Hur kan vi hjälpa elever som utmanar, del 1.

Empatiskt problemlösande 

Jag har känt det som skönast i hjärtat att möta elever med utmanande beteende genom att skapa relation och lösa problem som uppstår TILLSAMMANS med eleven. För mig har det alltid skett naturligt eftersom jag tycker om att umgås med barn och ungdomar och på riktigt vill hjälpa dem att må bra, vara glada och lyckas med sånt som är svårt. Ofta hamnar jag, som socialpedagog eller i rollen som elevassistent/ resursperson på något sätt mitt emellan elev och lärare, vårdnadshavare, arbetslag, rektor och klasskamrater. I det mellanrummet tycker jag om att hjälpa alla att förstå varandra. Det viktigast för mig är att hjälpa eleven att få sin röst hörd. Det betyder inte att jag inte lyssnar, förstår och bekräftar mina kollegor. Det är bara det att barnets röst har så lätt att ÖVERRÖSTAS. Det är lite märkligt att vi ibland bara gissar hejvilt och struntar i att fråga huvudpersonen själv. Kan vi skylla på tidsbrist?  

 Utmanande vardagsituationer

Jobbet som lärare är att lära ut. Jäklar vad imponerad jag är av lärare och den tid och energi de lägger på att planera, rätta prov, ha utvecklingssamtal, möten, nationella prov och UNDERVISA, UNDERVISA, UNDERVISA. Det uppgår mitt förstånd hur man kan trollbinda en hel klass på 30 elever när man lär ut grammatik? Lärare är också ofta skickliga på djupet. De märker att när de är tydliga och lugna speglar det sig i eleverna.  
Jag skulle dock ljuga om jag sa att det inte finns elever som utmanar oss alla extra mycket. De utmärker sig genom att ha svårare än sina klasskamrater att koncentrera sig, sitta still och vara tysta när de arbetar. De är ofta impulsiva och kan te sig rastlösa och oroliga. Ibland flyger en stol omkull.  

Vi utmanas helt ärligt ganska ofta i vårt arbete. Elever gör inte alltid som vi instruerat. Elever tycks stundtals inte lyssna på oss alls. Ibland sitter inte ens elever still utan vandrar i stället runt i klassrummet och snackar med kompisar. Och helt plötsligt är det någon som tar någons penna…. 
Hur tankarna låter i huvudet på oss pedagoger då är såklart olika. Det där är faktiskt svårt. Speciellt när man har en dålig dag. (Hade jag kunnat lägga in en GIF så hade det varit en där det kommer eld och blixtar ur öronen och munnen.)  

Samarbetsbaserad problemlösning fungerar lika bra på liten som stor skola

 När jag bytte arbetsplats från Uppsala Kommuns centralt organiserade särskilda undervisningsgrupper så gick jag ifrån att arbeta med elever med starkt utmanande beteenden till en helt vanlig högstadieskola. Det är inte lika mycket action på eleverna, om man säger så. Men de är FLER.  
Väl på plats märker jag lättat att det finns sätt att arbeta och förhålla sig till eleverna som funkar i den stora skolan också. Det handlar bara om hur man tänker och organiserar sig. Jag blev glad när jag upptäckte att mina år inom resurs har slipat mina kunskaper i lågaffektivt bemötande, tydliggörande- och autonomistödjande pedagogik och att det håller såväl i liten som stor skola. Jag jobbar på exakt samma sätt nu när jag stöter på upprepade svårigheter: tar reda på VAD det är som är svårt, NÄR det är svårt och VAR det är svårt och HUR det är svårt.  

Barn gör rätt om de kan 

Jag har haft turen att ha haft en alldeles speciell kollega på resursenheten: Stefan Boström. Stefan handledde mig och mina kollegor regelbundet i samarbetsbaserad problemlösning: CPS. Det var också väldigt tydligt uttalat i vår verksamhetsplan att arbeta lågaffektivt. Under ett år arbetade dessutom jag, Stefan och en handfull kollegor intensivt med CPS-modellen. Det höjde kvalitéten ett snäpp ytterligare då vi systematiskt började lösa problem tillsammans med elever. Vi gjorde kartläggningar och fokuserade på elever svårigheter snarare än beteendet. Arbetslaget fokuserade på de pedagogiska förväntningarna. Jag la en hel del tid också på de sociala förväntningarna. Vi prioriterade. Vi upptäckte att vi ofta hade orimliga förväntningar och krav på eleverna. Vi förstod på riktigt det där Ross Greene säger; att ”barn gör rätt om de kan” och vi såg också lika tydligt att vi ”vuxna gör rätt”.” Om vi kan.” Resultatet blev ett minskade av utmanande situationer  - vilket såklart även minskade utredande DF och KIOR - vilket gav mer lugn och fokus i lärsituationer som såklart gav ett bättre resultat. 

 
Hur? 

Eleverna och jag lär oss någonting mycket större också, något som inte syns i betygsresultat. Det är som att något osynligt sker när barnet får berätta i lugn och ro. Många elever är ovana vid att bli ordentligt lyssnade på. När jag frågar om vi kan prata en stund behöver jag ofta först förtydliga att ”jag tänker inte skälla på dig. Jag är bara nyfiken på vad det är som är svårt!”. Det vill jag berätta mer om i mitt nästa blogginlägg. Jag vill också berätta om hur jag löser problem tillsammans med elever. Hur hinner jag det? När gör jag det? Och varför har jag fastnat så mycket för det där verktyget ”Plan B-samtal” egentligen? Till dess så vill jag tipsa om: 
 
Elevhälsopodden - En liten redaktion inom avdelningen Barn-och Elevhälsa i Uppsala bjuder in kollegor, forskare, skolpersonal, barn och elever, experter och eldsjälar. Här finns en fin samling poddavsnitt som belyser olika perspektiv inom elevhälsa som kan främja ett förebyggande och främjande elevhälsoarbete, oftast ledd av just psykolog Stefan Boström. Jag längtar alltid till nästa avsnitt. Här finns några lyssnaravsnitt som djupdyker i ämnet CPS. I ett avsnitt blir psykolog Ross Greene intervjuad av Stefan: https://poddtoppen.se/podcast/1490440668/elevhalsopodden 
 
Ps. Utmanad blir man också av de elever som inte utmärker sig så mycket.