Karin och eleverna

Jag säger det som jag sa i förra blogginlägget: Vi är duktiga på att prata om elevens svårigheter men inte lika duktiga på att involvera och prata med huvudpersonen själv: ELEVEN. Jag menar inte att trigga någon. Klart vi alla är bra på att prata med barnen. Vi talar med dem jämt; korta samtal, tillsägelser, frågor och ett litet hej och ett skämt här och där. Förutom i klassrummet under undervisningen menar jag. Jag talar om i korridoren, skolmatsalen, när de väntar på bussen, när de är på skolgården och när de knackar på vårt kontor precis när man måste rusa iväg till nästa lektion.

Vi måste ta oss tid att lösa problem på riktigt. Jag vet att tiden är knapp. Jag vet också att vi lägger oerhört mycket tid på EHM och ringer vh och styr upp en massa saker för att rätta till det som blivit en stor konflikt eller en elev som inte vill komma till skolan längre.

Jag snackar om ett förebyggande arbete som eventuellt tar lika mycket tid men har en kvalité i sig som positiv. För ärligt talat känner vi oss rätt misslyckade när någon av våra elever har det så svårt så att det kraschar. Men då är det lite för sent. Det går att rätta till, absolut, men vore det inte än mer fantastiskt att känna efter hela tiden var skon skaver? Och ta bort gruskornet.

När samma situation utspelar sig ofta och regelbundet och det känns svårt och jobbigt, då kan vi vara säkra på att vi har ett problem som är ett sådant där gruskorn. Eleven hamnar alltid under bänken på lektionen i svenska på onsdagar lektionen efter lunch. Det är jobbigt för att det stör. Eleven blir ledsen när du uppmanar hen att sitta på stolen i stället. Klasskompisarna blir irriterade. Ibland blir det knuffar. Ibland säger någon annan elev åt eleven att hen är dum i huvudet.

Om vi backar bandet här. Vilken förväntan hade vi på eleven som blev för svår? Vi börjar där. Det utmanande beteendet ligga under bänken är redan i gång. Här kan vi vara nyfikna i stället. Vad var det som jag som lärare bad eleven att göra? ”Slå upp boken på sidan 35 och läs första stycket. Svara sedan på första frågan i övningshäftet!”, sa du. Men eleven öppnade aldrig boken. Eleven hamnade på golvet.

Vi kan inte ha samtalet nu. Du har en hel klass att ta hand om. Dessutom är eleven i affekt och ett samtal skulle inte bli bra. Senare på dagen däremot, eller i morgon, så kan du söka upp eleven och säga: Hej! Jag har funderat på en sak. Jag har märkt att du har svårt att läsa i svenskaboken på onsdagar första lektionen efter lunch. Kan du berätta mer om det ?

En elev som aldrig har fått en fråga om vad som är svårt på det sättet kanske svarar: Vaddå? Jag har inte gjort något fel!

Du svarar: Jag ska inte skälla på dig! Jag är bara så nyfiken på vad som är svårt för dig med att läsa i svenskaboken på första lektionen efter lunch?

Eleven tänker efter. Svenskaboken. Efter lunch. Onsdagar.

Nu kommer du förmodligen få ett : jag vet inte. Och så rycker eleverna på axlarna.

Du kan säga: du kan fundera på saken. Jag vill väldigt gärna försöka hjälpa dig om det är något som är svårt. Kan vi tala mer om det?

Ni bestämmer en tid.

Det blir en mysig stund. Eleven är spänd först. Ska jag få skäll? Men upptäcker att läraren verkligen vill veta och då går det helt plötsligt inte att få stopp på honom. Han berättar om att han nyss fått en lillasyster. Att igår ramlade han och skrapade knät och mamma fick sätta ett stort plåster. Han berättar om att han sovit över hos farfar och farmor på helgen. Du för hela tiden samtalet tillbaka till svenskalektionen efter lunch på onsdagar. ”Vad kul det är att få veta så mycket om din familj. Det vill jag verkligen höra mer om men jag är väldigt nyfiken på vad som är svårt för dig med att läsa svenskaboken på onsdagar.

Kanske har du i ditt huvud redan tänkt att klassrumsplaceringen bör ändras, boken är för svår för eleven, eleven har myror i brallan bara, eleven bara vill inte, eleven lägger sig på golvet för att få uppmärksamhet.

