Karin och eleverna

NY TERMIN 

Ni känner nog igen er: Ny termin. Först uppstarten. Utvilad efter sommarlovet. Inte van att gå upp så tidigt. Samtidigt pepp. Prioritera i rätt ordning. Måste vänta med viktiga pusselbitar för allt är inte klart. Stå och stampa med frustration. Vänta och samtidigt inte tappa fart. Huvudet fullt av idéer. Börja på nytt. Lägga beslag på kopieringsrummet och laminatorn. Bildstöd som passar mina uppdrag. Passar kanske till fler? Laminera mer. Nytt varvas med gammalt och invant. Börja planera på allvar mina nya ämnen Bild och Textilslöjd. Erfarenheter läggs till årsringar. Den nya årsringen skapas nu och börjar bli en tunn kontur. Den här terminen blir jag mentor till en ny klass. Årskurs sex. Nya småttingar på skolan. Vh oroliga. Måna om att det ska gå bra i ny miljö, nya vuxna och nya klasskamrater och jag lika mån om att förbereda mig och dem och skapa kontakt. Träffar en handfull elever och föräldrar innan skolstart. Bokar möten och klämmer in. Visar skolan, spelar biljard och gör planer. Förmedlar anpassningar. Mailar. Planerar. 

TORKTUMLARTIDEN 

Nu är alla här. Gamla vana elever blandas med nya, lite förskräckta och vissa vilsna. Vi har haft ett uppstartskoncept där vi de första fem skoldagarna fokuserar på att lära känna nya vuxna, skolans alla rum, utemiljö och innemiljö. Och alla rutiner. Blandar info med utflykter. Åka buss till och med. Lära känna. Lära oss namnen. Lära känna sin mentor. Leka lekar. Jag hjäper till att hitta till rätt bord i matsalen, följa med och kolla vilket omklädningsrum det är till idrotten, hjälper elever att hitta nya kompisar, påminner om tiden och pennor. Delar in klassen i grupper. Likt en flygvärdinna som mot nödutgångar och flytvästar pekar jag nu åt klassrum, korridorer och klockor.  Nu ökar vh-kontakten plötsligt. Toppen! Men jag kanske spetsade det lite då när jag demonstrerade ett upprop. ”Såhär kommer varje lektion att starta. När jag säger ert namn svarar ni JA med tydlig stämma.” Alla svarade ja men jag frånvaroanmälde hela bunten av misstag och senare strömmade reaktionerna in från lite förvånade, aningens irriterade vh. Synd att det var på en fredag eftermiddag också. Men, men. Shit happens! 
Varken pedagoger, föräldrar eller elever är några robotar. Vi trevar oss fram i nya terräng och vi gör inte alltid allting rätt första gången. 
Under torktumlartiden loggar elever in på dator och skapar nya lösenord, får sina skåp, byter sina moderna språkgrupper, får veta vilken grupp de tillhör på hemkunskapen och slöjden (de ämnen där vi delar årskurs sex i halvklasser), lämnar in skol-, och skåpskontrakt och föräldrars kontaktuppgifter. Och en herrans massa administration kring alltihop. Internt. Externt. Påminna, verkställa och ställa kontrollfrågor. Verkställa igen. 

 RELATIONER 

Jag upptäckte någonting fantastiskt mitt i alltihop. De relationer jag byggde förra läsåret finns i allra högsta grad kvar. Starkare än någonsin. ”Heeeej Kaaaariiiiiiin!” skriker eleverna och kramas när de kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. De nya eleverna ser mig skratta, skoja, tala allvar och kramas med de gamla eleverna. För vissa räcker det. De ser hur syskon, kompisar och andra vuxna samspelar med varandra. För andra elever, som har svårt att lita på vuxna, krävs det en praktisk händelse där jag hjälper till att lösa ett problem och att jag står kvar även när jag möter ett utmanande beteende. Jag ställer frågan ”Vad var det som blev svårt för dig?”. Alla barn vill lyckas, det vet jag. Endel kan det bara inte ännu. Att vara nyfiken på vilken färdighet som ännu ej är helt färdigutvecklad hjälper. Eller annat som ligger bakom.  

 INGA FANFARER? 

