RELATIONER SMITTAR

NY TERMIN 

Ni känner nog igen er: Ny termin. Först uppstarten. Utvilad efter sommarlovet. Inte van att gå upp så tidigt. Samtidigt pepp. Prioritera i rätt ordning. Måste vänta med viktiga pusselbitar för allt är inte klart. Stå och stampa med frustration. Vänta och samtidigt inte tappa fart. Huvudet fullt av idéer. Börja på nytt. Lägga beslag på kopieringsrummet och laminatorn. Bildstöd som passar mina uppdrag. Passar kanske till fler? Laminera mer. Nytt varvas med gammalt och invant. Börja planera på allvar mina nya ämnen Bild och Textilslöjd. Erfarenheter läggs till årsringar. Den nya årsringen skapas nu och börjar bli en tunn kontur. Den här terminen blir jag mentor till en ny klass. Årskurs sex. Nya småttingar på skolan. Vh oroliga. Måna om att det ska gå bra i ny miljö, nya vuxna och nya klasskamrater och jag lika mån om att förbereda mig och dem och skapa kontakt. Träffar en handfull elever och föräldrar innan skolstart. Bokar möten och klämmer in. Visar skolan, spelar biljard och gör planer. Förmedlar anpassningar. Mailar. Planerar. 

TORKTUMLARTIDEN 

Nu är alla här. Gamla vana elever blandas med nya, lite förskräckta och vissa vilsna. Vi har haft ett uppstartskoncept där vi de första fem skoldagarna fokuserar på att lära känna nya vuxna, skolans alla rum, utemiljö och innemiljö. Och alla rutiner. Blandar info med utflykter. Åka buss till och med. Lära känna. Lära oss namnen. Lära känna sin mentor. Leka lekar. Jag hjäper till att hitta till rätt bord i matsalen, följa med och kolla vilket omklädningsrum det är till idrotten, hjälper elever att hitta nya kompisar, påminner om tiden och pennor. Delar in klassen i grupper. Likt en flygvärdinna som mot nödutgångar och flytvästar pekar jag nu åt klassrum, korridorer och klockor.  Nu ökar vh-kontakten plötsligt. Toppen! Men jag kanske spetsade det lite då när jag demonstrerade ett upprop. ”Såhär kommer varje lektion att starta. När jag säger ert namn svarar ni JA med tydlig stämma.” Alla svarade ja men jag frånvaroanmälde hela bunten av misstag och senare strömmade reaktionerna in från lite förvånade, aningens irriterade vh. Synd att det var på en fredag eftermiddag också. Men, men. Shit happens! 
Varken pedagoger, föräldrar eller elever är några robotar. Vi trevar oss fram i nya terräng och vi gör inte alltid allting rätt första gången. 
Under torktumlartiden loggar elever in på dator och skapar nya lösenord, får sina skåp, byter sina moderna språkgrupper, får veta vilken grupp de tillhör på hemkunskapen och slöjden (de ämnen där vi delar årskurs sex i halvklasser), lämnar in skol-, och skåpskontrakt och föräldrars kontaktuppgifter. Och en herrans massa administration kring alltihop. Internt. Externt. Påminna, verkställa och ställa kontrollfrågor. Verkställa igen. 

 RELATIONER 

Jag upptäckte någonting fantastiskt mitt i alltihop. De relationer jag byggde förra läsåret finns i allra högsta grad kvar. Starkare än någonsin. ”Heeeej Kaaaariiiiiiin!” skriker eleverna och kramas när de kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. De nya eleverna ser mig skratta, skoja, tala allvar och kramas med de gamla eleverna. För vissa räcker det. De ser hur syskon, kompisar och andra vuxna samspelar med varandra. För andra elever, som har svårt att lita på vuxna, krävs det en praktisk händelse där jag hjälper till att lösa ett problem och att jag står kvar även när jag möter ett utmanande beteende. Jag ställer frågan ”Vad var det som blev svårt för dig?”. Alla barn vill lyckas, det vet jag. Endel kan det bara inte ännu. Att vara nyfiken på vilken färdighet som ännu ej är helt färdigutvecklad hjälper. Eller annat som ligger bakom.  

 INGA FANFARER? 

