Ett växande klassrum

Min vardag utspelar sig i årskurs fyra. Jag har jobbat på mellanstadiet i cirka 6–7 år nu. När nya klasser börjar på höstterminen i årskurs 4 blir det snabbt tydligt vilka elever som behärskar läsningen fullt ut och vilka som trevar sig fram mellan raderna. Vissa har flytet men saknar förståelse för innehållet, medan andra stapplar sig igenom texten men märkligt nog ändå förstår vad de läser. Sedan finns det de som har svårt med samtliga delar av läsinlärningen.

På vår skola, liksom på många andra, använder vi oss av Lexplore som stöd för kartläggningen, men de elever som kämpar med läsningen blir ofta tydliga redan under den fria läsningen. Det är då, när alla har hämtat sin egen kapitelbok, funnit ro och det har gått ungefär tio minuter av lässtunden. Ställ dig längst fram i klassrummet och se ut över eleverna. Troligtvis kan du då identifiera dem som pillar med ett sudd, tittar ut genom fönstret eller har hittat en liten pappersbit att förvandla till ett origamiprojekt. Tyst, enskild läsning ger ingen lästräning för den här gruppen elever.

De svårigheter dessa elever har kan handla om själva avkodningen och förståelsen, men de kan också bottna i faktorer som bristande fokus, impulskontroll, uthållighet, arbetsminne eller motivation.

En lösning på detta är förstås parläsning, där elever med lässvårigheter läser högt för varandra. Det skapar dock ofta problem på grund av platsbrist och att ljudnivån i klassrummet blir hög. Dessutom har du också den grupp elever som läser tyst och behöver lugn och ro.

Min lösning är att samla de elever som av olika anledningar har svårt att läsa på egen hand. Urvalet gör jag både genom Lexplore, mina egna observationer i klassrummet och genom att låta eleverna själva reflektera över sin läsförmåga och utveckling. Just nu har jag tio elever som jag läser med i ett eget rum. Flera av dem har själva valt att vara med i gruppen eftersom de tycker att det är svårt att förstå vad de läser, trots att deras läsflyt är bra.

Det är viktigt att ha rutiner och tydliga förväntningar när man läser tillsammans.

Vi sitter runt ett bord, och alla har en egen bok. Gruppen är trygg, vilket gör att eleverna vågar läsa inför varandra. De befinner sig dessutom på en någorlunda likvärdig nivå. Vid det första tillfället klargör vi vilka regler som gäller kring läsbordet:

· Man är tyst när någon annan läser.

· Man får hjälpa till vid svåra ord, men först när den som läser visar att den behöver hjälp.

· Vi går medsols och läser en sida var.

· Viktigast av allt: ALLA följer med i texten med fingret när vi läser.

Efter varje kapitel stannar vi upp och diskuterar innehållet. Jag förklarar svåra ord och uttryck vid behov. Ibland ställer jag frågorna, och ibland får eleverna själva formulera frågor om texten. Jag korrigerar sällan eleverna när de läser högt – bara om felet påverkar förståelsen av texten. Eftersom alla har ögonen på texten kan de ofta själva se vad det egentligen står även om kompisen läst lite fel. Jag har märkt att alltför många korrigeringar kan göra eleverna spända och nervösa och därmed sänka självförtroendet i läsningen.

Nu när vi har läst tillsammans i mer än en termin kan vi också prata om hur läsutvecklingen går framåt. Jag kan påpeka att någon läste hackigt och hade svårt i början, men att det låter mycket bättre andra läsvarvet. Vad kan det bero på? Eller att någon använder rösten och har utvecklat en fin intonation, och så pratar vi om vad det innebär.

Självklart kan det vara en utmaning att lämna klassrummet med tio elever, särskilt om de övriga eleverna har svårt att arbeta självständigt. I mitt fall har jag en resurs en del av tiden, men de elever som redan är goda läsare är ofta motiverade att läsa och klarar av att sitta själva en stund.

Vinsten med denna metod är att minska gapet mellan lässtarka och lässvaga elever. När hela klassen tidigare läste tillsammans var det de starkaste läsarna som fortsatte att utveckla sin läsförmåga, medan övriga gjorde sitt bästa men ofta ägnade sig åt annat och klyftan växte. Nu läser HELA klassen – och jag vet att de gör det.

