Ett växande klassrum

Att arbeta som lärare har genom åren inneburit att, förutom att jobba mot de uppsatta målen, också svinga sig i de olika redskap, metoder och lärstilar som är rekommenderade för tillfället. Att trender om elevsamarbete, grupparbeten eller katederundervisning svänger och blir inne och ute är en sak, så även egenskaper hos elevgrupper, kollegier och på skolor. Något som vi däremot inte kommer att svänga fram och tillbaka är samhällets utveckling. Det finns ett antal faktorer som gjort att vårt samhälle gjort det svårare för oss lärare att lyckas med vår undervisning, men det finns något som faktisk banar väg för oss, nämligen digitaliseringen.

När jag för ca 8 år sedan fick iPads (en på två elever) till min förskoleklass, började min resa mot en undervisning där de digitala verktygen idag finns i mitt klassrum som naturliga hjälpmedel. Inledningsvis ville jag förstås testa en hel massa appar och funktioner i klassen. Ibland kanske det bara gjorde saker krångligare, men ganska snart insåg jag var och för vilka det fanns stora vinningar i det digitala. På min skola var skolledningen på från början och det var aldrig problem att få tillgång till iPads och datorer om man bara såg till att skaffa sig kunskapen att undervisa med hjälp av digitala verktyg. Störst vinning har jag nog genom alla år haft av min egen dator och projektorn. Med den har det underlättat mycket att fånga elevernas uppmärksamhet och fokus. Appar och webbsidor har förenklat dokumentation, organisation och kommunikation för både mig och eleverna.

Många gånger på senare tid har man hört att vi ska ta tillbaka fysiska böcker, papper och penna till klassrummet. För egen del har det aldrig varit så att dessa har ersatts, utan läsappar och digitala dokument har bara varit en komplettering och ytterligare en väg att samla läromedel och dokument på. Det viktigaste är enligt mig att inför varje lektionsplanering fundera på vad syftet med uppgiften är. Är det rättstavning, eller ett prov i historia, så ska inte handstilen, eller orken och förmågan att forma bokstäver ska vara avgörande. Jag har även låtit elever med dyslexi fått ”tala in” sina prov. Däremot ska vi fortfarande skriva för hand när det är lämpligt och hålla igång förmågan att ha en läslig handstil(även om vi inte kan garantera nyttan med fin handstil i framtiden förutom som en konstform).

Avslutningsvis vill jag bara puffa för hur viktigt det är att vi gör våra elever redo för ett samhälle där du betalar räkningar, åker buss, bokar läkarbesök och läser tidningen digitalt. Att vara digital analfabet skulle innebära ett mycket stort handikapp. Alltså måste vi precis som också Lgr22 säger undervisa i alla ämnen, med de digitala hjälpmedel som ett av verktygen när det gäller kunskapssökande, informationsbearbetning, problemlösning, skapande och kommunikation.

Nu när vi kommit ca en månad in på terminen och de nyblivna fyrorna har fått känna på livet på mellanstadiet, och ansvaret ökat lite, så är det en av mina uppgifter att öka på ansvarsbördan något. Möjligheten till egna beslut ska öka i precis lagom stora och väl anpassade bitar. Detta så att eleven i sin takt kan bygga sitt eget ansvar kopplat till jaget. När det gäller exempelvis läsning har eleverna nu snart läst ut sin första bok på Pollylino (vårt digitala bibliotek). De har då haft möjlighet att läsa kapitlen rakt av och svarat på frågor, eller så har de kunnat läsa först och lyssnat senare (om de inte riktigt har förstått vad de läst), eller så har de som ännu inte kommit så långt i läsutvecklingen fått läsa en viss del och därefter lyssnat. För att eleverna inte ska välja den minst krävande vägen, pratar vi om hur viktigt det är att utmana sig i läsningen och att inte alltid gå den enklaste vägen. Vi resonerar också kring varför det är viktigt att kunna läsa och hur man blir bättre. När eleverna nu har hittat sin bästa strategi i lästräning, har jag börjat ställa krav på dem att välja sitt bästa sätt för att träna läsning och läsförståelse.

Ett annat tillfälle för träning av eget ansvar kan vara efter en mattegenomgång. En dag när vi hade gått igenom ett problem med talraden och hopp med tiotal, hundratal och tusental, och också gjort ett antal uppgifter tillsammans, bad jag eleverna stänga böckerna och slappna av. Jag instruerade dem att bara fokusera på sig själva och ställa sig frågan om de förstod det vi gått igenom. De fick värdera sig i tre nivåer; att det kändes lätt, att det kändes okej, eller att det kändes svårt. Därefter bad jag dem som tyckte att det kändes svårt att följa med in i grupprummet. Så klart är det mycket viktigt att ha ett öppet och tillåtande klimat i gruppen, för att det ska kännas ok att göra detta val. Min erfarenhet från denna och tidigare grupper jag haft är att det inte blir några sneda miner och menande blickar då eleverna har tagit beslutet själva. Jag berömmer ofta eleverna självkänsla och ansvar när de klarar av dessa val. Särskilt de elever som följer med in i grupprummet.

Små steg av ökat ansvar bygger bit för bit upp självkänsla och frigjordhet.

Dags för mig att ta emot en ny fyra. Ett gäng med mycket pirr i kroppen och stora förväntningar om vad mellanstadiet och den nya läraren ska innebära. 25 elever som gått tillsammans sedan förskoleklass och känner varandra utan och innan, men jag känner dem inte alls. För mig är det 25 nästan oskrivna blad. Så klart har det skett en överlämning, och med denna som en av byggstenarna, ska vi nu lägga grunden till en ny gemenskap. Innan arbetet med relationer, samarbete och ansvar kan fortsätta måste vi sätta spelregler för vår blivande gemenskap.

Vi inleder mellanstadiets första samling med att informera om schemat, därefter får eleverna veta vilka förväntningar jag och klassens resurs har på dem. Vi tar upp saker som vänlighet, komma i tid, vara rädd om saker, göra sitt bästa. Därefter frågar vi eleverna vad de har för förväntningar på oss. Det är spänt och tyst först, men när vi delar in klassen i 6 smågrupper och ger dem post-it-lappar att skriva förslag på, och de får dra sig undan i sina grupper, då lossnar det. Eleverna har fått instruktionen att skriva ner sådant som de tycker är viktigt, för att man ska få studiero, och för att man ska trivas på skolan tillsammans.

Efter 15 minuters ivrigt pratande om uppgiften, men även om annat så klart, det är ju första gången alla träffar varandra efter sommarlovet, samlas vi i klassrummet och grupperna sätter upp sina post-it-lappar på klassrummets white board.

Vi läser dem en och en och upptäcker att många påminner om varandra. Vi kan gruppera dem i tre kategorier. Vi kan också sätta ”dubbletter” över varandra. Kategorierna blir rast/vänskap, Klassrum/arbetsro och Sofia och Annika.

När vi kommit så långt, öppnar jag datorn och speglar den på white boarden. Nu formulerar vi regler efter punkterna på lapparna som eleverna själva skrivit, och så är klassens egna regler uppunktade på ett dokument. Nu är det bara att göra en stilig ram och hänga upp den på väggen, sen kan vi bygga vidare på vår stabila grund.

PS. Lapparna under rubriken Annika och Sofia satte vi upp längst bak i klassrummet, så att vi kommer håg att: plocka undan kaffe koppar, och att tugga tuggummi efter kaffet.DS