Skolavslutningen är bakom oss

Bra jobbat allihop! Vi är viktiga. Nu är vi i mål!  
Detta läsår har jag varit med och sett förra årets sexor bli sjuor. Jag har tagit emot nya sexor. Som ska bli sjuor i höst.  
De sista två veckorna har varit tuffa. Som vanligt. Betygen sätts 31 Maj. Och sen går luften liksom ur både oss vuxna och eleverna. Så mycket lättare det hade varit om de följde sitt vanliga schema med riktiga lektioner fram till sista dagen. Så mycket festligare den sista avslutningsdagen hade varit!   

Välplanerade aktiviteter 

De två sista skolavslutningsveckorna är dagar fyllda av rörighet och rörlighet. Vi har lätt att glömma bort att många elever, av olika skäl, tycker det är jobbigt att inte ha de vanliga rutinerna och de vanliga skoldagarna. Det är inte längre förutsägbart. Det tar på krafterna när saker och ting inte är som vanligt. Gemensamma obligatoriska lekar och andra aktiviteter kan vara olidligt för de elever som har det kämpigt socialt. Speciellt när det inte finns tillräckligt med vuxna där som tryggar upp. 
Jag tycker att man ska planera lite extra för dessa elever, som vi ju vanligtvis gör i klassrummet. Vi bör göra det förutsägbart och tydligt för alla. Och de elever som inte klarar kraven en möjlighet att INTE vara med. Vissa kanske bara behöver titta på eller göra något annat när de inte längre mäktar med. Det behövs att vi rustar och kan fånga upp för eleven som försökt men misslyckats. Kanske kan vi i förhand låta barnen själva välja ”stationer”. Vissa barn tycker att det är ”yolo” och skoj med överraskningar, andra vill   i förväg veta reglerna på lekarna och mår bra av bildstöd över med vem, hur länge, när det börjar, när det slutar och helst lite till.  
Fenomenet att halva klassen är ”sjuka” är en tydlig signal på att det är för svårt. Kan vi ha sålt in evenemanget för dåligt? Kan det kanske också betyda att barn är självmedvetna? De vet att det på något vis är för svårt? Kanske har vi inte nått fram och löst de problem som barnen har? Kanhända har de fortfarande inte tilliten till oss vuxna att be om hjälp att lösa dem? 

När skolan är tryggheten 

Vissa elever är ALLTID i skolan. ALLA dagar. Och de är också den klicken som bränner alla sina broar de sista dagarna. När de allra flesta elever håller ihop i skolan och slappnar av när de kommer hem är dessa elever de som måste hålla ihop hemma. Då är skolan den tryggaste platsen, även dessa kluriga sista dagar, att få ur sig sin oro. 
När vi vuxna under hela läsåret säger att de borde anstränga sig mer förstår vi inte att det inte är så lätt som det låter när det enda den eleven kan tänka på är vad som kommer att hända när man kommer hem. Vi vuxna tittar på eleven och suckar.  De är ett arbetsproblem vi inte orkar lösa och nu när klasskompisarna går hem och firar sommarlovet med familjen går den eleven hem ensam. Där hemma sover kanske mamma på soffan och mäktar inte skapa fina sommarminnen för sitt barn kommande veckor.  
Vad ska eleven göra med sin oro och hur ska hen kunna visa hur dåligt hen mår? Vissa har kanske fungerat hyfsat bra under läsåret och vi vuxna blir nu förvånade och arga när de plötsligt ballar ur. Kunde de bara inte hålla ut 3 dagar till? Varför precis innan avslutningen? Det känns som att eleven sabbar allt vi jobbat för. Även kompisrelationerna blir helt förstörda.  
De tysta barnen som vänder sig inåt kan inte bränna några broar och har inga kompisrelationer att sabba. De vänder sig bara ännu mer inåt. De kommer inte alls dessa sista dagar. 

 Vi är viktigare än vi förstår  

Trots tröttheten hos oss vuxna de sista veckorna är det nu vi behöver lägga i en extra växel. ”Vad är det som händer här?”, kan vi fråga oss. Något står inte rätt till med eleven. Det vi kan göra är att visa empati. Vi måste påminna oss om att när skolan är den tryggaste platsen i livet är det där man visar sina känslor. Vi vuxna är tryggheten. Men hur gör vi det? Jo, genom att se och lyssna på eleven! Prata om annat! Avled med andra samtalsämnen! Sparka lite boll en stund (om det är en rörlig elev) eller snacka om vad som helst. Barnet behöver paus från sin oro och få tänka på något annat.  

Lyssna på eleven 

Min favorit är att sitta bredvid. Inte mittemot. (Det blir för konfronterande.) Kanske kan du bara sitta och rita, prata lite för sig själv bredvid, tänka högt, vara kvar i MIG och referera till NU. Bara nynna lite. Bara finnas där. Skapa en trygg atmosfär helt enkelt. Det handlar om att bygga på relationen och skapa tillit till varandra.  
”Hur mår du? Jag tror på dig och tar dig på allvar. Jag vill att du ska vara med och bestämma hur du vill ha det. ”  
Det kan vara när eleven känner uppriktigheten i den utgångspunkten i samtalet hen börjar berätta. 

Eleven vet bäst om sitt liv 

Elevens hårda ord, bråk, tårar eller isolering är hens tillvägagångssätt att berätta hur insidan mår. Om ingen lyssnar. Och ingen hjälper. Vad händer inuti eleven då?   
Ge eleven tid och rum att få dela dessa känslor! Och klappa dig själv på axeln för att du kan vara deras tryggaste punkt i livet. Du har jobbat för att vara det. Det är något med dig som eleven har förtroende för. Det är inte en slump att eleven berättar för just dig! 

 
Nu är vi i mål igen 

Bra jobbat allihop! Vi är viktiga.  
I Augusti tar jag emot fyra nya klasser i årskurs 6. Och så rullar det på för oss alla.  
Vilka är era tankar kring hur man planerar de sista dagarna inför stora lov? Hur planerar man bäst för alla elever men speciellt bra för de som har det extra jobbigt? Får era elever vara med och bestämma aktiviteter? Får era barn välja? Använder ni bildstöd? Är all personal med?