Ibland tänker vi alldeles för mycket. Vi kan ju fråga istället. Och lyssna.

Samarbetsbaserad problemlösning, CPS, har endast 2 verktyg:

· ALSUP (en checklista på elevens eftersläpande färdigheter där de vuxna kring elev tillsammans ser vilka outvecklade förmågor elev har)

och

· Plan B (en samtalsmodell som används för att TILLSAMMANS MED ELEV lösa problem kopplade till elevs eftersläpande färdigheter (tex. Impulskontroll, bristande tidsuppfattning, bristande förmåga att etc.).

Lösningar testas i samråd med elev som under Plan B samtal blir mer självmedveten, utvecklar förmågan att lösa problem, börjar lita på vuxna och utveckla egna självständiga strategier.

Den högsta vinsten är att RELATION mellan vuxna och elev stärks. Elev känner att hen blir lyssnad på och att vuxna VILL hjälpa. I förlängningen bidrar detta till att hitta en balans där vuxnas förväntningar inte överstiger elevs förmåga. Rätt anpassning sker. Skolan känns positivt laddad. Frånvaron minskar. Utmanande beteende minskar.

Bygger på tankesättet att Barn gör rätt om de Kan.

Passar bra med alla elever. Supereffektivt för elever med:

· Hög frånvaro

· Utmanande beteende

· Kunskapsmässiga utmaningar i skolan

· Sociala utmaningar i skolan

Täcker kap. 1 i Lgr 11 & Barnkonventionen:

· Demokrati

· Barn har rätt att bli lyssnade på

Ger bra dokumentation vid:

· Elevhälsoarbete

· SIP-möten

· Kontakt med vårdnadshavare

· Överlämning till tex. Liten grupp, resursskola, BUP

 

Ger dessutom långsiktigt:

· Samsyn i personalgrupp

· Lugnare klassrum/ Studiero

· Färre DF ärenden

 

Och ännu mer långsiktigt:

· Individer som lärt sig samarbeta

· Individer som är mer självmedveten

· Individer som inte ger upp

· Individer om har fått verktyg

· Individer som känner sig sedda

· Individer som är nyfikna och empatiska

· Individer som är glada och mår bra

· Individer som vågar berätta

· Individer som inte hamnar i mindre trubbel

· Individer som utvecklas och växer sig starka

· Individer som ser att alla gör rätt. Om de kan

NY TERMIN 

Ni känner nog igen er: Ny termin. Först uppstarten. Utvilad efter sommarlovet. Inte van att gå upp så tidigt. Samtidigt pepp. Prioritera i rätt ordning. Måste vänta med viktiga pusselbitar för allt är inte klart. Stå och stampa med frustration. Vänta och samtidigt inte tappa fart. Huvudet fullt av idéer. Börja på nytt. Lägga beslag på kopieringsrummet och laminatorn. Bildstöd som passar mina uppdrag. Passar kanske till fler? Laminera mer. Nytt varvas med gammalt och invant. Börja planera på allvar mina nya ämnen Bild och Textilslöjd. Erfarenheter läggs till årsringar. Den nya årsringen skapas nu och börjar bli en tunn kontur. Den här terminen blir jag mentor till en ny klass. Årskurs sex. Nya småttingar på skolan. Vh oroliga. Måna om att det ska gå bra i ny miljö, nya vuxna och nya klasskamrater och jag lika mån om att förbereda mig och dem och skapa kontakt. Träffar en handfull elever och föräldrar innan skolstart. Bokar möten och klämmer in. Visar skolan, spelar biljard och gör planer. Förmedlar anpassningar. Mailar. Planerar. 

