Magnus HEM-kunskap

Läraryrket är på flera sätt ett drömjobb. Samtidigt finns det sidor av lärarens vardag som inte är en dröm. Något som en av mina drömmar under jullovet berättar om.

Befinner mig i arbetsrummet på jobbet. Ska till sal för undervisning. Plockar med saker jag behöver för lektionen. Får plötsligt bråttom. Är på väg att missa lektionsstarten. Kommer på att jag inte har en färdig planering. Snor ihop en på datorn. Ännu mer bråttom. Utanför arbetsrummet möter jag ett Stockholm (!) i snö- och vattenkaos. Behöver ta mig fram till lektionen som ligger en stad bort. Smältvatten i massor som kommer från sidan i korsningen Vasagatan/Kungsgatan. Går knappt att komma över, vet inte riktigt hur, men till slut lyckas jag.

Så ett drömhopp i rummet och jag står i ett område vid något som liknar Riksbron, Norrbro och Strömbron. Fast miljön är annorlunda och utan riksdagshus, slott och annat i närheten. Riksbron och Norrbro är också plötsligt borta och snömassor ligger i strömfåran. I drömmen är den mycket bred och jag måste ta mig över. Dessutom djupa, breda flodfåror i snön av smältvatten som gått fram. Jag tar mig inte framåt, kan inte ta mig över. Och nittio grader åt ett annat håll är det en rejäl uppförsbacke som jag behöver ta mig an för att nå det som på håll liknar Strömbron och en vettig passage över snömassorna. Det finns alltså en väg men den känns hopplöst avlägsen. Börjar trots allt streta på uppför samtidigt som jag är på helspänn om nya vattenmassor skulle komma emot mig, forsande nerför från Strömbrons valv. Pulsen är hög, det är en ansträngd kamp.

Alarmet ringer. Jag sträcker mig yrvaket efter mobilen. Sätter alarmet på snooze. Klockan är nio. Jag är i vårt fritidshus men halvt kvar i drömmen. Plitar ner den som en anteckning på samma mobil. För även om jag inte brukar ägna mig åt drömtydningar känns det som att denna dröm innehåller intressant stoff. Att den berättar något viktigt och inte bara innehåller dagrester från rapporteringen om tsunamin på annandag jul för 20 år sedan.

För mig var och är det en dröm om lärarens verklighet. Om återkommande upplevelser av stort och smått som ställer sig mellan mig och det som ska ske på lektionerna. De många uppgifter från sidan som lite för ofta hamnar i förgrunden, i vägen för undervisningen. Jag skulle kunna nämna en rad konkreta exempel ur min och andra lärares vardag. Väljer att stanna i känslan av en flod som väller fram eller snömassor att kravla uppför under hot av mer. Noterar också att drömmen utspelar sig i huvudstaden. Att broarna till Helgeandsholmen, precis som maktens byggnader, är borta. Hur jag hopplöst kämpar i något som liknar en vallgrav i närheten av centralmaktens boningar. Men att jag istället för hjälp upplever en oöverkomlig distans. En drömtydning av det!?

Få har väl missat den senaste tidens rubriker om läskrisen. Det faktum att tusentals niondeklassare underkänns i nationella provens läsförståelse varje år. Och i senaste PISA-undersökningen nådde var fjärde niondeklassare inte upp till basnivån för läsförståelse. Hur visar sig denna kris i ett ämne som HKK?

- Vaddå, det stod ju inte?

- Jo, om du läser under rubriken ”Gör så här” så är det ett av stegen i instruktionen.

- Aha, men jag gör på mitt sätt.

Replikskiftet är inte unikt. Som lärare i HKK har jag oräkneliga gånger hamnat i samtal som detta. Det gäller så klart långt ifrån alla elever, men är ändå talande för en alldeles för stor minoritet. Som jag försökt och försöker förmå elever att avkoda och använda informationen i recept och andra instruktioner. Med och utan bildstöd. Genom uppmuntrande påminnelser om att listan med ingredienser är en sak och arbetsinstruktionens stegvisa ordning något delvis annat. Hur jag pekat på delarnas olika syften och hur de hänger ihop. På olika sätt försökt träna elevernas förmåga att knäcka recept-genrens koder. Under både allvarliga och lekfulla undervisningsformer.

