Karin och eleverna

Empatiskt problemlösande 

Jag har känt det som skönast i hjärtat att möta elever med utmanande beteende genom att skapa relation och lösa problem som uppstår TILLSAMMANS med eleven. För mig har det alltid skett naturligt eftersom jag tycker om att umgås med barn och ungdomar och på riktigt vill hjälpa dem att må bra, vara glada och lyckas med sånt som är svårt. Ofta hamnar jag, som socialpedagog eller i rollen som elevassistent/ resursperson på något sätt mitt emellan elev och lärare, vårdnadshavare, arbetslag, rektor och klasskamrater. I det mellanrummet tycker jag om att hjälpa alla att förstå varandra. Det viktigast för mig är att hjälpa eleven att få sin röst hörd. Det betyder inte att jag inte lyssnar, förstår och bekräftar mina kollegor. Det är bara det att barnets röst har så lätt att ÖVERRÖSTAS. Det är lite märkligt att vi ibland bara gissar hejvilt och struntar i att fråga huvudpersonen själv. Kan vi skylla på tidsbrist?  

 Utmanande vardagsituationer

Jobbet som lärare är att lära ut. Jäklar vad imponerad jag är av lärare och den tid och energi de lägger på att planera, rätta prov, ha utvecklingssamtal, möten, nationella prov och UNDERVISA, UNDERVISA, UNDERVISA. Det uppgår mitt förstånd hur man kan trollbinda en hel klass på 30 elever när man lär ut grammatik? Lärare är också ofta skickliga på djupet. De märker att när de är tydliga och lugna speglar det sig i eleverna.  
Jag skulle dock ljuga om jag sa att det inte finns elever som utmanar oss alla extra mycket. De utmärker sig genom att ha svårare än sina klasskamrater att koncentrera sig, sitta still och vara tysta när de arbetar. De är ofta impulsiva och kan te sig rastlösa och oroliga. Ibland flyger en stol omkull.  

Vi utmanas helt ärligt ganska ofta i vårt arbete. Elever gör inte alltid som vi instruerat. Elever tycks stundtals inte lyssna på oss alls. Ibland sitter inte ens elever still utan vandrar i stället runt i klassrummet och snackar med kompisar. Och helt plötsligt är det någon som tar någons penna…. 
Hur tankarna låter i huvudet på oss pedagoger då är såklart olika. Det där är faktiskt svårt. Speciellt när man har en dålig dag. (Hade jag kunnat lägga in en GIF så hade det varit en där det kommer eld och blixtar ur öronen och munnen.)  

Samarbetsbaserad problemlösning fungerar lika bra på liten som stor skola

 När jag bytte arbetsplats från Uppsala Kommuns centralt organiserade särskilda undervisningsgrupper så gick jag ifrån att arbeta med elever med starkt utmanande beteenden till en helt vanlig högstadieskola. Det är inte lika mycket action på eleverna, om man säger så. Men de är FLER.  
Väl på plats märker jag lättat att det finns sätt att arbeta och förhålla sig till eleverna som funkar i den stora skolan också. Det handlar bara om hur man tänker och organiserar sig. Jag blev glad när jag upptäckte att mina år inom resurs har slipat mina kunskaper i lågaffektivt bemötande, tydliggörande- och autonomistödjande pedagogik och att det håller såväl i liten som stor skola. Jag jobbar på exakt samma sätt nu när jag stöter på upprepade svårigheter: tar reda på VAD det är som är svårt, NÄR det är svårt och VAR det är svårt och HUR det är svårt.  

Barn gör rätt om de kan 

Jag har haft turen att ha haft en alldeles speciell kollega på resursenheten: Stefan Boström. Stefan handledde mig och mina kollegor regelbundet i samarbetsbaserad problemlösning: CPS. Det var också väldigt tydligt uttalat i vår verksamhetsplan att arbeta lågaffektivt. Under ett år arbetade dessutom jag, Stefan och en handfull kollegor intensivt med CPS-modellen. Det höjde kvalitéten ett snäpp ytterligare då vi systematiskt började lösa problem tillsammans med elever. Vi gjorde kartläggningar och fokuserade på elever svårigheter snarare än beteendet. Arbetslaget fokuserade på de pedagogiska förväntningarna. Jag la en hel del tid också på de sociala förväntningarna. Vi prioriterade. Vi upptäckte att vi ofta hade orimliga förväntningar och krav på eleverna. Vi förstod på riktigt det där Ross Greene säger; att ”barn gör rätt om de kan” och vi såg också lika tydligt att vi ”vuxna gör rätt”.” Om vi kan.” Resultatet blev ett minskade av utmanande situationer  - vilket såklart även minskade utredande DF och KIOR - vilket gav mer lugn och fokus i lärsituationer som såklart gav ett bättre resultat. 

