Ett växande klassrum

Just nu förekommer debatter i detta ämne i massmedia, i familjer och inte minst på skolor. Har skärmarna tagit över våra liv fullständigt och är all denna elektronik verkligen nyttigt för våra kroppar? Vad händer med oss och vårt sätt att leva? Hur påverkas vårt samhälle och den tid vi lever i? Det finns många olika ingångar i detta, och flera olika sanningar, och framför allt frågor som vi inte får svar på förrän en bra bit in i framtiden. På skolorna råder ofta skilda meningar. Några anammar forskning som stöder skärmarna, andra hör på forskning som menar att de gör mer skada. Till detta får vi också lägga till att inte alla skolor har lyckats inskärpa digitaliseringen i verksamheten så som var planen.  

Själv försöker jag att avgränsa mig till att lägga fokus på det jag som lärare kan ta ansvar för och påverka. Alltså elevernas vardag och utveckling i skolan - med eller utan skärm, och faktum är att den forskning som vi ser resultaten av i dag inte är helt tydlig åt något håll, så jag tänker att här får man använda ett eget omdöme, sin erfarenhet och magkänsla. 

Sedan vi startade upp med Ipads i klassen för ca 8-9 år sedan, och jag tillbringade timmar i soffan på kvällarna för att hitta så bra och meningsfulla appar som möjligt, har en del plattformar, webbsidor och appar kommit och gått. Allt jämt har mitt fokus legat på hur vi skulle kunna grunda för den största utvecklingen bland samtliga elever i klassen. Dessutom har det varit viktigt att inlärningen varit lustfylld och meningsfull. För egen del har ipads och datorer varvats med papper, penna och konkreta redskap. Ipads har hängt med ut i naturen, för dokumentation både med film, bild, ljud, men även ibland som skrivverktyg, för att det varit lättare att skriva på en ipad. När det handlat om kortare texter eller att lära in kunskap, har vi skrivit i skrivböcker för att befästa fakta. Hela tiden har jag funderat över syftet med uppgiften och vilken metod som ger bästa möjlighet till utveckling.  

Ett område där de digitala verktygen varit mycket givande är under de individanpassade uppgifterna, där man på olika sätt kan skapa olika nivåer för elevernas förutsättningar. På detta sätt minskar man ner lärararbetet i klassrummet betydligt. Periodvis har jag delat upp klassen och givit hälften självgående digitala uppgifter, för att kunna vara ett bättre fysiskt stöd för den andra halvan av klassen.  

Det finns också en stor fördel i att eleverna får en frihet som inte tidigare funnits. De kan ta reda på vilken fakta de vill, kontakta vem de vill och uttrycka sig om vad de vill.  

Idag varvar jag ofta tex SO-böcker med att jobba digitalt på den portal som vi har avtal med. På portalen finns filmer, förklaringar på begrepp m.m. som inte finns i boken. Dessa tar vi hjälp av även om vi väljer att arbeta med böckerna i vissa områden.   

Jag fortsätter min strävan att söka de mest effektiva och lustfyllda metoderna till elevutveckling i en tid av den digitala omvandling som vi lever och verkar i.  

Det hela började med att ett mejl från rektor och aktivitetsinspiratör på samhällets äldreboende Björkgården plingade till i mejlkorgen. Utgångspunkten var en förfrågan om att vi i åk 4 skulle komma till boendet för att läsa högt för de äldre. Spännande, och något nytt tänkte jag, och kollade upp hur många elever som kunde tänka sig att läsa högt för de äldre. Det blev ca 10 elever. Dessa delades upp i två grupper som sedan fick gå varannan vecka.

Varje grupp fick tänka till kring vilka böcker som skulle kunna vara lämpliga att läsa. De var alla överens om att det skulle vara lättläst och att det gärna kunde vara något de äldre kände igen. Eleverna fick några tillfällen att träna på att läsa texterna, och att bestämma i vilken ordning läsningen skulle ske. Så en måndag i januari traskade det första gänget och jag, med Snövit och Pippi under armen, bort till Björkgården.