TORKTUMLARTIDEN 

Nu är alla här. Gamla vana elever blandas med nya, lite förskräckta och vissa vilsna. Vi har haft ett uppstartskoncept där vi de första fem skoldagarna fokuserar på att lära känna nya vuxna, skolans alla rum, utemiljö och innemiljö. Och alla rutiner. Blandar info med utflykter. Åka buss till och med. Lära känna. Lära oss namnen. Lära känna sin mentor. Leka lekar. Jag hjäper till att hitta till rätt bord i matsalen, följa med och kolla vilket omklädningsrum det är till idrotten, hjälper elever att hitta nya kompisar, påminner om tiden och pennor. Delar in klassen i grupper. Likt en flygvärdinna som mot nödutgångar och flytvästar pekar jag nu åt klassrum, korridorer och klockor.  Nu ökar vh-kontakten plötsligt. Toppen! Men jag kanske spetsade det lite då när jag demonstrerade ett upprop. ”Såhär kommer varje lektion att starta. När jag säger ert namn svarar ni JA med tydlig stämma.” Alla svarade ja men jag frånvaroanmälde hela bunten av misstag och senare strömmade reaktionerna in från lite förvånade, aningens irriterade vh. Synd att det var på en fredag eftermiddag också. Men, men. Shit happens! 
Varken pedagoger, föräldrar eller elever är några robotar. Vi trevar oss fram i nya terräng och vi gör inte alltid allting rätt första gången. 
Under torktumlartiden loggar elever in på dator och skapar nya lösenord, får sina skåp, byter sina moderna språkgrupper, får veta vilken grupp de tillhör på hemkunskapen och slöjden (de ämnen där vi delar årskurs sex i halvklasser), lämnar in skol-, och skåpskontrakt och föräldrars kontaktuppgifter. Och en herrans massa administration kring alltihop. Internt. Externt. Påminna, verkställa och ställa kontrollfrågor. Verkställa igen. 

 RELATIONER 

Jag upptäckte någonting fantastiskt mitt i alltihop. De relationer jag byggde förra läsåret finns i allra högsta grad kvar. Starkare än någonsin. ”Heeeej Kaaaariiiiiiin!” skriker eleverna och kramas när de kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet. De nya eleverna ser mig skratta, skoja, tala allvar och kramas med de gamla eleverna. För vissa räcker det. De ser hur syskon, kompisar och andra vuxna samspelar med varandra. För andra elever, som har svårt att lita på vuxna, krävs det en praktisk händelse där jag hjälper till att lösa ett problem och att jag står kvar även när jag möter ett utmanande beteende. Jag ställer frågan ”Vad var det som blev svårt för dig?”. Alla barn vill lyckas, det vet jag. Endel kan det bara inte ännu. Att vara nyfiken på vilken färdighet som ännu ej är helt färdigutvecklad hjälper. Eller annat som ligger bakom.  

 INGA FANFARER? 

Att jag klarade mina första bild- och textillektioner utan vidare större misstag gjorde mig euforisk. Samtidigt inser jag att en lärares lott är att det aldrig blir några trumpetfanfarer eller firande med tårta bara för att man rodde hem en lektion medelmåttigt. Man är själv med eleverna. Ingen på skolan har en aning om hur stort det var för mig att det jag planerat gick i hamn. Den lugna musik jag spelade när eleverna tog plats bakom stolarna i bildsalen, som gjorde eleverna helt knäpptysta, gav mig ett fyrverkeri i hjärtat. Hur väl jag ”lyckas” att vara en ”bra pedagog” som skapar studiero och den där himla belöningen man som människa vill ha för sitt slit får jag nog mäta i hur mjukt jag lyckas få eleverna att bli lugna och ”följsamma” av tydlighet. Och i alla kramar och high fives. Det blir så mycket lättare att ställa krav när man mötts i samförstånd. Måendet hos en elev måste alltid komma först. Utan det blir det så svårt att ta till sig kunskap. Jag har tur som har haft mycket tid förra terminen som jag använt till att bygga relationer. Det är så självklart så det behövs inte ens formuleras att det ingår i alla pedagogers uppdrag, även med mindre tid. Vi är, som sagt var, inte robotar och det är inte en fabrik vi arbetar på.

   
 DU ÄR EN W! 

