Ett växande klassrum

Ny termin, nya tag, nya förutsättningar och nya mål. Ja, nu när det är dags att dra i gång skolarbetet, försöka väcka elevernas, och sin egen, jullovshjärna och åter koppla upp mot de pågående utvecklingspunkterna. Med 25 elever och 14-15 olika ämnen blir det inte lätt. Inte heller för det glada gäng 10-åringar som jag jobbar tillsammans med. Första terminen i mellanstadiet har de fått kämpa med att hålla reda på olika SO-ämnen, komma in i tid från rasten och på att förse sig med rätt material till lektionspassen. Därför är jag glad att vi på utvecklingssamtalen dokumenterat överenskommelserna i Unikum och med att eleverna nu med lite stöd, hittar in i Unikum och så smått tom börjar lokalisera sig kring ikonerna Lärlogg och Samtalet.

Under en av de första dagarna fick eleverna (med hjälp av tydlig, muntlig och skriftlig instruktion) leta upp två av sina mål i Unikum och skriva in dem i ett måldokument. De fick även i uppgift att lägga till ytterligare ett mål som var kopplat till fritid. Vi pratade också en hel del om varför man sätter upp mål och vad som händer när man vet vad man strävar emot. Det är betydligt lättare att få elever att förstå vad ett mål kan göra för motivationen när man pratar om praktiska handlingar. Att man behöver träna många gånger för att kunna cykla på bakhjulet eller göra en volt är lätt att förstå, medan ett mål som ökat läsflyt eller bättre problemlösningsförmåga är väldigt abstrakt och svårare att greppa. Därför är det ingen dum idé att börja med att prata om dessa ”fritidsmål”.

När de är nedtecknade och klara skriver vi ut målen och ser till att de också följer med hem. För varje gång som dokumentet med målen syns eller läses upp, blir de bekräftade, lättare att komma ihåg, självbilden stärks och motivationen ökar.

Vi fortsätter att pröva oss fram i olika uppgifter med klassrummets nya, interaktiva skärm som stöd.

Att som lärare inte ha full kontroll, utan att vara tvungen att fundera, försöka, vela och fela samt ta hjälp av elever. Det gäller att inte vara rädd att blotta sina fel och brister, att låta eleverna se att man överlever, lär sig och utvecklas, även om det blir lite knas och strul på vägen. Att man dessutom kan be om och få hjälp och stöd av andra och att man utvecklas tillsammans. På detta sätt är jag inte bara en lärare som undervisar tex om Alfred Nobel med en interaktiv skärm som förstärkare, utan jag är också en modell för inlärning och utveckling.

Den här gången hittade vi ett färdigt material om Alfred Nobel på Lumio (plattform för undervisning baserad på en interaktiv tavla). Efter att ha sållat, och redigerat lite i den färdiga lektionen som jag fann kunde jag med fakta, fylla i luckor och ordpussel engagera hela klassen i lektionen. Den här gången fick man turas om att gå fram till tavlan och visa svar och tankegångar. Vi har också använt tavlan då eleverna skrivit på sina datorer och deras texter har speglats direkt på den gemensamma skärmen.

Under Nobeldragningen funkade tekniken väl, men visst har jag fått skämtsamma kommentarer från mina fjärdeklassare om att jag kanske de borde gå en fortbildning i smart boards, då skulle det nog gå bättre. Och när jag berättade att jag redan gjort det, menade DE att de kanske skulle göra det i stället. DÅ skulle det nog gå bättre. Detta är säkert sant! Som vuxen och säker i min ledarroll blir denna kritik inte alls jobbigt, utan det blir i stället ett sätt att öppna upp för elevernas tankar kring sin egen möjlighet till lärande och utveckling. Jag lär mig. De lär sig. Vi lär oss. Win win!

När jag för åtta år sedan fick möjlighet att jobba med mina första digitala verktyg, förstod jag nog inte riktigt hur rasande snabbt utvecklingen skulle gå. Jag tog emot en förskoleklass och kom tillsammans med rektor överens om att vi skulle starta upp med ett försök med surfplattor. Vi köpte in så att det räckte till halva klassen och jag var ivrig att komma i gång. Det hela föregicks inte av någon fortbildning, handledning och inga instruktioner serverades heller. Det blev många ivriga försök att hitta de bästa apparna för de färdigheter som skulle utvecklas och många kvällar hemma i tv-soffan med surfplattan i knät då jag full av iver letade mellan funktioner och appar. Det var jag, helt ensam i en digital värld bland färgsprakande appar och websidor och jag var ivrig, men totalt oerfaren. Tillsammans med eleverna slängde jag mig ut i den här djungeln. Ibland gick det bra och ibland inte. Det var spännande, men arbetsamt. Medan vi så smått hittade det bästa sättet för lärande delvis med stöd av digitala verktyg, fortsatte många elever runt om i landet att kämpa med de traditionella metoderna. Jag har alltid sett på de digitala verktygen som ett av många andra hjälpmedel i strävan att få eleven att nå målet. Varför inte använda det stöd som fungerar bäst? Ibland har arbetet med hjälp av digitalt verktyg varit helt avgörande för att en elev kunnat lyckas.

Idag, åtta år senare, vet jag inte helt säkert hur det ser ut i klasser runt om i landet. Jag vet att skolor åtminstone i min kommun under en tid har uppmanats att förse samtliga elever med en dator eller surfplatta, men jag hör ofta att skolor saknar de digitala verktygen. Faktum är att det digitala kapitalet långt ifrån är allt. Vi måste också ha kunskap, förmåga och mod att ta fram dem i undervisningen. För många lärare känns det fortfarande tungt att dra in datavagnen och dela ut datorerna. Ibland är det till följd av att man själv inte känner sig säker på de digitala funktionerna och ibland är det för att man förutsätter att problem ska uppstå. Detta gör att under mina åtta år med digitala verktyg har mina kollegor och svenska skolans elever glidit ifrån varandra och likvärdigheten har minskat.

Med en SKA-lista har vi på vår skola gjort det digitala användandet mer likvärdigt. Vi skapade först en digital SKA-lista för personalen, och därefter en för eleverna. Under introducerandet och fram till idag har personalen jobbat med att lära sig att behärska Microsofts appar och funktioner, samt användningsområden i vår lärportal Unikum. Det har gjorts med hjälp av introduktioner på planeringsdagar, kollegiala träffar där vi delger varandra nya kunskaper och uppdrag där man använder sig av lämplig, digital färdighet.

Vår ”nya” läroplan gör det dessutom helt klart att de digitala hjälpmedlen ska finnas tillgängliga i samtliga ämnen. Detta för samtliga elevers lärande men också för de elever som är beroende av de kompensatoriska, digitala verktygen som verktyg för lärande.

Surfplattor, datorer och skärmar är ingenting vi kan ignorera. De ska vara en del av undervisningen i alla ämnen varje dag.