Mitt formativa klassrum

Den här veckan är jag i Polen tillsammans med kollegor från några Östersjöländer på en konferens med fokus på hur man kan förbättra miljön i skolan. Eleverna ska få komma på förslag till hur man kan förbättra matsalen (eller caféet som det snarare är här), biblioteket och ett klassrum. Vi är två lärare från varje land som rest hit tillsammans med sex elever som nu arbetar i blandade grupper. Lärarna fungerar lite som coacher, men det är eleverna som äger projektet. Engelska är arbetsspråket.

Att träffa människor från andra kulturer och länder är naturligtvis en möjlighet att få lära sig av dem och om deras kultur. Vi har jämfört scheman och skolor. Det är roligt och berikar mitt lärarliv. Man får inspiration till nya sätt att undervisa, bemöta elever, möblera sitt klassrum, pynta i korridorerna eller ordna temadagar. Det är roligt och man blir ofta sprängfylld av inspiration som förhoppningsvis följer med hem och in i klassrummet. Kanske att det till och med sprider sig till andra lärare på den egna skolan, om man har bra forum för hur man delar med sig till varandra.

Allt det är bra, men det som jag tror är det nyttigaste med att resa iväg och besöka andra skolor, träffa kollegor och undervisa andra elever är att man får syn på sig själv i sin egen lärarroll. Jag är en av de ”svenska lärarna” här. Hur är vi? Jag ska fråga hur mina kollegor uppfattar mig.

Enligt min egen analys blir det tydligt att mitt ledarskap är väldigt relationellt, och ganska informellt. Dialog är viktigt, och att alla är med. Jag känner in och vill att eleverna ska vara med på tåget. I andra skolkulturer kör läraren tåget och eleverna åker med, utan att ifrågasätta eller komma med egna inspel. Ibland är det även som att lärarna också är passagerare, som följer en väldigt strikt plan som de inte kan påverka. De förmedlar kunskap och förbereder eleverna inför stora prov som avgör deras framtid. Till min skola har alla biljett, om ni ursäktar att jag fortsätter med tågmetaforen, medan i andra skolsystem kan skolor välja och vraka bland elever som verkligen, verkligen vill få gå på den skolan. Det påverkar elevernas syn på deras skola, och sig själva. Många av dem är stolta över sin skola, medan mina elever tar den mer för given.

En annan sak som blir uppenbart för min kollega och mig är att vi svenska lärare är vana att kunna göra lite som vi vill. Vi har ett stort behov av att ha koll på och äga undervisningen. Vi kan ifrågasätta, och bli ifrågasatta. Vi vågar säga vad vi tycker. Vi kan gå snabbt till beslut (ibland kanske för snabbt?). Det gör oss dock effektiva och resultatinriktade i många lägen.

Detsamma gäller våra svenska elever! De vågar komma med förslag och vända och vrida på idéer. Förmågor som vi tror att de kommer att ha nytta av i sitt kommande arbetsliv – de är bra på självledarskap som Frida Monsén uttryckt det.

Det är slående vilken enorm kapacitet vi har samlat ihop här i Polen, och hur våra elever slipas med och mot varandra till att bli ännu vassare. Kanske även lite ödmjukare. Förhoppningen gäller det även oss lärare. Det blir kul att se vart vi hamnar i slutet av veckan.

Relationsskapande är så viktigt i vårt jobb. Det vet vi alla. Jag lägger lejonparten av mitt relationsskapande på att vara en bra lärare, en lärare som levererar kvalité och håller vad den lovar. Som har en tydlig plan och riktning. Som ser till att alla hänger med. Som lyssnar in och anpassar. Som kan säga nej, och ja! Det bygger förtroendekapital.

Men. Ibland behöver man göra något annat tillsammans. Andra rum ger andra möjligheter, och andra rum gör att man kan prata om andra saker. Vi lär känna varandra. Den här veckan har vi varit med Naturskolan i Hammarskogsskogen. Vi har klätt oss som förskolebarn (enligt en av mina sjuor). Vi har lekt dunken och försökt göra eld med flinta (jag lyckades!). Vi har tappat bort vantar och ätit marshmallows. Vi var alla Kansas lite barnsligare än vanligt. Det var härligt. Avslappnat. Och så viktigt!

Nu vet jag att det är svårt att lyckas boka Naturskolan, för de är alldeles för bra och årets dagar för få. Men man kan gå på museum, ta en promenad, en stadsvandring eller laga pizza också. När vi kliver ur våra klassrumsroller kan vi se varandra på andra sätt, vilket skapar ingångar till varandra, och därmed till lärande.

Annika Andersson och jag har, på grund av att vi tillsammans ska leda Lärarnätverket denna termin (ni är väl med?!), fått äran att representera Uppsala kommuns grundskolor i en forskningscirkel på Uppsala Universitet. Cirkeln ska handla om lärare som leder lärare, men det exakta innehållet ska vi vara med och forma. Det är alltså ingen utbildning vi ska gå, utan vi ska lära tillsammans.

Första träffen var i onsdags och vi var 8 lärare och en forskningsledare som pratade ledarskap i tre timmar. Det slår mig hur sällan vi lärare får prata till punkt. Tänka efter. Göra något klart. Göra en avstickare. Det är sak som jag redan nu känner att jag fått med mig från forskningscirkeln. Jag ska därför på momangen sluta försöka klämma in så mycket som möjligt vid varje tillfälle vi kollegor ses. Vi behöver få slippa vara effektiva ibland. Annars går man aldrig på djupet. Dessutom kan det vara svårt för den som ny att hänga med om allt är implicit. Kvalité framför kvantitet!

En annan viktig påminnelse var att det tar 6-7 år att förändra något i en organisation. I vår bransch hoppar vi ofta på nya saker, och det nya ska helst ha skett igår. Ofta kommer ”det nya” uppifrån. En av mina gamla rektorer brukade säga nu ska vi reagera innan vi agerar. Det ska jag rabbla för mig själv som ett mantra. Det är viktigt att lyssna in om alla ska vara med på tåget, och om inte alla är med på tåget så kommer vi inte framåt. Hur goda idéer och goda intentioner vi än har.

Det ska bli väldigt intressant att se var vi hamnar vid Forskningscirkelns slut. Vad kommer jag att lära mig? Det känns spännande och inspirerande. Lite lyxigt. Nästan pirrigt.