Bättre sen(t) än aldrig
Många elever tycker om hem- och konsumentkunskap. Ändå har somliga svårt att komma i tid till lektionerna. Det finns säkert olika orsaker till det, men inga skäl att inte öppna salsdörren när de väl kommer och välkomna dem med ett leende.
”Du är 5 minuter sen. IGEN. Varför kommer du ALLTID för sent?” Eleven börjar skylla ifrån sig, på andra och annat. Redan en mästare i att lägga problemen utanför sig själv. Käftar emot läraren. Som ilsknar till ännu mer. Det hela utvecklas till en scen som förstör uppstarten av lektionen. För hela klassen och för läraren.
Jag har upplevt dylika situationer på i princip varje skola jag har arbetat. Sett och hört hur kollegor kört i diket när de – med all rätt – stört sig på elevers slappa tidspassning. Så klart har jag också varit där, mer än en gång. Med åren har jag dock börjat inse att ett annat förhållningssätt är både önskvärt och möjligt. Kalla det en synvända, ett skifte i perspektiv och praktik.
Det bankar på dörren till HKK-salen. Jag är mitt i genomgången och tappar det flyt jag just fått upp. Alla elevers blickar vänds från min presentation och riktas mot dörren. Jag tystnar och börjar röra mig mot dörren. Känner att jag suckar tyst inombords, men försöker vara avslappnad och positiv även om jag blivit störd. Någon nämner en frånvarande elevs namn och när jag öppnar dörren så visar det sig att gissningen stämmer. Vi kan kalla eleven för Sean.
”Hej Sean! Vad roligt att se dig. Välkommen! Kom in, häng av dig och sätt dig på din plats. Genomgången har just börjat. Haka på!” Eleven lommar in i salen och hittar snart till platsen bredvid sin parkamrat. Jag är snabbt på banan igen och fortsätter genomgången. Hittar tillbaka till flytet. Någon minut senare ställer jag en fråga till gruppen. Sean räcker upp handen. Får ordet och svarar inte bara korrekt utan riktigt klokt. Som lärare får jag ännu mer energi och det smittar av sig på gruppen. Vilken uppstart det blev, trots allt.
I slutet av genomgången stannar jag upp och säger: ”För en stund sedan gjorde Sean något mycket bra.” Några av eleverna tittar upp, förvånade. Borde han inte få skäll. ”Sean kom för sent och skötte det på ett väldigt fint sätt. Så ska det göras. Han smög in på sin plats och satte sig. Men inte bara det. Sean hakade på direkt och kunde snart svara på en fråga som jag ställde till gruppen.”
Lite senare under samma lektion, i samband med köksarbetet, pratar jag enskilt med Sean om det som hänt. Jag förklarar att jag vill att han kommer i tid till mina lektioner och varför det är viktigt. Både för honom och för mig. Och jag upprepar mina positiva ord om hur han skötte sin entré och direkt började vara aktiv på lektionen. Vad jag minns så har Sean alltid kommit i tid efter det.
Det jag skriver ovan är så klart något av en solskenshistoria. Men det jag berättar är sant, även om elevens namn och några detaljer har ändrats. Jag har sett det hända gång på gång. Upplevt hur elevers negativa beteende kan vändas till något mer positivt om jag är beredd att se, bekräfta och uppmuntra snarare än att förkasta. Insett att det motsatta förhållningssättet från lärarens sida bara leder till mer frånvaro och dåligt uppträdande från eleverna. Att det som lärare går att stå upp för regler och gränser, men göra det på ett sätt som elever kan ta emot. Vara trevlig och tydlig.
Det finns så klart fall där det har varit och är svårt, ibland nära hopplöst, att hjälpa elever att bryta mönster. Där det negativa beteendet blivit så manifest att det krävs något mer och annat än jag kan ge inom ramen för min undervisning. De är dock undantagen som bekräftar regeln. Lite synd bara att det tog ett antal års lärarliv innan jag gjorde synvändan. Eller kanske att synvändan började göra något med mig. Bättre sen(t) än aldrig.