 
Hur? 

Eleverna och jag lär oss någonting mycket större också, något som inte syns i betygsresultat. Det är som att något osynligt sker när barnet får berätta i lugn och ro. Många elever är ovana vid att bli ordentligt lyssnade på. När jag frågar om vi kan prata en stund behöver jag ofta först förtydliga att ”jag tänker inte skälla på dig. Jag är bara nyfiken på vad det är som är svårt!”. Det vill jag berätta mer om i mitt nästa blogginlägg. Jag vill också berätta om hur jag löser problem tillsammans med elever. Hur hinner jag det? När gör jag det? Och varför har jag fastnat så mycket för det där verktyget ”Plan B-samtal” egentligen? Till dess så vill jag tipsa om: 
 
Elevhälsopodden - En liten redaktion inom avdelningen Barn-och Elevhälsa i Uppsala bjuder in kollegor, forskare, skolpersonal, barn och elever, experter och eldsjälar. Här finns en fin samling poddavsnitt som belyser olika perspektiv inom elevhälsa som kan främja ett förebyggande och främjande elevhälsoarbete, oftast ledd av just psykolog Stefan Boström. Jag längtar alltid till nästa avsnitt. Här finns några lyssnaravsnitt som djupdyker i ämnet CPS. I ett avsnitt blir psykolog Ross Greene intervjuad av Stefan: https://poddtoppen.se/podcast/1490440668/elevhalsopodden 
 
Ps. Utmanad blir man också av de elever som inte utmärker sig så mycket.  

På vissa skolor serveras ju faktiskt frukost. På skolan där jag arbetar gör vi det. Ca 10 % av eleverna dyker upp varje morgon från kl 7.30. Det är elever som verkligen behöver det. Jag tänker ofta på vilken ovärderlig stund det är för mig också.

Jag har inte ens arbetat ett år på skolan. Min roll och mina arbetsuppgifter har visserligen gjort det lätt för mig att snabbt lära känna många elever men frukosten har definitivt skyndat på den processen. Och fördjupat.

Som socialpedagog fångar jag upp elever, förbereder dem och hjälper dem att lösa problem. I matsalen, har det visat sig, att jag smashar in alltihop och en massa pågående processer därtill.

Jag är där strax innan 7.30, låser upp och släpper in. Hjärtat svämmar över varenda morgon. Tänk att dagen får börja med denna rivstart av ren relationsbyggarglädje! Jag inser att följande beskrivning har ett rosa skimmer runt sig. Det är för att det är så. Personalen i köket gör det så mysigt för oss. Det är uppdukat likt en buffé. Man KAN tydligen servera limpa men ändå få till en lyxig känsla. Juice, pålägg och små halvor av frukt. Ibland bjuds det på varm choklad. Då höjs rösterna. Det nedtonade ljuset håller ändå lugnet. På onsdagar och fredagar står brödrostarna framme och det blir rostat bröd. Rostbröd?, tänker du. På enkäten som skolbespisningen lade fram i höstas så uttryckte många elever att de önskade just ”rostbröd ”. Jag sa att ”Ja, tänk vad gott det skulle vara men vi har ju inga brödrostar. Kommer det inte bli svårt förresten? Och hur skulle kön till brödrostarna se ut? ” Jag älskar alla demokratiska processer på skolor och jag såg att eleverna spontant skickade med små hälsningar till skolbespisningen om att ”Ni är bäst!” och ”Tack för frukosten!” Nutella ville någon ha och skrek det högt varpå allas hopp tändes. Kanske kan vi få Nutella?, hoppades dom och gjorde sig mödan att hämta tillbaka sina enkäter. ”Det är palmolja i Nutella” muttrade en elev från ett bord och någon svarade irriterat: ”Ja! Men det är gott!”. Svar på tal haglade mellan borden. ”Det FINNS väl sockerfri Nutella?”, ”Det är ju socker i lingonsylten också och det får vi ju till potatisbullarna!” och ”Min brorsa har förresten diabetes!”

