Nu, här och lugn, bara lugn!
Det våras.
Jag har hamnat i djupet.
Jag har börjat tänka långsamma tankar.
Det kanske beror på ljusets återkomst. Jag vet inte.
Hemma, på de bruna buskarna längs med den vårborstade vägen, knoppas något som ser overkligt ut i solens sken. Det liknar pistagegröna russin. Jag har hela vintern tänkt att buskaget sett dött ut men nu ser jag att de faktiskt lever. Från köket ser jag alla träd som också spelat döda sedan i November förra året. Jag använder pensel och penna när jag fantiserar om hur det snart kommer att se ut då det knoppas pistagerussin även på dem.
På jobbet bland eleverna förnimmer jag det omätbara. Jag tänker att det som verkligen, verkligen betyder något på riktigt för våra elever (det som osynligt är det som bygger självkänsla och är själva murbruket till att bygga ädla, osjälviska människor) är något som utövas i lugn.
Hela framtiden ligger hos våra barn.
Kraven är stora men tiden är knapp. Stressen är ännu större och de ekonomiska resurserna små. Man kan med helt vanlig matematik konstatera att det inte riktigt går ihop sig? Man kan bli arg. Man kan bli frustrerad. Man kan få panik. ”Hur ska det gå?”, kan man tänka.
Jag blir klokare av lugn. Jag löser problem bättre. Och släpper vi det där med tidspress och stannar i att nu är nu så faller så mycket på plats. Det intuitiva får råda. Jag kan sortera bättre bland sinnesintryck och information. Jag blir pricksäker i att se och känna och förstå mig själv och andra människor när jag är i det tillståndet. Och då höjer jag inte rösten. Jag hittar rätt verktyg. Jag springer inte lika mycket heller. Det är snarare så att jag dansar.
Vårt samhälle har börjat snurra så väldigt snabbt och jag har bestämt mig för att inte göra motstånd. Jag vet att motstånd föder motstånd och det gör ont tycker jag. NU och HÄR saktar automatiskt ner allt. Med eleverna hämtar jag lugn, jag hämtar kraft, skratt, trygghet och lek. Men också med kollegorna. Finaste stunderna är när vi alla är tillsammans mitt i verksamheten. Det bara är så att jag mår bäst av att mötas rakt av.
Barn gör inte alltid vad vi säger till dem att de ska göra. Det är bara ord. De gör som vi gör.
Att leva som ett föredöme kan vara så enkelt som att inte stressa. Det blir ändå så mycket mer effektivt att arbeta i lugn. Och skönare. Det är i lugn vi talar mer från hjärtat och verkligen lyssna på andra. Bakom orden. Att leva som ett föredöme kan vara att stanna upp och ta tid för reflektion med elever som törstar efter det. Vad är livet? Vad är gott? Vad är fred?
Rapporter visar nämligen att barnen söker mer efter hopp än någonsin. De söker efter tröst. De söker efter mening. De söker svar. Ni har väl inte missat att Jesus är årets influenser? Barnen hittar Jesus på Tiktok och säger att det är en konstrast till bruset. Har ni också hört om trenden att barnen nu medvetet börja lägga bort sina mobiler? De söker riktiga, kreativa saker som sker utan mobiltelefon. Ungdomarna kallar det ”verkligheten”. Fint att de hittar dit själva! (Om vi vuxna nu själva inte råkar vara i ”verkligheten” eller har tid och resurser att ta dem dit.)
Självklart måste det administrativa jobbet och strukturerna alltid finnas där och bära upp. Vi har mitterminsbedömningar, planeringar, dokumentationer och nationella prov att göra också. Min strategi är att göra det jobbet i lugn och ro när eleverna gått hem. Analyserna och utvärderingarna blir bäst gjorda utan press. Med en kopp te. Nya, smarta strukturer byggs. När eleverna är i skolan vill jag bara vara med dem. Det är ju där det där förebyggande arbetet görs! Och då minskar allt det där som gör mig stressad. Automatiskt. Lugn ger alltså lugn.
Glad vår!