Att jag klarade mina första bild- och textillektioner utan vidare större misstag gjorde mig euforisk. Samtidigt inser jag att en lärares lott är att det aldrig blir några trumpetfanfarer eller firande med tårta bara för att man rodde hem en lektion medelmåttigt. Man är själv med eleverna. Ingen på skolan har en aning om hur stort det var för mig att det jag planerat gick i hamn. Den lugna musik jag spelade när eleverna tog plats bakom stolarna i bildsalen, som gjorde eleverna helt knäpptysta, gav mig ett fyrverkeri i hjärtat. Hur väl jag ”lyckas” att vara en ”bra pedagog” som skapar studiero och den där himla belöningen man som människa vill ha för sitt slit får jag nog mäta i hur mjukt jag lyckas få eleverna att bli lugna och ”följsamma” av tydlighet. Och i alla kramar och high fives. Det blir så mycket lättare att ställa krav när man mötts i samförstånd. Måendet hos en elev måste alltid komma först. Utan det blir det så svårt att ta till sig kunskap. Jag har tur som har haft mycket tid förra terminen som jag använt till att bygga relationer. Det är så självklart så det behövs inte ens formuleras att det ingår i alla pedagogers uppdrag, även med mindre tid. Vi är, som sagt var, inte robotar och det är inte en fabrik vi arbetar på.

   
 DU ÄR EN W! 

Förra veckan avslutades med att tre nya mellanstadieelever från två olika klasser hade misslyckats. En av dem var trött, hungrig, orolig för ett möte och orolig för var exakt hen ska kliva på bussen på väg hem. Det visste jag. De andra eleverna vet jag inte exakt vad som gjort stressbägaren full. Jag känner dem inte ännu men jag hamnade i alla fall i ett kapprum med alla tre. De var upprörda. En av eleverna hade klättrat upp och lagt sig ovanpå skåpet. En vuxen kom och uppmanade hen att gå ner. Inte på det mest lågaffektiva sättet. (Behöver jag påminna om att LAB inte innebär att inte ställa krav?) Hen var faktiskt på väg men när den andra vuxna kom så blev det svårt igen. Vatten slängdes på elden. Och jag fick liksom börja om. Ett gäng elever i årskurs sju gick förbi. De kände visst de yngre, nya. När jag fick en high five och några skämtsamma men omtänksamma kommentarer av sjuorna slappande de yngre eleverna som var i affekt av lite till. När de berättade för sina äldre vänner om varför de inte var i klassrummet fick jag chansen att fånga upp och lyssna och filosofera högt: ”Aha!, så när de andra gjorde så så kändes det orättvist att ni också blev tillsagda? Och då blev det svårt ?”  Elevernas klasskamrater började strömma ut just då. Det var veckans sista lektion och det var ju synd att den misslyckats men nu var det dags att gå till bussen. Äntligen helg! Veckan har varit intensiv. Vi var alla trötta. När eleverna började följa strömmen vände sig en av de jag inte kände om och skrek till mig:  
-Du är i alla fall en W ! 
-Vad är en W?, ropade jag tillbaka. 
- En Winner!  
Eleven jag känner vände sig om och förtydligade:  
-En Win-lärare! Ses på måndag!  
Det finns två saker som hjälper en elev att kunna bete sig på ett lämpligt sätt. Motivation är det ena. Färdigheter är det andra. De senaste 50 åren har det forskats massor om utmanande beteende. Förut tänkte vi att barn som inte beter sig ”rätt” är manipulativa, uppmärksamhetssökande och bara testar gränser. För att inte tala om deras föräldrar som är slappa och har inte fått till rätt disciplin. Nu vet vi bättre. Outvecklade färdigheter gör det svårt för ett barn att göra rätt.  De vill göra rätt men kan inte. Om man vill hjälpa en elev så behöver man alltså börja med att identifiera vilka förväntningar och krav som eleven hade svårt att leva upp till. Och det är inte gjort på en dag. Nyfikenhet snabbar dock på. Nästa gång någon elev beter sig utmanande, ställ frågan inom dig: Jag undrar vad det som gjorde det svårt för eleven (att leva upp till mina förväntningar)? Fråga eleven. Få i gång ett samarbete. Då har vi mycket större chans att lyckas. Vad tänker ni om det? 
Jag tänker fortsätta på måndag.  

