Karin och eleverna

Jag heter Karin Lindén och arbetar som socialpedagog på Björkvallskolan i Björklinge. Mina blogginlägg kommer att handla om det som ligger mig varmast om hjärtat; att hjälpa de elever som utmanar lite extra och om att hitta vägar som tar eleverna framåt både socialt och kunskapsmässigt. Min roll tar mig lite närmare de elever som har det svårast.

  • VÅRTERMIN - Om att odla barn.

    Karin Lindén2024-01-23

    Jag vet att det bara är januari men vi går mot ljuset och det ljusgröna. På bildlektionerna förra veckan målade vi vår-bilder. Galet men sant. Det behövdes tankas lite klorofyll.

    Jag ser det först nu efteråt. Det jag fick som barn och såg som en skatt har jag också gett till mina barn: Naturlighet. Då menar jag att barnen förhåller sig till naturen som något naturligt. Naturlig naturlighet.

     Mina första fem år i livet bodde jag och min familj i ett torp utanför Sigtuna. Frukt och grönsaker. Gräva och snickra. Somrar i skärgården. Ute på en ö utanför Gräsö lekte jag och min tvillingsyster. Fiska, bada, ro, leka, klättra, utforska dagen lång. Man bär det med sig.... Man blir kreativ och nyfiken. Nyfikenheten fortsatte. Efter en cykelresa tur och retur till Indien kom jag och mina barns pappa hem med ömma rumpor och köpte en liten gård ute på landet utanför Uppsala. Barnen ärvde musikalitet från sin far och galenskap från mig.

    Det var när en av mina döttrar nyligen talade med mig om att så ska hennes barn också få växa upp hoppas hon som jag insåg att detta kanske kommer att “gå i arv”. Det har uppskattats som någonting värdefullt.

    Minnena som mina barn har från barndomen är att vi levde mest utomhus. Var vi inomhus så var det tyger, papper, färg och instrument överallt.

    Jag har tydliga minnesbilder från stunder då min äldsta dotter satt högst uppe i det högsta äppelträdet och spelade trumpet och trummade mot en planka hon spikat upp högst upp medan den yngsta dottern höll sig på marken och plockade blommor, gjorde halsband av dem och dansade runt. Livet var en musikal. Vi hade höns och kaniner, katter och en hund. Grannen hade en häst. Vi hade också självklart en lådbil som det fixades och spikades och trixades med. Vi lagade ofta middagsmat i vårt andra vardagsrum, på vitmosseberget. Där hade vi en eldplats och vi odlade det mesta av det vi åt hemma. På hösten gick vi direkt ut i skogen efter skolan och stekte kantarellmackor till “mellis”. Inget konstigt med det, liksom. Man kunde ställena. Det var bara att hämta.Livet var rikt på en massa upplevelser. Djur och natur. Väder och vind. Årstider. Lek och sång och dans och trams. För både oss vuxna och barnen och tillsammans.

    Alla som har en trädgård, liten eller stor, eller plantor på balkongen eller blommor i fönstren, vet att det är ett långsiktigt jobb. Man sår frön. Man vattnar. Man gödslar. Man flyttar och delar på plantor. Man gräver med både spade och händer. Jag älskar jord. Hönsen gick och pickade överallt och gödslade våra land. Allt grönt avfall användes till täckodling. Maskarna trivdes. Fjärilarna flockades. Ringblomma, röd solhatt, lavendel och stjärnfocka. Dessa blommor älskade både jag och fjärilarna. Det är något med tålamod och närvaro som odlades hos mig under dessa år. Jag såg det tydligt; det går liksom inte att skynda sig. Frukter skördas alltid SEN. Men det är liksom inte bara det som är målet. Det är också en enorm tillfredställelse att få leka, skapa och vara DÄR på riktigt, i alla moment. Inget gjorde mig lyckligare än när det började spöregna när jag precis rensat klart och täckt alla trädgårdsland med gräsklipp. När man ser hur unikt allt samspelar så växer också tron på någonting större än sig själv. Man kan lita på att det ordnar sig. Och att se att ALLT där i trädgården behövs: Maskar, humlor, hönsskit och organismer. Kompost. Pumporna på den gamla dynghögen trivdes. Men det grodde också en slags självförståelse. Vi är inte så speciellt olika varandra. Men ändå helt unika. Vi behövs allihop och alla kommer från något. Liksom frön bär på potential. De liksom bara gror helt enkelt i rätt förhållande. Näring behöver tillföras till var och en. Just den näringen som får just våra rötter att rota sig och stjälken att växa och bli lagom stadig. (Men inte för stadig. Då går den av när det stormar.) En dag bär vi frukt. Och blommar gör vi i cykler. Årstider hjälper allt i naturen att få vila i perioder.

