Magnus HEM-kunskap

I de flesta HKK-salar står matkulturer ibland eller återkommande på menyn. Med vilken utgångspunkt bedrivs sådan undervisning? Hamnar det som förenar, det särskiljande eller både och i fokus?

I kursplanens syftesskrivningar står det bland annat att undervisningen i HKK ska ”ge eleverna förutsättningar att utveckla kunskaper om kulturella variationer och traditioner i olika hushåll”. Det centrala innehållet för åk 1-6 och åk 7-9 lyfter båda fram ”olika mattraditioner”. Med sådana skrivningar i styrdokumenten är det inte konstigt att undervisningen om matkulturer gärna betonar olikheter. Att det som åtskiljer lyfts fram. Det är också min erfarenhet i kontakten med andra skolor och lärare. Det unika får ofta företräde framför det som är lika.

Vid jämförelser mellan olika kulturer kan dock lika gärna det gemensamma ställas i centrum. Visst, kontrastverkan ska inte underskattas, men upptäckter av det som förenar och knyter samman är minst lika spännande. Tänk att människor utvecklat likartade praktiker på olika platser under solen. Eller varför inte undersöka små och stora variationer på ett närbesläktat tema i skilda sammanhang!?

När jag får bestämma hamnar betoningen gärna på det som är likt eller snarlikt i olika matkulturer, med öppning för hur det också kommer till uttryck genom det unika. Att det har blivit en viktig infallsvinkel för mig hänger nog till viss del samman med hur jag under min kostvetenskaliga utbildning bland annat fascinerades av gemensamma drag hos framgångsrik snabbmat. Och att jag under en av mina VFU-perioder uppskattade mina handledares grepp kring bröd i och till mat i olika kulturer.

En typisk Svennebanan-pannkaka.

Så precis som i många andra HKK-salar står matkulturer ibland på menyn hos mig och mina elever. Ibland sker det genom att vi undersöker det faktum att pannkakor tillagas i jordens flesta hörn. Med vissa variationer vad gäller ingredienser, metoder, redskap och utrustning. Och så klart även konsistens, textur och smak. Den skånska äggakakan är något annat än venezuelanska cachapas, men båda är en form av pannkaka. Köttbullar är en annan tacksam rätt, som passar utmärkt för att få syn på både likt och unikt. För att inte tala om fasta och tillhörande fester som mänskligt kulturellt och religiöst fenomen.

Läraryrket är på flera sätt ett drömjobb. Samtidigt finns det sidor av lärarens vardag som inte är en dröm. Något som en av mina drömmar under jullovet berättar om.

Befinner mig i arbetsrummet på jobbet. Ska till sal för undervisning. Plockar med saker jag behöver för lektionen. Får plötsligt bråttom. Är på väg att missa lektionsstarten. Kommer på att jag inte har en färdig planering. Snor ihop en på datorn. Ännu mer bråttom. Utanför arbetsrummet möter jag ett Stockholm (!) i snö- och vattenkaos. Behöver ta mig fram till lektionen som ligger en stad bort. Smältvatten i massor som kommer från sidan i korsningen Vasagatan/Kungsgatan. Går knappt att komma över, vet inte riktigt hur, men till slut lyckas jag.

Så ett drömhopp i rummet och jag står i ett område vid något som liknar Riksbron, Norrbro och Strömbron. Fast miljön är annorlunda och utan riksdagshus, slott och annat i närheten. Riksbron och Norrbro är också plötsligt borta och snömassor ligger i strömfåran. I drömmen är den mycket bred och jag måste ta mig över. Dessutom djupa, breda flodfåror i snön av smältvatten som gått fram. Jag tar mig inte framåt, kan inte ta mig över. Och nittio grader åt ett annat håll är det en rejäl uppförsbacke som jag behöver ta mig an för att nå det som på håll liknar Strömbron och en vettig passage över snömassorna. Det finns alltså en väg men den känns hopplöst avlägsen. Börjar trots allt streta på uppför samtidigt som jag är på helspänn om nya vattenmassor skulle komma emot mig, forsande nerför från Strömbrons valv. Pulsen är hög, det är en ansträngd kamp.