Bra jobbat allihop! Vi är viktiga. Nu är vi i mål!  
Detta läsår har jag varit med och sett förra årets sexor bli sjuor. Jag har tagit emot nya sexor. Som ska bli sjuor i höst.  
De sista två veckorna har varit tuffa. Som vanligt. Betygen sätts 31 Maj. Och sen går luften liksom ur både oss vuxna och eleverna. Så mycket lättare det hade varit om de följde sitt vanliga schema med riktiga lektioner fram till sista dagen. Så mycket festligare den sista avslutningsdagen hade varit!   

Välplanerade aktiviteter 

De två sista skolavslutningsveckorna är dagar fyllda av rörighet och rörlighet. Vi har lätt att glömma bort att många elever, av olika skäl, tycker det är jobbigt att inte ha de vanliga rutinerna och de vanliga skoldagarna. Det är inte längre förutsägbart. Det tar på krafterna när saker och ting inte är som vanligt. Gemensamma obligatoriska lekar och andra aktiviteter kan vara olidligt för de elever som har det kämpigt socialt. Speciellt när det inte finns tillräckligt med vuxna där som tryggar upp. 
Jag tycker att man ska planera lite extra för dessa elever, som vi ju vanligtvis gör i klassrummet. Vi bör göra det förutsägbart och tydligt för alla. Och de elever som inte klarar kraven en möjlighet att INTE vara med. Vissa kanske bara behöver titta på eller göra något annat när de inte längre mäktar med. Det behövs att vi rustar och kan fånga upp för eleven som försökt men misslyckats. Kanske kan vi i förhand låta barnen själva välja ”stationer”. Vissa barn tycker att det är ”yolo” och skoj med överraskningar, andra vill   i förväg veta reglerna på lekarna och mår bra av bildstöd över med vem, hur länge, när det börjar, när det slutar och helst lite till.  
Fenomenet att halva klassen är ”sjuka” är en tydlig signal på att det är för svårt. Kan vi ha sålt in evenemanget för dåligt? Kan det kanske också betyda att barn är självmedvetna? De vet att det på något vis är för svårt? Kanske har vi inte nått fram och löst de problem som barnen har? Kanhända har de fortfarande inte tilliten till oss vuxna att be om hjälp att lösa dem? 

När skolan är tryggheten 

Vissa elever är ALLTID i skolan. ALLA dagar. Och de är också den klicken som bränner alla sina broar de sista dagarna. När de allra flesta elever håller ihop i skolan och slappnar av när de kommer hem är dessa elever de som måste hålla ihop hemma. Då är skolan den tryggaste platsen, även dessa kluriga sista dagar, att få ur sig sin oro. 
När vi vuxna under hela läsåret säger att de borde anstränga sig mer förstår vi inte att det inte är så lätt som det låter när det enda den eleven kan tänka på är vad som kommer att hända när man kommer hem. Vi vuxna tittar på eleven och suckar.  De är ett arbetsproblem vi inte orkar lösa och nu när klasskompisarna går hem och firar sommarlovet med familjen går den eleven hem ensam. Där hemma sover kanske mamma på soffan och mäktar inte skapa fina sommarminnen för sitt barn kommande veckor.  
Vad ska eleven göra med sin oro och hur ska hen kunna visa hur dåligt hen mår? Vissa har kanske fungerat hyfsat bra under läsåret och vi vuxna blir nu förvånade och arga när de plötsligt ballar ur. Kunde de bara inte hålla ut 3 dagar till? Varför precis innan avslutningen? Det känns som att eleven sabbar allt vi jobbat för. Även kompisrelationerna blir helt förstörda.  
De tysta barnen som vänder sig inåt kan inte bränna några broar och har inga kompisrelationer att sabba. De vänder sig bara ännu mer inåt. De kommer inte alls dessa sista dagar. 