    Och vad har allt det här med skolan att göra? När jag hamnade i skolans värld (resursskolornas universum och som på ett bananskal såklart) kände jag att jag lärde mig ALLT om ALLT och såg att det hade med människor som natur att göra. En viktig del i att möta människor rätt är ju att jobba på att förstå sig på sig själv och ta hand om sig själv. Man har koll och förhoppningsvis accepterar man sina egna fel och brister, kanske älskar och kan känna sig stolt över andra egenskaper. Människofrön är på många sätt lika växtfrön: Vi är lika men ändå olika. Vi bär på olika potential och livskraft. Vi utvecklas olika snabbt och vi växer olika. Vi ser olika ut. Har man inte den grundsynen i mötet av en annan människa, att den människan är perfekt som den faktiskt är, just nu, så blir det problematiskt. Vad ska vi ändra på? Och varför? Det är jobbigt att simma mot strömmen.

    Det finns ju förmågor hos människor som passar bra in i skolans värld eftersom det finns ett mål: Att ta in kunskap, visa sin kunskap och få ett betyg som tar dig vidare från grundskolan till gymnasiet. Och till universitetet för många. Jag har sett på nära håll hur svårt det är för en människa att passa in och bara följa med när ingången till lärandet och uttrycket för sina kunskaper ter sig på ett annat sätt än det följsamma sättet. Jag har följt ett av mina egna barn på en resa av ångest, skolvägran, BUP och vägen tillbaka med en ADD och autism-diagnos i bakfickan. Att samarbeta med skolan och samtidigt vara ett vara ett stöd till sitt barn. Att peppa sig blå. Inte ge sig. Hon gjorde en rejäl comeback i åttan och nian och gick halva gymnasieutbildningen innan hon fyllde 18 och tog det egna beslutet att hoppa av. Tror jag att det är kört för henne? Nej, det tror jag inte. Hon kommer att ta sig fram på vägar som får henne att växa och lära sig om sig själv och andra. Den kanske blir lite krokigare men man kan lita på att hon blir rik på just de livserfarenheter just hon behöver ändå. Och kommer att berika världen med sin unikhet.

    Vissa elever i skolan har jättesvårt. De behöver megamycket stöd för att ta sig igenom grundskolan och gymnasiet. De är dem jag har jobbat mest tillsammans med. Visst ska man också, även om man har det svårt, få känna sig värdefull och blomma även om man är oflexibel, har svårt med fokus, tappar energi snabbt, har bristande tidsuppfattning, har svårigheter att utföra saker i en logisk eller bestämd ordning, har svårighet att hantera oförutsägbarhet, har svårighet för tvetydighet, ovisshet och nya rutiner, har svårighet att förstå vad som sägs, har svårigheter att uttrycka bekymmer, behov eller tankar i ord och har svårigheter att förutse de troliga resultaten eller konsekvenserna av det egna agerandet? Skolan är som en trädgård att odla. Varje planta så olika. Den behöver ibland kanske flyttas och behandlas på olika sätt. Aklimatisera sig. Ibland måste man förändra hela jordmånen så att den kan trivs. Både ph-värdet, mullhalten och näringen behöver jobbas på. Ibland behövs bara kortsiktiga insatser av gödning. Positiv förstärkning, lugn, ro samt trygghetsskapande relationer ser jag som det viktigaste. För att växa i sin takt och blomma och få vara den unika människa man är. Att någon står kvar när man misslyckas så att man kan resa sig upp och vilja försöka igen.
    TRYGGHETSJOBBET och RELATIONSBYGGANDET ser jag som det viktigaste.

