Trådtrassel
När jag får en stund över ska jag skriva ett blogginlägg. Så tänker jag. Men i skolans värld får man ingen stund över.
När jag får en stund över ska jag rätta analysuppgiften för alla sjuor i bild och skapa ett dokument med elevernas länkar till SWAY. Här borde jag faktiskt ha planerat in en stund över.
Vi har väldigt olika sätt att strukturera våra dagar. För mig är det viktigaste att försöka mingla, fånga upp, jonglera och lösa sociala fnurror på tråden bland eleverna så mycket jag bara kan medan verksamheten är igång och jag har en lucka.
Jag är lärare i bild och textilslöjd på halvtid och socialpedagog på halvtid. Men 50 + 50 kan lätt bli 200. Jag är nämligen Karin på heltid. 24/7.
För att beskriva Karin i andraperson så är hon en sådan där som aldrig går tomhänt. Är hon hemma och ska gå till affären sätter hon först på tvättmaskinen, tar med sig soppåsen och ett brev som ska postas på vägen (japp! Hon skriver riktiga brev, mest till sin dotter som läser på Folkhögskola i Östersund) och när hon handlar lyssnar hon samtidigt på en podd.
På jobbet är det likadant. Karin småjoggar till kopieringsrummet och tar då med sig kartläggningen som ska till skolpsykologens postfack men hon upptäcker att eleven som varit hemma är här så hon småpratar och följer denna till lektionen först. Hinner informera om saker eleven missat. På väg
tillbaka möter Karin en elev som tappat sin skåpsnyckel, gör high five med en annan på vägen till lånenycklarna och får en kram av en tredje. ”Kan du skriva ut affisherna för eleverådets styrelsemöte Karin?” ropar ett gäng och sen byter Karin några ord med en kollega om hur en elev behöver ha det
på lektionen just idag.
Sen blir det bråk i korridoren bredvid. Högljudda arga ordväxlingar. Karin går dit. Hjälper till att medla. Eftersom kollegan behövde gå så går Karin med raska steg efter för att berätta klart det som var viktigt att säga. Karin landar i kopieringsrummet till slut. Och går direkt med det kopierade till bildsalen och hämtar samtidigt material som hon tar med mig till en elev i en liten grupp. Går dit. Det är i en annan skolbyggnad. På vägen behöver hon svänga förbi och informera sin chef om ett par saker och planera lite snabbt med specialpedagog inför ett möte till eftermiddagen.
Det finns nog många som är som Karin. För mig känns det som en obruten cykel, som en dans, som en rytm och som ett enda långt ”nu”.
Men det är en skör balans det där. Man kan lätt hamna i en känsla av stress när man borde förberett lite mer inför lektionen. När nuet fastnar lite i vinkelvolten och jag upptäcker att jag känner mig frustrerad och irriterad så minns jag att det bara är jag som kan påverka det. Inte glömma att kissa.
Inte glömma att sätta sig ner och andas en stund. Inte glömma att äta lunch.
Ganska ofta ändrar jag inställningen till ”lek” när jag blir för stressad. Det måste få vara roligt. För mig själv. Också.
- Astrid! Du tappa nått!
- Vaddå???
-Farten!
På väg till lilla gruppen så körde jag den gamla godingen på alla jag mötte och det var lika roligt varje gång. (Senare på dagen ropade en elev ”Karin! Du tappade nått!” Att det var jag som initierat detta två timmar tidigare låtsades jag inte om. Jag konstaterade bara för mig själv att man inte ska underskatta roliga lekar. De sprider sig som baciller i December.)
I lilla gruppen gav jag inte eleven en chans att tveka på sin bilduppgift (hen hade haft en vecka på sig på egen hand men det hade varit svårt att komma igång och slutföra uppgiften).
- Nu har jag en sån himla lust att skapa mönsterteckningen med dig. Jag ska göra en egen och här är ditt material!
En annan elev såg nyfiken ut och jag visste att hen inte heller kommit igång med sin. Så hen fick också papper och pennor och instruktion. Sedan babblade jag nonstop om det jag själv gjorde och vi skrattade och skojade och plötsligt hade alla tre gjort sina bilder färdiga. Eleven med selektiv mutism pratade mest och jag njöt där och då av effekten av att vara i sin egen lek. Det smittar med total avspänning. Och i det kravlösa skapas det. Och slappnas av. Trallala la la la….
Nu var jag i min dans och mitt flow. Hela vägen till matsalen dansade jag lite med eleverna jag mötte och väl framme så sjöng jag och rastvärden vår dagliga improviserade Nationalsång (melodin) och fick elever runt om att skratta. ”Hej hej matvärdinnor!” och ”Hej hej eleven!” som jag behövde tala med om att ”du behövs. Kan du hjälpa mig med en viktig sak? Det är en elev som ska börja i årskurs sex nästa år som är nervös. Hen har samma fröken som du hade. Vill du följa med dit och hälsa på? Dina gamla fröknar hälsar att du alltid är välkommen att hälsa på. De vill gärna träffa dig och så skulle vi ju kunna berätta lite för eleven om högstadiet också!” Eleven sken upp. ”Jag vill, när jag har tid, kan du hälsa!”.
Ibland är att sänka kraven det som behövs för att något ska bli gjort. Ibland behöver man för en stund ta med eleverna i sin lek. Låt dem få skoja och busa och till och med härja lite. Att ge de elever som känner sig pressade och stressade en stund där inga krav finns och tillåta dem också få vara i ”lek”, slappna av och bara få vara ”människan”.
Skulle jag göra en timeline över det viktigaste som hänt denna termin så var det ändå trådtrasselleken.
Det har varit svårt att hinna hjälpa alla elever i årskurs sex på textilslöjden den här terminen. Jag har till och med haft en kollega med för observation för att ta hjälp. Hur sjutton ska jag kunna förebygga det vi hamnar i då alla elever ropar ”Karin hjälp!” samtidigt. Texten blir för lång om jag skulle beskriva allt jag testat. Det handlar om att flera i grupperna har det extra svårt och jag är själv. Det är halvklass men det känns dom dubbelklass. Ja ja. Det börjar ordna upp sig nu och vi har rott våra projekt i mål men någonstans när det var som jobbigast så började jag leka en lek.
Det finns gott om trådar i en slöjdsal. När man sopar golvet får man ihop en hel hög. På borden ligger det alltid ett gäng trådstumpar under arbetets gång. Jag började lägga trådtrassel uppepå elevernas huvuden. När jag hjälpte en elev så lade jag helt enkelt några trådar på skallen utan att de märkte. Det blev fnissigt när klasskamrater såg men vi höll hemligt. Trådtrassel väger inget och känns inte. Jag tyckte nog att det var roligast av alla.
En dag skulle jag direkt till ett möte och min kollega Stina frågade ”vad har du på huvudet Karin?”. Uppepå min mössa (som jag oftast har på hela dagen) låg en hel hög trådar. Det var det roligaste jag varit med om. Här hade jag gått och trott att jag var den som gjort saker i smyg men de som smugit mest var hela klassen!
Så det blev början på en rutin att ha lite roligt, börja hjälpas åt mer, jobba mer i par och också lägga trådar på allas huvuden. Svårt kanske att föreställa sig men att få trådar på huvudet betyder att man är populär. Och i mina årskurs sex-klasser tycker vi alla om trådtrassel på huvudet.
Det tar lång stund mellan mina blogginlägg. Det finns så mycket jag tänker att jag ska skriva om. Men det här var en viktig sak att dela med mig av: LEK MER! Det kommer alltid att finnas massor att göra och problem att lösa men man måste få ha lite kul också!