Mitt formativa klassrum

Den här veckan är det ”Thanks givning”, vilket inte är något jag egentligen firar men med det som ursäkt tänkte jag passa på att säga tack. Tack till alla pedagoger och lärare som undervisat mina elever innan de hamnade i mitt klassrum.

Tack för att ni lärt dem hur man ska vara mot varandra i en klass. Hur man visar hänsyn och tolerans, men också kan säga ifrån när det behövs, och då göra det på ett konstruktivt sätt. Att ha sådana elever i sitt klassrum gör att mycket annat blir enkelt. Dessutom smittar det av sig och leder till en positiv kultur i gruppen där man tänker ”vi i klassen” och inte ”jag och dom”.

Tack för att ni lärt dem att de ska be om hjälp och låta läraren vara med och guida, oavsett om man tycker uppgiften är lätt eller svår, tråkigt eller rolig. Att våga be om hjälp och ta emot feedback är något som alla elever gynnas av. Att våga fråga varandra är också väldigt fruktfullt, och det märks vilka elever som jobbat mycket med kooperativt lärande. De blir verkligen resurser för varandra, vilket också gynnar klassrumsklimtatet.

Tack för att ni lärt dem att läsa och skriva. Ni har lagt grunden. Dessutom är det så att jag och många svensklärare med mig har NOLL läs- och skrivinlärning med mig från lärarutbildningen, och det blir kännbart när elever kommer till oss på högstadiet utan att behärska läsning och skrivande. Vår undervisning bygger ofta på att man kan det.

Tack för att ni lärt ut en massa strategier för lärande. Sådant som de har i sin ryggsäck och kan plocka fram vid behov. Jag blir alldeles varmt i hjärtat när nya sjuor frågor om de kan få lyssna igenom sin egen text. Ni har också genom att lärt dem alla dessa strategier lärt dem att det finns lösningar och att man får prova sig fram. Det är okej att någon vill göra en tankekarta och någon inte vill.

Tack för att ni har lyssnat på dem, och visat att deras röst är viktig och därmed värd att lyssna till. Ni har gjort så att de vågar berätta vad de tänker och tycker, både i och utanför klassrummet. Det bidrar till lärande och skolutveckling! Det gör mig till en bättre lärare när en elev kan sätta ord på vad jag kan göra för hen, eller ställer mig inför tankenöt som jag måste kläcka. Hur ska jag förklara hur man bli bättre på att skriva mer varierat? Mer genre-typiskt? Ni fattar.

Det jag vill säga med allt det här är att jag märker av ert arbete. Jag hoppas att du som arbetar i förskolan, på fritids, på lågstadiet eller på mellanstadiet redan vet och känner detta - att elevernas slutbetyg i grundskolan är ett resultat av ditt och mitt arbete, men det tål att att upprepas. Utan en ordentlig grund blir det ett fuskbygge som ständigt behöver lagas och fixas med.

Ni gör mitt lärarliv så mycket enklare och mer lustfyllt, och elevernas också, så åter igen tack.

Jag har alltid varit en hamster som samlar på mig saker. Fördelen med att ha jobbat ett tag är att man har konstruerat bra uppgifter tidigare år, som går alldeles utmärkt att återanvända (varmt tack ambitiösa Maja 2019 som hade mycket mer tid än vad småbarnsföräldern Maja har).

Hamstern i mig sparar även på elevtexter. När jag genomfört en uppgift med elever, detta gäller fram för allt skrivuppgifter men inte bara, så brukar jag fråga några skribenter om jag får spara deras texter. Jag har aldrig varit med om att en elev säger nej, men om någon skulle göra det så låter jag såklart bli. Min uppfattning är dock att de blir glada och uppfattar det som en komplimang.

Jag anonymiserar texten och sparar sedan i samma mapp som instruktionen (annars kommer jag aldrig att se dem igen bland mina miljarder, nåja men ni fattar, dokument. Ibland sparar jag elevtexter som jag bedömer ligga på olika nivåer för att illustrera betygskriterierna, ibland bara någon enstaka som löst uppgiften på ett effektivt sätt som vi kan läsa tillsammans och eleverna kan inspireras av.