    (8)Kommentera
  • Hur kan vi hjälpa barn som utmanar - del 2

    Karin Lindén2023-12-12

    Jag säger det som jag sa i förra blogginlägget: Vi är duktiga på att prata om elevens svårigheter men inte lika duktiga på att involvera och prata med huvudpersonen själv: ELEVEN. Jag menar inte att trigga någon. Klart vi alla är bra på att prata med barnen. Vi talar med dem jämt; korta samtal, tillsägelser, frågor och ett litet hej och ett skämt här och där. Förutom i klassrummet under undervisningen menar jag. Jag talar om i korridoren, skolmatsalen, när de väntar på bussen, när de är på skolgården och när de knackar på vårt kontor precis när man måste rusa iväg till nästa lektion.

    Vi måste ta oss tid att lösa problem på riktigt. Jag vet att tiden är knapp. Jag vet också att vi lägger oerhört mycket tid på EHM och ringer vh och styr upp en massa saker för att rätta till det som blivit en stor konflikt eller en elev som inte vill komma till skolan längre.

    Jag snackar om ett förebyggande arbete som eventuellt tar lika mycket tid men har en kvalité i sig som positiv. För ärligt talat känner vi oss rätt misslyckade när någon av våra elever har det så svårt så att det kraschar. Men då är det lite för sent. Det går att rätta till, absolut, men vore det inte än mer fantastiskt att känna efter hela tiden var skon skaver? Och ta bort gruskornet.

    När samma situation utspelar sig ofta och regelbundet och det känns svårt och jobbigt, då kan vi vara säkra på att vi har ett problem som är ett sådant där gruskorn. Eleven hamnar alltid under bänken på lektionen i svenska på onsdagar lektionen efter lunch. Det är jobbigt för att det stör. Eleven blir ledsen när du uppmanar hen att sitta på stolen i stället. Klasskompisarna blir irriterade. Ibland blir det knuffar. Ibland säger någon annan elev åt eleven att hen är dum i huvudet.

    Om vi backar bandet här. Vilken förväntan hade vi på eleven som blev för svår? Vi börjar där. Det utmanande beteendet ligga under bänken är redan i gång. Här kan vi vara nyfikna i stället. Vad var det som jag som lärare bad eleven att göra? ”Slå upp boken på sidan 35 och läs första stycket. Svara sedan på första frågan i övningshäftet!”, sa du. Men eleven öppnade aldrig boken. Eleven hamnade på golvet.

    Vi kan inte ha samtalet nu. Du har en hel klass att ta hand om. Dessutom är eleven i affekt och ett samtal skulle inte bli bra. Senare på dagen däremot, eller i morgon, så kan du söka upp eleven och säga: Hej! Jag har funderat på en sak. Jag har märkt att du har svårt att läsa i svenskaboken på onsdagar första lektionen efter lunch. Kan du berätta mer om det ?

    En elev som aldrig har fått en fråga om vad som är svårt på det sättet kanske svarar: Vaddå? Jag har inte gjort något fel!

    Du svarar: Jag ska inte skälla på dig! Jag är bara så nyfiken på vad som är svårt för dig med att läsa i svenskaboken på första lektionen efter lunch?

    Eleven tänker efter. Svenskaboken. Efter lunch. Onsdagar.

    Nu kommer du förmodligen få ett : jag vet inte. Och så rycker eleverna på axlarna.

    Du kan säga: du kan fundera på saken. Jag vill väldigt gärna försöka hjälpa dig om det är något som är svårt. Kan vi tala mer om det?

    Ni bestämmer en tid.