 Vi är viktigare än vi förstår  

Trots tröttheten hos oss vuxna de sista veckorna är det nu vi behöver lägga i en extra växel. ”Vad är det som händer här?”, kan vi fråga oss. Något står inte rätt till med eleven. Det vi kan göra är att visa empati. Vi måste påminna oss om att när skolan är den tryggaste platsen i livet är det där man visar sina känslor. Vi vuxna är tryggheten. Men hur gör vi det? Jo, genom att se och lyssna på eleven! Prata om annat! Avled med andra samtalsämnen! Sparka lite boll en stund (om det är en rörlig elev) eller snacka om vad som helst. Barnet behöver paus från sin oro och få tänka på något annat.  

Lyssna på eleven 

Min favorit är att sitta bredvid. Inte mittemot. (Det blir för konfronterande.) Kanske kan du bara sitta och rita, prata lite för sig själv bredvid, tänka högt, vara kvar i MIG och referera till NU. Bara nynna lite. Bara finnas där. Skapa en trygg atmosfär helt enkelt. Det handlar om att bygga på relationen och skapa tillit till varandra.  
”Hur mår du? Jag tror på dig och tar dig på allvar. Jag vill att du ska vara med och bestämma hur du vill ha det. ”  
Det kan vara när eleven känner uppriktigheten i den utgångspunkten i samtalet hen börjar berätta. 

Eleven vet bäst om sitt liv 

Elevens hårda ord, bråk, tårar eller isolering är hens tillvägagångssätt att berätta hur insidan mår. Om ingen lyssnar. Och ingen hjälper. Vad händer inuti eleven då?   
Ge eleven tid och rum att få dela dessa känslor! Och klappa dig själv på axeln för att du kan vara deras tryggaste punkt i livet. Du har jobbat för att vara det. Det är något med dig som eleven har förtroende för. Det är inte en slump att eleven berättar för just dig! 

 
Nu är vi i mål igen 

Bra jobbat allihop! Vi är viktiga.  
I Augusti tar jag emot fyra nya klasser i årskurs 6. Och så rullar det på för oss alla.  
Vilka är era tankar kring hur man planerar de sista dagarna inför stora lov? Hur planerar man bäst för alla elever men speciellt bra för de som har det extra jobbigt? Får era elever vara med och bestämma aktiviteter? Får era barn välja? Använder ni bildstöd? Är all personal med?  

Empatiskt problemlösande 

Jag har känt det som skönast i hjärtat att möta elever med utmanande beteende genom att skapa relation och lösa problem som uppstår TILLSAMMANS med eleven. För mig har det alltid skett naturligt eftersom jag tycker om att umgås med barn och ungdomar och på riktigt vill hjälpa dem att må bra, vara glada och lyckas med sånt som är svårt. Ofta hamnar jag, som socialpedagog eller i rollen som elevassistent/ resursperson på något sätt mitt emellan elev och lärare, vårdnadshavare, arbetslag, rektor och klasskamrater. I det mellanrummet tycker jag om att hjälpa alla att förstå varandra. Det viktigast för mig är att hjälpa eleven att få sin röst hörd. Det betyder inte att jag inte lyssnar, förstår och bekräftar mina kollegor. Det är bara det att barnets röst har så lätt att ÖVERRÖSTAS. Det är lite märkligt att vi ibland bara gissar hejvilt och struntar i att fråga huvudpersonen själv. Kan vi skylla på tidsbrist?  

 Utmanande vardagsituationer

Jobbet som lärare är att lära ut. Jäklar vad imponerad jag är av lärare och den tid och energi de lägger på att planera, rätta prov, ha utvecklingssamtal, möten, nationella prov och UNDERVISA, UNDERVISA, UNDERVISA. Det uppgår mitt förstånd hur man kan trollbinda en hel klass på 30 elever när man lär ut grammatik? Lärare är också ofta skickliga på djupet. De märker att när de är tydliga och lugna speglar det sig i eleverna.  
Jag skulle dock ljuga om jag sa att det inte finns elever som utmanar oss alla extra mycket. De utmärker sig genom att ha svårare än sina klasskamrater att koncentrera sig, sitta still och vara tysta när de arbetar. De är ofta impulsiva och kan te sig rastlösa och oroliga. Ibland flyger en stol omkull.  