Det var 8 äldre damer och herrar som väntade på oss i en ring i samlingsrummet. Vi klämde in stolar i ringen och satte oss och eleverna började läsa. Den första utmaningen blev att läsa med stark och hög röst. Elevernas läsförmågor varierade i gruppen och läsningen var väl bitvis inte på någon högklassig nivå, och fler av de äldre såg ut som om de somnat. Vi lärde oss dock att fler av de äldre damerna hade så dålig syn att de ofta blundade. Vi har också nu efter 6-7 besök på Björkgården förstått att våra besök är mycket uppskattade och att de boende partar om dem efteråt.

För oss blev det viktigt att träna på att tala med stark röst. Vi pratade också om hur viktigt det är att möta människor på olika sätt. Att man inte pratar på samma sätt med en äldre person som man gör tex med sin kompis. I samtalen med äldre tränar eleverna i att använda språket olika beroende på mottagare, syfte och sammanhang. En annan färdighet som vi tränar på under våra besök är att tala inför andra.

När vi hade läst fyra tillfällen kom vi på att vi kunde visa våra arbeten med fåglar för de äldre. Eleverna hade skrivit beskrivande texter och även gjort Power Point presentationer, som de visade på Björkgården. Efter presentationerna som de modiga fyrorna redovisade enskilt hade personalen på plats ordnat en liten tipsrunda om småfåglar, som vi fick gå. Då fick vi också chans att se oss om på äldreboendet och träffa några av de äldre på ”tu man hand”.

Nu har vi framför oss ett gemensamt påskpyssel och en sångstund längre fram, där de äldre har fått önska sånger som vi lär oss. I min klass på 24 är det nu drygt hälften som har velat följa med. Kanske är det fler som vill och vågar, när temat för besöken ändras och man inte behöver prestera något på egen hand. Inte alla barn i 10-årsåldern känner sig bekväma med äldre, då de kanske aldrig träffat någon. Det är också något vi pratar om. Min förhoppning är att hela klassen någon gång i vår, knallar dit och sjunger sommarsånger för de äldre och kanske fikar tillsammans.

Ny termin, nya tag, nya förutsättningar och nya mål. Ja, nu när det är dags att dra i gång skolarbetet, försöka väcka elevernas, och sin egen, jullovshjärna och åter koppla upp mot de pågående utvecklingspunkterna. Med 25 elever och 14-15 olika ämnen blir det inte lätt. Inte heller för det glada gäng 10-åringar som jag jobbar tillsammans med. Första terminen i mellanstadiet har de fått kämpa med att hålla reda på olika SO-ämnen, komma in i tid från rasten och på att förse sig med rätt material till lektionspassen. Därför är jag glad att vi på utvecklingssamtalen dokumenterat överenskommelserna i Unikum och med att eleverna nu med lite stöd, hittar in i Unikum och så smått tom börjar lokalisera sig kring ikonerna Lärlogg och Samtalet.

Under en av de första dagarna fick eleverna (med hjälp av tydlig, muntlig och skriftlig instruktion) leta upp två av sina mål i Unikum och skriva in dem i ett måldokument. De fick även i uppgift att lägga till ytterligare ett mål som var kopplat till fritid. Vi pratade också en hel del om varför man sätter upp mål och vad som händer när man vet vad man strävar emot. Det är betydligt lättare att få elever att förstå vad ett mål kan göra för motivationen när man pratar om praktiska handlingar. Att man behöver träna många gånger för att kunna cykla på bakhjulet eller göra en volt är lätt att förstå, medan ett mål som ökat läsflyt eller bättre problemlösningsförmåga är väldigt abstrakt och svårare att greppa. Därför är det ingen dum idé att börja med att prata om dessa ”fritidsmål”.

När de är nedtecknade och klara skriver vi ut målen och ser till att de också följer med hem. För varje gång som dokumentet med målen syns eller läses upp, blir de bekräftade, lättare att komma ihåg, självbilden stärks och motivationen ökar.