    Det blir en mysig stund. Eleven är spänd först. Ska jag få skäll? Men upptäcker att läraren verkligen vill veta och då går det helt plötsligt inte att få stopp på honom. Han berättar om att han nyss fått en lillasyster. Att igår ramlade han och skrapade knät och mamma fick sätta ett stort plåster. Han berättar om att han sovit över hos farfar och farmor på helgen. Du för hela tiden samtalet tillbaka till svenskalektionen efter lunch på onsdagar. ”Vad kul det är att få veta så mycket om din familj. Det vill jag verkligen höra mer om men jag är väldigt nyfiken på vad som är svårt för dig med att läsa svenskaboken på onsdagar.

    Kanske har du i ditt huvud redan tänkt att klassrumsplaceringen bör ändras, boken är för svår för eleven, eleven har myror i brallan bara, eleven bara vill inte, eleven lägger sig på golvet för att få uppmärksamhet.

    Ibland tänker vi alldeles för mycket. Vi kan ju fråga istället. Och lyssna.

    Samarbetsbaserad problemlösning, CPS, har endast 2 verktyg:

    · ALSUP (en checklista på elevens eftersläpande färdigheter där de vuxna kring elev tillsammans ser vilka outvecklade förmågor elev har)

    och

    · Plan B (en samtalsmodell som används för att TILLSAMMANS MED ELEV lösa problem kopplade till elevs eftersläpande färdigheter (tex. Impulskontroll, bristande tidsuppfattning, bristande förmåga att etc.).

    Lösningar testas i samråd med elev som under Plan B samtal blir mer självmedveten, utvecklar förmågan att lösa problem, börjar lita på vuxna och utveckla egna självständiga strategier.

    Den högsta vinsten är att RELATION mellan vuxna och elev stärks. Elev känner att hen blir lyssnad på och att vuxna VILL hjälpa. I förlängningen bidrar detta till att hitta en balans där vuxnas förväntningar inte överstiger elevs förmåga. Rätt anpassning sker. Skolan känns positivt laddad. Frånvaron minskar. Utmanande beteende minskar.

    Bygger på tankesättet att Barn gör rätt om de Kan.

    Passar bra med alla elever. Supereffektivt för elever med:

    · Hög frånvaro

    · Utmanande beteende

    · Kunskapsmässiga utmaningar i skolan

    · Sociala utmaningar i skolan

    Täcker kap. 1 i Lgr 11 & Barnkonventionen:

    · Demokrati

    · Barn har rätt att bli lyssnade på

    Ger bra dokumentation vid:

    · Elevhälsoarbete

    · SIP-möten

    · Kontakt med vårdnadshavare

    · Överlämning till tex. Liten grupp, resursskola, BUP

     

    Ger dessutom långsiktigt:

    · Samsyn i personalgrupp

    · Lugnare klassrum/ Studiero

    · Färre DF ärenden

     

    Och ännu mer långsiktigt:

