjärilarna. Det är något med tålamod och närvaro som odlades hos mig under dessa år. Jag såg det tydligt; det går liksom inte att skynda sig. Frukter skördas alltid SEN. Men det är liksom inte bara det som är målet. Det är också en enorm tillfredställelse att få leka, skapa och vara DÄR på riktigt, i alla moment. Inget gjorde mig lyckligare än när det började spöregna när jag precis rensat klart och täckt alla trädgårdsland med gräsklipp. När man ser hur unikt allt samspelar så växer också tron på någonting större än sig själv. Man kan lita på att det ordnar sig. Och att se att ALLT där i trädgården behövs: Maskar, humlor, hönsskit och organismer. Kompost. Pumporna på den gamla dynghögen trivdes. Men det grodde också en slags självförståelse. Vi är inte så speciellt olika varandra. Men ändå helt unika. Vi behövs allihop och alla kommer från något. Liksom frön bär på potential. De liksom bara gror helt enkelt i rätt förhållande. Näring behöver tillföras till var och en. Just den näringen som får just våra rötter att rota sig och stjälken att växa och bli lagom stadig. (Men inte för stadig. Då går den av när det stormar.) En dag bär vi frukt. Och blommar gör vi i cykler. Årstider hjälper allt i naturen att få vila i perioder.

Och vad har allt det här med skolan att göra? När jag hamnade i skolans värld (resursskolornas universum och som på ett bananskal såklart) kände jag att jag lärde mig ALLT om ALLT och såg att det hade med människor som natur att göra. En viktig del i att möta människor rätt är ju att jobba på att förstå sig på sig själv och ta hand om sig själv. Man har koll och förhoppningsvis accepterar man sina egna fel och brister, kanske älskar och kan känna sig stolt över andra egenskaper. Människofrön är på många sätt lika växtfrön: Vi är lika men ändå olika. Vi bär på olika potential och livskraft. Vi utvecklas olika snabbt och vi växer olika. Vi ser olika ut. Har man inte den grundsynen i mötet av en annan människa, att den människan är perfekt som den faktiskt är, just nu, så blir det problematiskt. Vad ska vi ändra på? Och varför? Det är jobbigt att simma mot strömmen.

Det finns ju förmågor hos människor som passar bra in i skolans värld eftersom det finns ett mål: Att ta in kunskap, visa sin kunskap och få ett betyg som tar dig vidare från grundskolan till gymnasiet. Och till universitetet för många. Jag har sett på nära håll hur svårt det är för en människa att passa in och bara följa med när ingången till lärandet och uttrycket för sina kunskaper ter sig på ett annat sätt än det följsamma sättet. Jag har följt ett av mina egna barn på en resa av ångest, skolvägran, BUP och vägen tillbaka med en ADD och autism-diagnos i bakfickan. Att samarbeta med skolan och samtidigt vara ett vara ett stöd till sitt barn. Att peppa sig blå. Inte ge sig. Hon gjorde en rejäl comeback i åttan och nian och gick halva gymnasieutbildningen innan hon fyllde 18 och tog det egna beslutet att hoppa av. Tror jag att det är kört för henne? Nej, det tror jag inte. Hon kommer att ta sig fram på vägar som får henne att växa och lära sig om sig själv och andra. Den kanske blir lite krokigare men man kan lita på att hon blir rik på just de livserfarenheter just hon behöver ändå. Och kommer att berika världen med sin unikhet.

Vissa elever i skolan har jättesvårt. De behöver megamycket stöd för att ta sig igenom grundskolan och gymnasiet. De är dem jag har jobbat mest tillsammans med. Visst ska man också, även om man har det svårt, få känna sig värdefull och blomma även om man är oflexibel, har svårt med fokus, tappar energi snabbt, har bristande tidsuppfattning, har svårigheter att utföra saker i en logisk eller bestämd ordning, har svårighet att hantera oförutsägbarhet, har svårighet för tvetydighet, ovisshet och nya rutiner, har svårighet att förstå vad som sägs, har svårigheter att uttrycka bekymmer, behov eller tankar i ord och har svårigheter att förutse de troliga resultaten eller konsekvenserna av det egna agerandet? Skolan är som en trädgård att odla. Varje planta så olika. Den behöver ibland kanske flyttas och behandlas på olika sätt. Aklimatisera sig. Ibland måste man förändra hela jordmånen så att den kan trivs. Både ph-värdet, mullhalten och näringen behöver jobbas på. Ibland behövs bara kortsiktiga insatser av gödning. Positiv förstärkning, lugn, ro samt trygghetsskapande relationer ser jag som det viktigaste. För att växa i sin takt och blomma och få vara den unika människa man är. Att någon står kvar när man misslyckas så att man kan resa sig upp och vilja försöka igen.
TRYGGHETSJOBBET och RELATIONSBYGGANDET ser jag som det viktigaste.

Jag säger det som jag sa i förra blogginlägget: Vi är duktiga på att prata om elevens svårigheter men inte lika duktiga på att involvera och prata med huvudpersonen själv: ELEVEN. Jag menar inte att trigga någon. Klart vi alla är bra på att prata med barnen. Vi talar med dem jämt; korta samtal, tillsägelser, frågor och ett litet hej och ett skämt här och där. Förutom i klassrummet under undervisningen menar jag. Jag talar om i korridoren, skolmatsalen, när de väntar på bussen, när de är på skolgården och när de knackar på vårt kontor precis när man måste rusa iväg till nästa lektion.

Vi måste ta oss tid att lösa problem på riktigt. Jag vet att tiden är knapp. Jag vet också att vi lägger oerhört mycket tid på EHM och ringer vh och styr upp en massa saker för att rätta till det som blivit en stor konflikt eller en elev som inte vill komma till skolan längre.