Förra veckan avslutades med att tre nya mellanstadieelever från två olika klasser hade misslyckats. En av dem var trött, hungrig, orolig för ett möte och orolig för var exakt hen ska kliva på bussen på väg hem. Det visste jag. De andra eleverna vet jag inte exakt vad som gjort stressbägaren full. Jag känner dem inte ännu men jag hamnade i alla fall i ett kapprum med alla tre. De var upprörda. En av eleverna hade klättrat upp och lagt sig ovanpå skåpet. En vuxen kom och uppmanade hen att gå ner. Inte på det mest lågaffektiva sättet. (Behöver jag påminna om att LAB inte innebär att inte ställa krav?) Hen var faktiskt på väg men när den andra vuxna kom så blev det svårt igen. Vatten slängdes på elden. Och jag fick liksom börja om. Ett gäng elever i årskurs sju gick förbi. De kände visst de yngre, nya. När jag fick en high five och några skämtsamma men omtänksamma kommentarer av sjuorna slappande de yngre eleverna som var i affekt av lite till. När de berättade för sina äldre vänner om varför de inte var i klassrummet fick jag chansen att fånga upp och lyssna och filosofera högt: ”Aha!, så när de andra gjorde så så kändes det orättvist att ni också blev tillsagda? Och då blev det svårt ?”  Elevernas klasskamrater började strömma ut just då. Det var veckans sista lektion och det var ju synd att den misslyckats men nu var det dags att gå till bussen. Äntligen helg! Veckan har varit intensiv. Vi var alla trötta. När eleverna började följa strömmen vände sig en av de jag inte kände om och skrek till mig:  
-Du är i alla fall en W ! 
-Vad är en W?, ropade jag tillbaka. 
- En Winner!  
Eleven jag känner vände sig om och förtydligade:  
-En Win-lärare! Ses på måndag!  
Det finns två saker som hjälper en elev att kunna bete sig på ett lämpligt sätt. Motivation är det ena. Färdigheter är det andra. De senaste 50 åren har det forskats massor om utmanande beteende. Förut tänkte vi att barn som inte beter sig ”rätt” är manipulativa, uppmärksamhetssökande och bara testar gränser. För att inte tala om deras föräldrar som är slappa och har inte fått till rätt disciplin. Nu vet vi bättre. Outvecklade färdigheter gör det svårt för ett barn att göra rätt.  De vill göra rätt men kan inte. Om man vill hjälpa en elev så behöver man alltså börja med att identifiera vilka förväntningar och krav som eleven hade svårt att leva upp till. Och det är inte gjort på en dag. Nyfikenhet snabbar dock på. Nästa gång någon elev beter sig utmanande, ställ frågan inom dig: Jag undrar vad det som gjorde det svårt för eleven (att leva upp till mina förväntningar)? Fråga eleven. Få i gång ett samarbete. Då har vi mycket större chans att lyckas. Vad tänker ni om det? 
Jag tänker fortsätta på måndag.  

Bra jobbat allihop! Vi är viktiga. Nu är vi i mål!  
Detta läsår har jag varit med och sett förra årets sexor bli sjuor. Jag har tagit emot nya sexor. Som ska bli sjuor i höst.  
De sista två veckorna har varit tuffa. Som vanligt. Betygen sätts 31 Maj. Och sen går luften liksom ur både oss vuxna och eleverna. Så mycket lättare det hade varit om de följde sitt vanliga schema med riktiga lektioner fram till sista dagen. Så mycket festligare den sista avslutningsdagen hade varit!   

Välplanerade aktiviteter 

De två sista skolavslutningsveckorna är dagar fyllda av rörighet och rörlighet. Vi har lätt att glömma bort att många elever, av olika skäl, tycker det är jobbigt att inte ha de vanliga rutinerna och de vanliga skoldagarna. Det är inte längre förutsägbart. Det tar på krafterna när saker och ting inte är som vanligt. Gemensamma obligatoriska lekar och andra aktiviteter kan vara olidligt för de elever som har det kämpigt socialt. Speciellt när det inte finns tillräckligt med vuxna där som tryggar upp. 
Jag tycker att man ska planera lite extra för dessa elever, som vi ju vanligtvis gör i klassrummet. Vi bör göra det förutsägbart och tydligt för alla. Och de elever som inte klarar kraven en möjlighet att INTE vara med. Vissa kanske bara behöver titta på eller göra något annat när de inte längre mäktar med. Det behövs att vi rustar och kan fånga upp för eleven som försökt men misslyckats. Kanske kan vi i förhand låta barnen själva välja ”stationer”. Vissa barn tycker att det är ”yolo” och skoj med överraskningar, andra vill   i förväg veta reglerna på lekarna och mår bra av bildstöd över med vem, hur länge, när det börjar, när det slutar och helst lite till.  
Fenomenet att halva klassen är ”sjuka” är en tydlig signal på att det är för svårt. Kan vi ha sålt in evenemanget för dåligt? Kan det kanske också betyda att barn är självmedvetna? De vet att det på något vis är för svårt? Kanske har vi inte nått fram och löst de problem som barnen har? Kanhända har de fortfarande inte tilliten till oss vuxna att be om hjälp att lösa dem? 