Det är dock ett jobb i motvind. För somliga elever handlar oförmågan att läsa, förstå och följa recept säkert om just svaghet i läsning. Fast i alltför många fall upplever jag att annat utgör hindret. Att kort eller nära obefintlig uthållighet ställer sig i vägen för möjligheten att ta in och använda sig av informationen. Där lustprincipen utvecklats till en överordnad guide i tillvaron, så att minsta yttre motstånd väcker inre motvilja istället för lust att utmanas och lära. Eller att elevens självbild är sådan att hen redan vet och kan allt, och inte behöva luta sig mot något annat än det egna jaget. I en sådan värld väger auktoriteter som recept och HKK-lärare väldigt lätt. Möjligen kan ett kort och kul lifehack på TikTok upphöjas till vägledare i arbetet.

När läskrisen diskuteras pekar många på skolan och dess brister. Jag förnekar inte att svensk skola behöver förbättras. Inte minst måste insatser sättas in tidigare för barn i svårigheter. Vi som arbetar i förskola och skola vet ju ofta vilka barn det handlar om långt före det är dags för första nationella proven i årskurs 3. På samma gång tänker jag att läskrisen knappast låter sig förklaras eller åtgärdas enbart med faktorer i skolan. (O)förmågan till uthålligt arbete och synen på auktoriteter är två av flera utmaningar i detta större perspektiv. Enligt min mening krävs det något annat och mycket mer än återgång till katederundervisning och kadaverdisciplin i skolan för att komma till rätta med detta. Läskrisen är så mycket större än en skolkris. Den är ett symtom på en samhällskris, där inte minst hem och vårdnadshavare sitter på viktiga nycklar till en varaktig förändring. En HEM-kunskap att påminna om när somliga debattörer överträffar varandra i att peka på skolans oförmågor.

Hemma en lördagsmorgon för några veckor sedan. Kaffebryggarens tank skulle fyllas. Men det blev inget vatten i kannan. Istället stod jag där med handtaget till köksblandaren i handen.

Situationen bildade upptakt till nästan en vecka utan vatten i köket. Opraktiskt ja, men också fullt möjligt att leva med. Det fanns ju trots allt friskt vatten att hämta i badrummet mindre än tio meter bort. Fast jag skulle ljuga om jag påstår att jag inte muttrade en del under matlagning och diskning dessa dagar. Tur då att olyckan inte var helt förgäves. Den inspirerade mig att börja tänka på hur begränsad tillgång till vatten kan fördjupa lärandet i HKK-undervisningen.

Vi lever i oroliga tider och frågor om beredskap, militär som civil, står högt på samhällets agenda. Även hushållen förväntas att göra sitt. En förnyad version av ”Om krisen eller kriget kommer” skickas ut till samtliga svenska hushåll om några veckor. I skolans värld är det dock förvånansvärt tyst i beredskapsfrågor, i alla fall i sammanhang jag rör mig. Men det finns de som har börjat tänka till. MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som så småningom kommer att byta namn till Myndigheten för civilt försvar) har tagit fram intressanta materialet ”Klara lärare”, riktat till pedagoger i högstadiet och gymnasiet. Där finns även uppgifter utifrån kursplanen i HKK för åk 7-9: https://www.msb.se/sv/amnesomraden/skolmaterial/klara-larare/hem---och-konsumentkunskap/

Två av uppslagen för HKK-undervisningen (i både mellan- och högstadiet) som kom till mig när köksblandaren var trasig:

1) Eleverna får i uppgift att diska med en begränsad mängd vatten, som ska räcka till både disk- och sköljvatten. Under arbetet ska de notera vilka strategier som är framgångsrika när de ska hushålla med vatten. Efter arbetet får de dela med sig av strategierna och tillsammans gör vi en lista med praktiska knep.

2) Eleverna ska koka pasta utan att använda vatten ur kranen. För att lösa uppgiften får de tillgång till sådant som finns i HKK-salens kylskåp och skafferi (där läraren till exempel ser till att det finns krossade eller passerade tomater, mjölk, grädde, kokosmjölk och havredryck). Vad kan ersätta vatten? Hur påverkas arbetet och hur blir resultatet? En uppgift som öppnar för spännande jämförelser mellan de olika val eleverna gör.