Jag snackar om ett förebyggande arbete som eventuellt tar lika mycket tid men har en kvalité i sig som positiv. För ärligt talat känner vi oss rätt misslyckade när någon av våra elever har det så svårt så att det kraschar. Men då är det lite för sent. Det går att rätta till, absolut, men vore det inte än mer fantastiskt att känna efter hela tiden var skon skaver? Och ta bort gruskornet.

När samma situation utspelar sig ofta och regelbundet och det känns svårt och jobbigt, då kan vi vara säkra på att vi har ett problem som är ett sådant där gruskorn. Eleven hamnar alltid under bänken på lektionen i svenska på onsdagar lektionen efter lunch. Det är jobbigt för att det stör. Eleven blir ledsen när du uppmanar hen att sitta på stolen i stället. Klasskompisarna blir irriterade. Ibland blir det knuffar. Ibland säger någon annan elev åt eleven att hen är dum i huvudet.

Om vi backar bandet här. Vilken förväntan hade vi på eleven som blev för svår? Vi börjar där. Det utmanande beteendet ligga under bänken är redan i gång. Här kan vi vara nyfikna i stället. Vad var det som jag som lärare bad eleven att göra? ”Slå upp boken på sidan 35 och läs första stycket. Svara sedan på första frågan i övningshäftet!”, sa du. Men eleven öppnade aldrig boken. Eleven hamnade på golvet.

Vi kan inte ha samtalet nu. Du har en hel klass att ta hand om. Dessutom är eleven i affekt och ett samtal skulle inte bli bra. Senare på dagen däremot, eller i morgon, så kan du söka upp eleven och säga: Hej! Jag har funderat på en sak. Jag har märkt att du har svårt att läsa i svenskaboken på onsdagar första lektionen efter lunch. Kan du berätta mer om det ?

En elev som aldrig har fått en fråga om vad som är svårt på det sättet kanske svarar: Vaddå? Jag har inte gjort något fel!

Du svarar: Jag ska inte skälla på dig! Jag är bara så nyfiken på vad som är svårt för dig med att läsa i svenskaboken på första lektionen efter lunch?

Eleven tänker efter. Svenskaboken. Efter lunch. Onsdagar.

Nu kommer du förmodligen få ett : jag vet inte. Och så rycker eleverna på axlarna.

Du kan säga: du kan fundera på saken. Jag vill väldigt gärna försöka hjälpa dig om det är något som är svårt. Kan vi tala mer om det?

Ni bestämmer en tid.

Det blir en mysig stund. Eleven är spänd först. Ska jag få skäll? Men upptäcker att läraren verkligen vill veta och då går det helt plötsligt inte att få stopp på honom. Han berättar om att han nyss fått en lillasyster. Att igår ramlade han och skrapade knät och mamma fick sätta ett stort plåster. Han berättar om att han sovit över hos farfar och farmor på helgen. Du för hela tiden samtalet tillbaka till svenskalektionen efter lunch på onsdagar. ”Vad kul det är att få veta så mycket om din familj. Det vill jag verkligen höra mer om men jag är väldigt nyfiken på vad som är svårt för dig med att läsa svenskaboken på onsdagar.

Kanske har du i ditt huvud redan tänkt att klassrumsplaceringen bör ändras, boken är för svår för eleven, eleven har myror i brallan bara, eleven bara vill inte, eleven lägger sig på golvet för att få uppmärksamhet.

Ibland tänker vi alldeles för mycket. Vi kan ju fråga istället. Och lyssna.

Samarbetsbaserad problemlösning, CPS, har endast 2 verktyg:

· ALSUP (en checklista på elevens eftersläpande färdigheter där de vuxna kring elev tillsammans ser vilka outvecklade förmågor elev har)

och

· Plan B (en samtalsmodell som används för att TILLSAMMANS MED ELEV lösa problem kopplade till elevs eftersläpande färdigheter (tex. Impulskontroll, bristande tidsuppfattning, bristande förmåga att etc.).

Lösningar testas i samråd med elev som under Plan B samtal blir mer självmedveten, utvecklar förmågan att lösa problem, börjar lita på vuxna och utveckla egna självständiga strategier.

Den högsta vinsten är att RELATION mellan vuxna och elev stärks. Elev känner att hen blir lyssnad på och att vuxna VILL hjälpa. I förlängningen bidrar detta till att hitta en balans där vuxnas förväntningar inte överstiger elevs förmåga. Rätt anpassning sker. Skolan känns positivt laddad. Frånvaron minskar. Utmanande beteende minskar.

Bygger på tankesättet att Barn gör rätt om de Kan.

Passar bra med alla elever. Supereffektivt för elever med:

· Hög frånvaro

· Utmanande beteende

· Kunskapsmässiga utmaningar i skolan

· Sociala utmaningar i skolan

Täcker kap. 1 i Lgr 11 & Barnkonventionen:

· Demokrati

· Barn har rätt att bli lyssnade på

Ger bra dokumentation vid:

· Elevhälsoarbete

· SIP-möten

· Kontakt med vårdnadshavare

· Överlämning till tex. Liten grupp, resursskola, BUP

Ger dessutom långsiktigt:

· Samsyn i personalgrupp

· Lugnare klassrum/ Studiero

· Färre DF ärenden

Och ännu mer långsiktigt:

· Individer som lärt sig samarbeta

· Individer som är mer självmedveten

· Individer som inte ger upp

· Individer om har fått verktyg

· Individer som känner sig sedda

· Individer som är nyfikna och empatiska

· Individer som är glada och mår bra

· Individer som vågar berätta

· Individer som inte hamnar i mindre trubbel

· Individer som utvecklas och växer sig starka

· Individer som ser att alla gör rätt. Om de kan