Misslyckanden skapar utveckling

Vi fortsätter att pröva oss fram i olika uppgifter med klassrummets nya, interaktiva skärm som stöd.

Att som lärare inte ha full kontroll, utan att vara tvungen att fundera, försöka, vela och fela samt ta hjälp av elever. Det gäller att inte vara rädd att blotta sina fel och brister, att låta eleverna se att man överlever, lär sig och utvecklas, även om det blir lite knas och strul på vägen. Att man dessutom kan be om och få hjälp och stöd av andra och att man utvecklas tillsammans. På detta sätt är jag inte bara en lärare som undervisar tex om Alfred Nobel med en interaktiv skärm som förstärkare, utan jag är också en modell för inlärning och utveckling.

Den här gången hittade vi ett färdigt material om Alfred Nobel på Lumio (plattform för undervisning baserad på en interaktiv tavla). Efter att ha sållat, och redigerat lite i den färdiga lektionen som jag fann kunde jag med fakta, fylla i luckor och ordpussel engagera hela klassen i lektionen. Den här gången fick man turas om att gå fram till tavlan och visa svar och tankegångar. Vi har också använt tavlan då eleverna skrivit på sina datorer och deras texter har speglats direkt på den gemensamma skärmen.

Under Nobeldragningen funkade tekniken väl, men visst har jag fått skämtsamma kommentarer från mina fjärdeklassare om att jag kanske de borde gå en fortbildning i smart boards, då skulle det nog gå bättre. Och när jag berättade att jag redan gjort det, menade DE att de kanske skulle göra det i stället. DÅ skulle det nog gå bättre. Detta är säkert sant! Som vuxen och säker i min ledarroll blir denna kritik inte alls jobbigt, utan det blir i stället ett sätt att öppna upp för elevernas tankar kring sin egen möjlighet till lärande och utveckling. Jag lär mig. De lär sig. Vi lär oss. Win win!