När skolan är tryggheten 

Vissa elever är ALLTID i skolan. ALLA dagar. Och de är också den klicken som bränner alla sina broar de sista dagarna. När de allra flesta elever håller ihop i skolan och slappnar av när de kommer hem är dessa elever de som måste hålla ihop hemma. Då är skolan den tryggaste platsen, även dessa kluriga sista dagar, att få ur sig sin oro. 
När vi vuxna under hela läsåret säger att de borde anstränga sig mer förstår vi inte att det inte är så lätt som det låter när det enda den eleven kan tänka på är vad som kommer att hända när man kommer hem. Vi vuxna tittar på eleven och suckar.  De är ett arbetsproblem vi inte orkar lösa och nu när klasskompisarna går hem och firar sommarlovet med familjen går den eleven hem ensam. Där hemma sover kanske mamma på soffan och mäktar inte skapa fina sommarminnen för sitt barn kommande veckor.  
Vad ska eleven göra med sin oro och hur ska hen kunna visa hur dåligt hen mår? Vissa har kanske fungerat hyfsat bra under läsåret och vi vuxna blir nu förvånade och arga när de plötsligt ballar ur. Kunde de bara inte hålla ut 3 dagar till? Varför precis innan avslutningen? Det känns som att eleven sabbar allt vi jobbat för. Även kompisrelationerna blir helt förstörda.  
De tysta barnen som vänder sig inåt kan inte bränna några broar och har inga kompisrelationer att sabba. De vänder sig bara ännu mer inåt. De kommer inte alls dessa sista dagar. 

 Vi är viktigare än vi förstår  

Trots tröttheten hos oss vuxna de sista veckorna är det nu vi behöver lägga i en extra växel. ”Vad är det som händer här?”, kan vi fråga oss. Något står inte rätt till med eleven. Det vi kan göra är att visa empati. Vi måste påminna oss om att när skolan är den tryggaste platsen i livet är det där man visar sina känslor. Vi vuxna är tryggheten. Men hur gör vi det? Jo, genom att se och lyssna på eleven! Prata om annat! Avled med andra samtalsämnen! Sparka lite boll en stund (om det är en rörlig elev) eller snacka om vad som helst. Barnet behöver paus från sin oro och få tänka på något annat.  

Lyssna på eleven 

Min favorit är att sitta bredvid. Inte mittemot. (Det blir för konfronterande.) Kanske kan du bara sitta och rita, prata lite för sig själv bredvid, tänka högt, vara kvar i MIG och referera till NU. Bara nynna lite. Bara finnas där. Skapa en trygg atmosfär helt enkelt. Det handlar om att bygga på relationen och skapa tillit till varandra.  
”Hur mår du? Jag tror på dig och tar dig på allvar. Jag vill att du ska vara med och bestämma hur du vill ha det. ”  
Det kan vara när eleven känner uppriktigheten i den utgångspunkten i samtalet hen börjar berätta. 

Eleven vet bäst om sitt liv 

Elevens hårda ord, bråk, tårar eller isolering är hens tillvägagångssätt att berätta hur insidan mår. Om ingen lyssnar. Och ingen hjälper. Vad händer inuti eleven då?   
Ge eleven tid och rum att få dela dessa känslor! Och klappa dig själv på axeln för att du kan vara deras tryggaste punkt i livet. Du har jobbat för att vara det. Det är något med dig som eleven har förtroende för. Det är inte en slump att eleven berättar för just dig! 

 
Nu är vi i mål igen 

Bra jobbat allihop! Vi är viktiga.  
I Augusti tar jag emot fyra nya klasser i årskurs 6. Och så rullar det på för oss alla.  
Vilka är era tankar kring hur man planerar de sista dagarna inför stora lov? Hur planerar man bäst för alla elever men speciellt bra för de som har det extra jobbigt? Får era elever vara med och bestämma aktiviteter? Får era barn välja? Använder ni bildstöd? Är all personal med?