Diskussionerna på våra frukostar är lika viktiga som själva frukosten. Vi lyssnar på varandra och vågar fråga. Vi lär och blir lärda. Röstlägen rättas till. Vi tränar oss tillsammans på en massa outvecklade förmågor. Det blandas elever från åk 6 till åk 7, 8 och 9. Det finns en stor vinst för vikänslan när man blandar elever från olika årskullar i gemensamma aktiviteter. Jag är så glad över att jag får finnas där och vara en trygghet i det mellanrum som uppstår ibland. Man får inte kränka någon. Det är smartare att säga ”Hej!” än ”Flytta på dig idiot!”. Vissa elever har svårt att sitta bredvid varandra. Några elever har spring i benen. Bara en gång har jag höjt rösten och sett allvarlig ut. Då hade ett mycket diskriminerande uttryck använts. Dagen efter presenterade jag ett övertydligt och lite barnsligt bildstöd till de elever som har svårt med det där. Om att man FÅR säga peppande saker till varandra, man FÅR sitta ner och äta sin frukost i lugn och ro, man FÅR plocka undan sin disk och torka av sitt bord! Man FÅR tala med samtalston och hänga av sig sin jacka och skjuta in stolen och säga Tack för maten! Eleverna älskar när jag spelar teater. ”INTE BRA!” säger jag ibland och rynkar på pannan och hytter med pekfingret. ”MYCKET BRA!” säger jag och skiner upp överdrivet mycket och gör tumme upp som hela rummet kan se. Kan det vara så lätt som att kopiera det teatraliska från min senaste anställning på en resursskola med elever från åk 1-4? Eller är det där överdrivna barnsliga, engagerade sättet som fångar elevers uppmärksamhet bara sån jag är?

Jag känner att de flesta lämnar matsalen glada, även när de har misslyckats. ”Det där ska vi träna mer på i morgon!”, säger jag uppmuntrande. De behöver en tjatig överbeskyddande mamma ibland och då ber de mig att hjälpa dem. ”Karin! Kan du säga åt honom? Han tog min macka!”, stönar dom. Då är det min teater de räknar med. Och jag hänvisar som vanligt till det man FÅR.

Jag sätter mig alltid vid samma runda bord. De andra turas om. Den yvigaste av de alla sätter sig hos mig de dagar när hen har förmågan. Så kan man säga. Men det funkar också bara när JAG har förmågan för det finns ju dagar man är trött, det ska erkännas. Karusellen startar med en sådan rivstart. Men om jag har förmågan att orka fånga upp hen redan när hen sparkar på dörren och skriker ”Öppna dörren då!” och jag då svarat med lugn och överdrivet mjuk mamma-röst: ”Heeeeeej! Åååååh! Fryser du lite om händerna? Ska jag värma dig? Kom in nu! Du får gå in först! Det är ditt favoritbröd idag! Hur är det med hundvalparna hemma? ” De dagar då jag investerar MIN energi väl med avledande och lugnande manövrar sätter hen sig bredvid mig. Veckorna innan jul har jag satt på adventskalendern och riggat upp min mobiltelefon mot en vas på bordet och så har vi suttit ganska nära varandra och tittat och fängslats tillsammans och sagt ”Åh nej! Nu kommer den där läskiga!” ”Hjälp! Vad händer nu!” och sedan andats ut tillsammans mot slutet och konstaterat att ”Åh vad bra att det gick bra!” Eleven går i åk 8 och mitt hjärta exploderar nästan vid de tillfällena. De vågar vara små också. Hur viktig är inte den stunden? När jag senare på dagen möter eleven i korridoren och hen nu är tillsammans med sitt skräniga, härliga gäng i klassen stannar hen alltid till och säger glatt: ”Hej Karin!”.

Att få lyxen att bygga relationer med elever kan sedan bli ovärderliga. Samma elev hade ett stoooort gäng samlats kring ute på skolgården en lunchrast någon gång innan sommarlovet. Jag hade bara arbetat på skolan ett par månader. Höga, arga rop hördes från gänget. Jag gick dit, trängde mig igenom folkhopen. Jag fann frukost-eleven öga mot öga med en annan elev. Klasskamrater och andra elever i olika årskurser hejade på. Ni vet vad spännande det är när något händer och alla bara måste gå dit och kolla vad som pågår. Jag kunde återigen säga ”Nämen hej! Nu ser du arg ut. Nu är det något som inte känns bra ser det ut som. Kom så går vi och pratar om det! Berätta!” Relationer som är byggda i lugn och ro har en färdig stomme och finns man där lika tryggt när det stormar så kan man spika dit både snickarglädje och måla vackra takmålningar inuti. Att hjälpas åt att se vad som blev svårt var denna gång så enkelt eftersom den andra eleven också är en frukost-elev där mycket vatten flutit under broarna. De andra eleverna fick återgå till rasten och eleverna skakade hand. Väl investerat förebyggande arbete gör problemlösning till en dans.