Alarmet ringer. Jag sträcker mig yrvaket efter mobilen. Sätter alarmet på snooze. Klockan är nio. Jag är i vårt fritidshus men halvt kvar i drömmen. Plitar ner den som en anteckning på samma mobil. För även om jag inte brukar ägna mig åt drömtydningar känns det som att denna dröm innehåller intressant stoff. Att den berättar något viktigt och inte bara innehåller dagrester från rapporteringen om tsunamin på annandag jul för 20 år sedan.

För mig var och är det en dröm om lärarens verklighet. Om återkommande upplevelser av stort och smått som ställer sig mellan mig och det som ska ske på lektionerna. De många uppgifter från sidan som lite för ofta hamnar i förgrunden, i vägen för undervisningen. Jag skulle kunna nämna en rad konkreta exempel ur min och andra lärares vardag. Väljer att stanna i känslan av en flod som väller fram eller snömassor att kravla uppför under hot av mer. Noterar också att drömmen utspelar sig i huvudstaden. Att broarna till Helgeandsholmen, precis som maktens byggnader, är borta. Hur jag hopplöst kämpar i något som liknar en vallgrav i närheten av centralmaktens boningar. Men att jag istället för hjälp upplever en oöverkomlig distans. En drömtydning av det!?

Få har väl missat den senaste tidens rubriker om läskrisen. Det faktum att tusentals niondeklassare underkänns i nationella provens läsförståelse varje år. Och i senaste PISA-undersökningen nådde var fjärde niondeklassare inte upp till basnivån för läsförståelse. Hur visar sig denna kris i ett ämne som HKK?

- Vaddå, det stod ju inte?

- Jo, om du läser under rubriken ”Gör så här” så är det ett av stegen i instruktionen.

- Aha, men jag gör på mitt sätt.

Replikskiftet är inte unikt. Som lärare i HKK har jag oräkneliga gånger hamnat i samtal som detta. Det gäller så klart långt ifrån alla elever, men är ändå talande för en alldeles för stor minoritet. Som jag försökt och försöker förmå elever att avkoda och använda informationen i recept och andra instruktioner. Med och utan bildstöd. Genom uppmuntrande påminnelser om att listan med ingredienser är en sak och arbetsinstruktionens stegvisa ordning något delvis annat. Hur jag pekat på delarnas olika syften och hur de hänger ihop. På olika sätt försökt träna elevernas förmåga att knäcka recept-genrens koder. Under både allvarliga och lekfulla undervisningsformer.

Det är dock ett jobb i motvind. För somliga elever handlar oförmågan att läsa, förstå och följa recept säkert om just svaghet i läsning. Fast i alltför många fall upplever jag att annat utgör hindret. Att kort eller nära obefintlig uthållighet ställer sig i vägen för möjligheten att ta in och använda sig av informationen. Där lustprincipen utvecklats till en överordnad guide i tillvaron, så att minsta yttre motstånd väcker inre motvilja istället för lust att utmanas och lära. Eller att elevens självbild är sådan att hen redan vet och kan allt, och inte behöva luta sig mot något annat än det egna jaget. I en sådan värld väger auktoriteter som recept och HKK-lärare väldigt lätt. Möjligen kan ett kort och kul lifehack på TikTok upphöjas till vägledare i arbetet.

När läskrisen diskuteras pekar många på skolan och dess brister. Jag förnekar inte att svensk skola behöver förbättras. Inte minst måste insatser sättas in tidigare för barn i svårigheter. Vi som arbetar i förskola och skola vet ju ofta vilka barn det handlar om långt före det är dags för första nationella proven i årskurs 3. På samma gång tänker jag att läskrisen knappast låter sig förklaras eller åtgärdas enbart med faktorer i skolan. (O)förmågan till uthålligt arbete och synen på auktoriteter är två av flera utmaningar i detta större perspektiv. Enligt min mening krävs det något annat och mycket mer än återgång till katederundervisning och kadaverdisciplin i skolan för att komma till rätta med detta. Läskrisen är så mycket större än en skolkris. Den är ett symtom på en samhällskris, där inte minst hem och vårdnadshavare sitter på viktiga nycklar till en varaktig förändring. En HEM-kunskap att påminna om när somliga debattörer överträffar varandra i att peka på skolans oförmågor.