    · Individer som lärt sig samarbeta

    · Individer som är mer självmedveten

    · Individer som inte ger upp

    · Individer om har fått verktyg

    · Individer som känner sig sedda

    · Individer som är nyfikna och empatiska

    · Individer som är glada och mår bra

    · Individer som vågar berätta

    · Individer som inte hamnar i mindre trubbel

    · Individer som utvecklas och växer sig starka

    · Individer som ser att alla gör rätt. Om de kan

    (4)Kommentera
  • RELATIONER SMITTAR

    Karin Lindén2023-11-07


    NY TERMIN 

    Ni känner nog igen er: Ny termin. Först uppstarten. Utvilad efter sommarlovet. Inte van att gå upp så tidigt. Samtidigt pepp. Prioritera i rätt ordning. Måste vänta med viktiga pusselbitar för allt är inte klart. Stå och stampa med frustration. Vänta och samtidigt inte tappa fart. Huvudet fullt av idéer. Börja på nytt. Lägga beslag på kopieringsrummet och laminatorn. Bildstöd som passar mina uppdrag. Passar kanske till fler? Laminera mer. Nytt varvas med gammalt och invant. Börja planera på allvar mina nya ämnen Bild och Textilslöjd. Erfarenheter läggs till årsringar. Den nya årsringen skapas nu och börjar bli en tunn kontur. Den här terminen blir jag mentor till en ny klass. Årskurs sex. Nya småttingar på skolan. Vh oroliga. Måna om att det ska gå bra i ny miljö, nya vuxna och nya klasskamrater och jag lika mån om att förbereda mig och dem och skapa kontakt. Träffar en handfull elever och föräldrar innan skolstart. Bokar möten och klämmer in. Visar skolan, spelar biljard och gör planer. Förmedlar anpassningar. Mailar. Planerar. 


    TORKTUMLARTIDEN 

    Nu är alla här. Gamla vana elever blandas med nya, lite förskräckta och vissa vilsna. Vi har haft ett uppstartskoncept där vi de första fem skoldagarna fokuserar på att lära känna nya vuxna, skolans alla rum, utemiljö och innemiljö. Och alla rutiner. Blandar info med utflykter. Åka buss till och med. Lära känna. Lära oss namnen. Lära känna sin mentor. Leka lekar. Jag hjäper till att hitta till rätt bord i matsalen, följa med och kolla vilket omklädningsrum det är till idrotten, hjälper elever att hitta nya kompisar, påminner om tiden och pennor. Delar in klassen i grupper. Likt en flygvärdinna som mot nödutgångar och flytvästar pekar jag nu åt klassrum, korridorer och klockor.  Nu ökar vh-kontakten plötsligt. Toppen! Men jag kanske spetsade det lite då när jag demonstrerade ett upprop. ”Såhär kommer varje lektion att starta. När jag säger ert namn svarar ni JA med tydlig stämma.” Alla svarade ja men jag frånvaroanmälde hela bunten av misstag och senare strömmade reaktionerna in från lite förvånade, aningens irriterade vh. Synd att det var på en fredag eftermiddag också. Men, men. Shit happens! 
    Varken pedagoger, föräldrar eller elever är några robotar. Vi trevar oss fram i nya terräng och vi gör inte alltid allting rätt första gången. 
    Under torktumlartiden loggar elever in på dator och skapar nya lösenord, får sina skåp, byter sina moderna språkgrupper, får veta vilken grupp de tillhör på hemkunskapen och slöjden (de ämnen där vi delar årskurs sex i halvklasser), lämnar in skol-, och skåpskontrakt och föräldrars kontaktuppgifter. Och en herrans massa administration kring alltihop. Internt. Externt. Påminna, verkställa och ställa kontrollfrågor. Verkställa igen. 

    Bildstöd


     RELATIONER 

    Jag upptäckte någonting fantastiskt mitt i alltihop. De relationer jag byggde förra läsåret finns i allra högsta grad kvar. Starkare än någonsin. ”Heeeej Kaaaariiiiiiin!” skriker eleverna och kramas när de kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. De nya eleverna ser mig skratta, skoja, tala allvar och kramas med de gamla eleverna. För vissa räcker det. De ser hur syskon, kompisar och andra vuxna samspelar med varandra. För andra elever, som har svårt att lita på vuxna, krävs det en praktisk händelse där jag hjälper till att lösa ett problem och att jag står kvar även när jag möter ett utmanande beteende. Jag ställer frågan ”Vad var det som blev svårt för dig?”. Alla barn vill lyckas, det vet jag. Endel kan det bara inte ännu. Att vara nyfiken på vilken färdighet som ännu ej är helt färdigutvecklad hjälper. Eller annat som ligger bakom.  


     INGA FANFARER? 