De gånger det är svårare att lösa problem beror på att jag inte känner eleven. Vi har aldrig pratat. Eleven känner inte mig. Eleven litar inte på mig ännu. Relationer byggs inte bara på en frukost. De byggs hela tiden. Det fantastiska i att de elever som behöver får energi att orka dagen men också att de elever som behöver hjälp att sätta prägeln på sin dag har en stunds utrymme till det. De kanske vill bolla något med studierna, möta upp sina vänner, ha sällskap just för att man resten av dagen inte har någon vän.

Jag tänker ofta att vi har blivit som en stor familj. En familj på 40 personer. En stor klass. En frukostklass. Ett gäng. En skara som har en grej som inte alla är med på. För min del är det både roande och väldigt fint. De är alla karaktärer i min vardag och det känns så tryggt och fantastiskt att vi fått rutin på det. Vi har tillsammans hittat rätt i hur vi vill att frukosten ska vara, gjort matsalsreglerna tillsammans. De får vara lite mer avslappnat än på lunchen. Eleverna har ännu inte lämnat in våra mobiltelefoner. Någon skickar en snap till våra vänner ”Var är du? Kommer du till matan?” och vi får veta vilka lärare som är sjuka och vem som ska vara vikarie, vilka klasskompisar som är sjuka och vilken buss som är sen. När något blir en vana och en trygg rutin så rullar det på. Elever struntar oftast i de artiga hälsningsfraserna och jag får istället direkt engageras i vad som är i deras tankar just denna morgon. Glatt ansikte utbrister: Jag älskar mongoliska imperiet Karin! Så här låter strupsång! Trött ansikte klagar: Idag kommer att bli en SÅÅÅÅ jobbig dag. Vi har TVÅ PROV! Argt ansikte väser: Min buss var försenad. Jag frös nästan ihjäl! Uppgivet ansikte säger bestämt: Jag vill sluta skolan. Jag har fått nog. Jag vill vara hemma i min säng! Coolaste smilet ger mig en fist-bump: Karin! Min broder! Glad och lättat ansikte som hann till frukosten i tid: Kariiiiiiiiin! Stressat informerande i förbifarten: Vet du vem Stina blev ihop med igår? Gissa! Förvånad och frustrerat ansikte: Åh nej! Jag glömde idrottskläderna igen! Oroligt ansikte: Jag har tappat min nyckel till skåpet! Karin, kan du följa med mig till administrationen efter frukosten?

Vi pluggar inför prov och hela gänget lär sig vad som är skillnad på en atom och en molekyl. Vi lär av varandra. Barn har rätt att bli lyssnade på. Och bli mätta. Det är också en investering i att bygga relationer över årskurserna. Nyheter och samhällsorientering. Vi får höra många nyheter av varandra. VM i Qatar. Vem vann senaste matchen? Kriget i Ukraina. Varför är det så dyrt med bensin? Vad är förresten skillnaden på diesel och bensin. Med allas gemensamma kunskaper fyller vi i varandras luckor. Demokrati. Och massor av kul. Positiv start på dagen. Något att längta till.

Att arbeta med människor är lära känna sig själv. Jag arbetar som socialpedagog på en högstadieskola i Björklinge och det är inte bara mina år på kommunens särskilda undervisningsgrupper som lagt grunden för mitt sätt att arbeta. Jag är bara Karin. Jag har gjort en massa saker innan jag hamnade i skolans värld för 7-8 år sedan. Det mänskliga hos mig beskriver eleverna spontant som: ”Du bryr dig inte alltid om skolan utan hur man mår. Det är skönt att prata med dig!” och ”Du har så dålig humor så att den blir rolig!” och ”Dig går det inte att bråka med Karin”.

Min personlighet råkar vara lågaffektiv av naturen och min superkraft är att skapa relation med elever. Allt börjar där.

Mina blogginlägg kommer att handla om det som ligger mig varmast om hjärtat; att hjälpa de elever som utmanar lite extra och om att hitta vägar som tar eleverna framåt både socialt och kunskapsmässigt. Min roll tar mig lite närmare de elever som har det svårast.

Vi pedagoger vill ha roligt på jobbet tillsammans med kollegor och elever och känna att vi lyckas med vårt uppdrag. Det är skitsvårt. Jag har så mycket kvar att lära av alla superpedagoger jag arbetar tillsammans med. En sak kan jag rak i ryggen säga att jag är bra på: Att tillsammans med eleverna lösa de problem som uppstår både i och utanför klassrummet. Det brukar börja med att jag säger: ”Jag har lagt märke till att du har svårt att…..” och sluta med ”kan du berätta mer om det?”. Om mina och mina elevers svårigheter och hur vi löser problem kommer jag att skriva om. Det finns så många spännande historier att dela känner jag. Räkna med ett par inlägg i månaden. Vi ses!