Vi utmanas helt ärligt ganska ofta i vårt arbete. Elever gör inte alltid som vi instruerat. Elever tycks stundtals inte lyssna på oss alls. Ibland sitter inte ens elever still utan vandrar i stället runt i klassrummet och snackar med kompisar. Och helt plötsligt är det någon som tar någons penna…. 
Hur tankarna låter i huvudet på oss pedagoger då är såklart olika. Det där är faktiskt svårt. Speciellt när man har en dålig dag. (Hade jag kunnat lägga in en GIF så hade det varit en där det kommer eld och blixtar ur öronen och munnen.)  

Samarbetsbaserad problemlösning fungerar lika bra på liten som stor skola

 När jag bytte arbetsplats från Uppsala Kommuns centralt organiserade särskilda undervisningsgrupper så gick jag ifrån att arbeta med elever med starkt utmanande beteenden till en helt vanlig högstadieskola. Det är inte lika mycket action på eleverna, om man säger så. Men de är FLER.  
Väl på plats märker jag lättat att det finns sätt att arbeta och förhålla sig till eleverna som funkar i den stora skolan också. Det handlar bara om hur man tänker och organiserar sig. Jag blev glad när jag upptäckte att mina år inom resurs har slipat mina kunskaper i lågaffektivt bemötande, tydliggörande- och autonomistödjande pedagogik och att det håller såväl i liten som stor skola. Jag jobbar på exakt samma sätt nu när jag stöter på upprepade svårigheter: tar reda på VAD det är som är svårt, NÄR det är svårt och VAR det är svårt och HUR det är svårt.  

Barn gör rätt om de kan 

Jag har haft turen att ha haft en alldeles speciell kollega på resursenheten: Stefan Boström. Stefan handledde mig och mina kollegor regelbundet i samarbetsbaserad problemlösning: CPS. Det var också väldigt tydligt uttalat i vår verksamhetsplan att arbeta lågaffektivt. Under ett år arbetade dessutom jag, Stefan och en handfull kollegor intensivt med CPS-modellen. Det höjde kvalitéten ett snäpp ytterligare då vi systematiskt började lösa problem tillsammans med elever. Vi gjorde kartläggningar och fokuserade på elever svårigheter snarare än beteendet. Arbetslaget fokuserade på de pedagogiska förväntningarna. Jag la en hel del tid också på de sociala förväntningarna. Vi prioriterade. Vi upptäckte att vi ofta hade orimliga förväntningar och krav på eleverna. Vi förstod på riktigt det där Ross Greene säger; att ”barn gör rätt om de kan” och vi såg också lika tydligt att vi ”vuxna gör rätt”.” Om vi kan.” Resultatet blev ett minskade av utmanande situationer  - vilket såklart även minskade utredande DF och KIOR - vilket gav mer lugn och fokus i lärsituationer som såklart gav ett bättre resultat. 

 
Hur? 

Eleverna och jag lär oss någonting mycket större också, något som inte syns i betygsresultat. Det är som att något osynligt sker när barnet får berätta i lugn och ro. Många elever är ovana vid att bli ordentligt lyssnade på. När jag frågar om vi kan prata en stund behöver jag ofta först förtydliga att ”jag tänker inte skälla på dig. Jag är bara nyfiken på vad det är som är svårt!”. Det vill jag berätta mer om i mitt nästa blogginlägg. Jag vill också berätta om hur jag löser problem tillsammans med elever. Hur hinner jag det? När gör jag det? Och varför har jag fastnat så mycket för det där verktyget ”Plan B-samtal” egentligen? Till dess så vill jag tipsa om: 
 
Elevhälsopodden - En liten redaktion inom avdelningen Barn-och Elevhälsa i Uppsala bjuder in kollegor, forskare, skolpersonal, barn och elever, experter och eldsjälar. Här finns en fin samling poddavsnitt som belyser olika perspektiv inom elevhälsa som kan främja ett förebyggande och främjande elevhälsoarbete, oftast ledd av just psykolog Stefan Boström. Jag längtar alltid till nästa avsnitt. Här finns några lyssnaravsnitt som djupdyker i ämnet CPS. I ett avsnitt blir psykolog Ross Greene intervjuad av Stefan: https://poddtoppen.se/podcast/1490440668/elevhalsopodden 
 
Ps. Utmanad blir man också av de elever som inte utmärker sig så mycket.