Nästa gång jag ska göra samma eller en liknande uppgift så finns exempel som illustrerar vad jag förväntar mig som eleverna kan få ta del av. Det är mycket plocka isär och att diskutera en text som man vet är neutral, d.v.s. ingen i klassen har skrivit den. Samtidigt blir det mer ”på riktigt” än om jag hittar på en text eller låter ChatGPT skriva den. Det har jag dock också testat, och det kan leda till andra intressanta diskussioner i klassrummet. Det får dock bli ett annat blogginlägg.

Många av mina elever efterfrågar just tydlighet, och har man en ny lärare så är det inte alltid så lätt att veta vad som är ”bra”. Som elev vill man ju mycket hellre veta innan man ska göra en uppgift än efter när man får veta sitt och kanske kompisarnas resultat. Det handlar alltså om att bygga en undervisning där eleverna får så goda möjligheter som möjligt att lyckas.

Jag håller just nu på att läsa Åsa Hirsch bok Relationellt ledarskap i klassrummet - Så skapas magi och det är ett begrepp som fastnade hos mig - pedagogisk eftertänksamhet som jag vill dela med er.

Forskaren Max van Manen har kommit fram till att en skicklig lärare dels måste kunna sina ämnen, men fram för allt måste hen kunna avgöra ”vad som är bra för en viss i elev i en visst situation” och sedan agera utifrån detta. Det handlar alltså om att läraren måste kunna känna av och känna in vad som krävs och anpassa undervisningen efter detta. Vi måste bry oss om individen. Lite som en förälder som månar om det bästa för sitt barn, fast i en skolkontext. Känner du igen dig? Jag tror att många lärare gör det. Vi bryr oss. Vi bryr oss mycket.

Är det enkelt? Nej, verkligen inte. Men tänk efter, är det inte när vi är pedagogiskt eftertänksamma som det blir som bäst? Därför är tid till reflektion jätteviktigt. Vi kan inte springa från en sak till en annan hela dagarna och tänka på 1000 saker samtidigt . Vi måste vara närvarande i stunden, om vi ska vara bra lärare. Vissa saker får vänta. Andra får någon annan göra. Vissa saker kanske man får prioritera bort.

En annan sak som vi måste göra är att involvera eleverna genom att fråga dem vad de behöver. Alla kanske inte kan svara på det, men en del kan ge riktigt kloka svar som ger dig mycket vägledning. Dessutom är det nyttigt för elever att fundera över sina behov. Det bidrar till det där meta-tänkandet som vi gärna vill att de ska ägna sig åt.

Ibland bryr vi oss lärare kanske för mycket, i alla fall för vårt eget bästa. Denna pedagogiska eftertänksamhet och medvetenhet kan leda till samvetsstress. Vi vet att vi skulle behöva göra mer för den eller den eleven, men det går inte utifrån de förutsättningar vi fått. Påtala det för din rektor, men sedan måste vi återvända till vad vi kan göra i vårt eget klassrum. Annars tror jag att vi går sönder, och det gynnas ingen av.

Pedagogisk eftertänksamhet kräver tid. Fundera på saker. Vända och vrida. Diskutera med varandra. I vår bransch går det ibland så fort. Någon har fått en bra idé. Tror sig ha hittat en lösning på ett problem. Det fattas ett beslut på tisdag eftermiddag kring en elev och på onsdag morgon ska det börja gälla. Undervisande lärare ska alltså under natten ha ställt om och organiserat för denna förändring. Är det rimligt? Blir det bra? Ibland tror jag att vi i vår strävan efter att det ska bli bra ibland lovar för mycket, eller i alla fall för fort. En av mina gamla rektorer sa ofta ”nu ska vi reagera innan vi agerar”. Det behöver fler höra. En klok organisation är också eftertänksam.

Låt oss tänka efter och låta saker ta tid. Ta ner tempot. Vägra springa på jobbet. Det blir inte bättre för att vi hastar fram, varken för elever eller lärare, men det blir bättre när vi är pedagogiskt eftertänksamma.