Att jag klarade mina första bild- och textillektioner utan vidare större misstag gjorde mig euforisk. Samtidigt inser jag att en lärares lott är att det aldrig blir några trumpetfanfarer eller firande med tårta bara för att man rodde hem en lektion medelmåttigt. Man är själv med eleverna. Ingen på skolan har en aning om hur stort det var för mig att det jag planerat gick i hamn. Den lugna musik jag spelade när eleverna tog plats bakom stolarna i bildsalen, som gjorde eleverna helt knäpptysta, gav mig ett fyrverkeri i hjärtat. Hur väl jag ”lyckas” att vara en ”bra pedagog” som skapar studiero och den där himla belöningen man som människa vill ha för sitt slit får jag nog mäta i hur mjukt jag lyckas få eleverna att bli lugna och ”följsamma” av tydlighet. Och i alla kramar och high fives. Det blir så mycket lättare att ställa krav när man mötts i samförstånd. Måendet hos en elev måste alltid komma först. Utan det blir det så svårt att ta till sig kunskap. Jag har tur som har haft mycket tid förra terminen som jag använt till att bygga relationer. Det är så självklart så det behövs inte ens formuleras att det ingår i alla pedagogers uppdrag, även med mindre tid. Vi är, som sagt var, inte robotar och det är inte en fabrik vi arbetar på.

   
 DU ÄR EN W! 

Förra veckan avslutades med att tre nya mellanstadieelever från två olika klasser hade misslyckats. En av dem var trött, hungrig, orolig för ett möte och orolig för var exakt hen ska kliva på bussen på väg hem. Det visste jag. De andra eleverna vet jag inte exakt vad som gjort stressbägaren full. Jag känner dem inte ännu men jag hamnade i alla fall i ett kapprum med alla tre. De var upprörda. En av eleverna hade klättrat upp och lagt sig ovanpå skåpet. En vuxen kom och uppmanade hen att gå ner. Inte på det mest lågaffektiva sättet. (Behöver jag påminna om att LAB inte innebär att inte ställa krav?) Hen var faktiskt på väg men när den andra vuxna kom så blev det svårt igen. Vatten slängdes på elden. Och jag fick liksom börja om. Ett gäng elever i årskurs sju gick förbi. De kände visst de yngre, nya. När jag fick en high five och några skämtsamma men omtänksamma kommentarer av sjuorna slappande de yngre eleverna som var i affekt av lite till. När de berättade för sina äldre vänner om varför de inte var i klassrummet fick jag chansen att fånga upp och lyssna och filosofera högt: ”Aha!, så när de andra gjorde så så kändes det orättvist att ni också blev tillsagda? Och då blev det svårt ?”  Elevernas klasskamrater började strömma ut just då. Det var veckans sista lektion och det var ju synd att den misslyckats men nu var det dags att gå till bussen. Äntligen helg! Veckan har varit intensiv. Vi var alla trötta. När eleverna började följa strömmen vände sig en av de jag inte kände om och skrek till mig:  
-Du är i alla fall en W ! 
-Vad är en W?, ropade jag tillbaka. 
- En Winner!  
Eleven jag känner vände sig om och förtydligade:  
-En Win-lärare! Ses på måndag!  
Det finns två saker som hjälper en elev att kunna bete sig på ett lämpligt sätt. Motivation är det ena. Färdigheter är det andra. De senaste 50 åren har det forskats massor om utmanande beteende. Förut tänkte vi att barn som inte beter sig ”rätt” är manipulativa, uppmärksamhetssökande och bara testar gränser. För att inte tala om deras föräldrar som är slappa och har inte fått till rätt disciplin. Nu vet vi bättre. Outvecklade färdigheter gör det svårt för ett barn att göra rätt.  De vill göra rätt men kan inte. Om man vill hjälpa en elev så behöver man alltså börja med att identifiera vilka förväntningar och krav som eleven hade svårt att leva upp till. Och det är inte gjort på en dag. Nyfikenhet snabbar dock på. Nästa gång någon elev beter sig utmanande, ställ frågan inom dig: Jag undrar vad det som gjorde det svårt för eleven (att leva upp till mina förväntningar)? Fråga eleven. Få i gång ett samarbete. Då har vi mycket större chans att lyckas. Vad tänker ni om det? 
Jag tänker fortsätta på måndag.