    Att jag klarade mina första bild- och textillektioner utan vidare större misstag gjorde mig euforisk. Samtidigt inser jag att en lärares lott är att det aldrig blir några trumpetfanfarer eller firande med tårta bara för att man rodde hem en lektion medelmåttigt. Man är själv med eleverna. Ingen på skolan har en aning om hur stort det var för mig att det jag planerat gick i hamn. Den lugna musik jag spelade när eleverna tog plats bakom stolarna i bildsalen, som gjorde eleverna helt knäpptysta, gav mig ett fyrverkeri i hjärtat. Hur väl jag ”lyckas” att vara en ”bra pedagog” som skapar studiero och den där himla belöningen man som människa vill ha för sitt slit får jag nog mäta i hur mjukt jag lyckas få eleverna att bli lugna och ”följsamma” av tydlighet. Och i alla kramar och high fives. Det blir så mycket lättare att ställa krav när man mötts i samförstånd. Måendet hos en elev måste alltid komma först. Utan det blir det så svårt att ta till sig kunskap. Jag har tur som har haft mycket tid förra terminen som jag använt till att bygga relationer. Det är så självklart så det behövs inte ens formuleras att det ingår i alla pedagogers uppdrag, även med mindre tid. Vi är, som sagt var, inte robotar och det är inte en fabrik vi arbetar på.

       
     DU ÄR EN W! 

    Förra veckan avslutades med att tre nya mellanstadieelever från två olika klasser hade misslyckats. En av dem var trött, hungrig, orolig för ett möte och orolig för var exakt hen ska kliva på bussen på väg hem. Det visste jag. De andra eleverna vet jag inte exakt vad som gjort stressbägaren full. Jag känner dem inte ännu men jag hamnade i alla fall i ett kapprum med alla tre. De var upprörda. En av eleverna hade klättrat upp och lagt sig ovanpå skåpet. En vuxen kom och uppmanade hen att gå ner. Inte på det mest lågaffektiva sättet. (Behöver jag påminna om att LAB inte innebär att inte ställa krav?) Hen var faktiskt på väg men när den andra vuxna kom så blev det svårt igen. Vatten slängdes på elden. Och jag fick liksom börja om. Ett gäng elever i årskurs sju gick förbi. De kände visst de yngre, nya. När jag fick en high five och några skämtsamma men omtänksamma kommentarer av sjuorna slappande de yngre eleverna som var i affekt av lite till. När de berättade för sina äldre vänner om varför de inte var i klassrummet fick jag chansen att fånga upp och lyssna och filosofera högt: ”Aha!, så när de andra gjorde så så kändes det orättvist att ni också blev tillsagda? Och då blev det svårt ?”  Elevernas klasskamrater började strömma ut just då. Det var veckans sista lektion och det var ju synd att den misslyckats men nu var det dags att gå till bussen. Äntligen helg! Veckan har varit intensiv. Vi var alla trötta. När eleverna började följa strömmen vände sig en av de jag inte kände om och skrek till mig:  
    -Du är i alla fall en W ! 
    -Vad är en W?, ropade jag tillbaka. 
    - En Winner!  
    Eleven jag känner vände sig om och förtydligade:  
    -En Win-lärare! Ses på måndag!  
    Det finns två saker som hjälper en elev att kunna bete sig på ett lämpligt sätt. Motivation är det ena. Färdigheter är det andra. De senaste 50 åren har det forskats massor om utmanande beteende. Förut tänkte vi att barn som inte beter sig ”rätt” är manipulativa, uppmärksamhetssökande och bara testar gränser. För att inte tala om deras föräldrar som är slappa och har inte fått till rätt disciplin. Nu vet vi bättre. Outvecklade färdigheter gör det svårt för ett barn att göra rätt.  De vill göra rätt men kan inte. Om man vill hjälpa en elev så behöver man alltså börja med att identifiera vilka förväntningar och krav som eleven hade svårt att leva upp till. Och det är inte gjort på en dag. Nyfikenhet snabbar dock på. Nästa gång någon elev beter sig utmanande, ställ frågan inom dig: Jag undrar vad det som gjorde det svårt för eleven (att leva upp till mina förväntningar)? Fråga eleven. Få i gång ett samarbete. Då har vi mycket större chans att lyckas. Vad tänker ni om det? 
    Jag tänker fortsätta på måndag.  

    Förklarande text av w

    (0)Kommentera
Visar -2 - 0 av 7 Visa fler