När vi som brukligt skulle sätta i gång området medeltid och gick igenom planeringen tillsammans i klassen frågade jag eleverna hur vi skulle göra bedömningen. Medeltiden är ett jättestort område och det blir ett stort prov/test/förhör om man ska visa all sin kunskap vid ett tillfälle, därför frågade jag eleverna om de ville ha ett stort prov eller fyra små. Efter en demokratisk röstning ville majoriteten att vi skulle ha fyra små, och så blev det.

En liten parentes här är att jag redan från åk 4 benämner bedömningar på olika sätt, för att avdramatisera ordet PROV. Många elever som kommer upp på mellanstadiet blir skräckslagna när de hör ordet, och jag är övertygad om att det kan påverka deras förmåga att lyckas på provet.

Jag delade alltså upp medeltiden i olika områden utefter den kurslitteratur som vi använder oss av. De två första proven var klassiska, skriftliga och korta. Vi hade i åk 5 börjat prata om betyg och om hur man kan utveckla sina svar och få högre poäng, så jag gjorde bara 5-7 frågor, där två var E-frågor och resten C och A, dvs det gick att beskriva, ge exempel, jämföra och dra slutsatser. Det blev väldigt lyckat och många överträffade tidigare resultat.

När det var dags för prov nr 3 ville jag ge de en helt annan möjlighet att visa sin kunskap. De fick instruktionen att under 60 minuter konstruera en informativ affisch om medeltiden. Det skulle finnas fakta, beskrivningar, förklaringar och vara noggrant gjorda. Alla informationskanaler fick användas som stöd. För att underlätta inspiration och arbete hade jag kopierat personer, byggnader och föremål ur läromedlet i ett litet häfte som man kunde klippa ur. Eftersom möjlighet fanns delade vi upp klassen i två olika rum. Jag hade i förväg noggrant planerat arbetspar. Där hade jag försökt att sätta elever med liknande kunskapsnivå tillsammans, för att få en mer rättvis bedömning.

Det var gåshud på läraren, när själva arbetet satte i gång. Ni vet nog hur det känns när hela rummet är fullt av arbete, motivation, samarbete. Alla pratade ivrigt om vem som skulle skriva, klippa, leta den fakta som man inte kom ihåg m.m. Allt flöt på fint tills min kollega kom och berättade att ett par frågat om de fick använda AI. Det var något som jag inte tagit i beräkning, men efter en snabb funderarare bestämde jag mig för att ”Alla informationskanaler fick användas” hade jag ju sagt, så ja de fick använda AI. Det här är så klart något som jag behöver ta med mig till nästa gång jag gör något liknande.

På lunchen, kort efter provet pratade jag med några killar i klassen och frågade vad det tyckte om provet. De sa att de hade lärt sig mycket mer på detta prov än vad de annars gjort. Själv tänker jag också på den glädjen och det samarbetet som sjöd och kokade i klassrummen, och hur eleverna faktiskt också visade på många fler förmågor då de lyssnat, samtalat, samarbetat och jämkat med varandra. En tanke är också att, om man får in ett lite skralt resultat från ett elevpar, kan låta dem berätta muntligt om sitt papper och sina tankar. För elever med svag exekutiv förmåga kan det vara svårt att uttrycka sig på det här sättet, och man måste anpassa.

Ett prov återstår om medeltiden och det kommer återigen bli ett lite mer klassiskt prov, men ett av fyra prov kan gott få vara ett multimodalt ett.

Ledarskap i klassrummet, ja vad innebär det egentligen? Ett lugnt klassrum där alla har fokus på inlärning? Elever som sitter spända av förväntan på sina stolar, redo att kasta sig över uppgifter? En arbetsplats där jag är kompositören och allt och alla följer mina taktpinnar?  
 
När nu temat för årets Lärarnätverket skulle vara ledarskap i klassrummet, och jag behövde förbereda mig på detta, införskaffades en del litteratur i ämnet. Efter att ha läst några av dessa böcker inser jag hur komplext det faktiskt är och hur stor påverkan våra förutsättningar, förmågor och erfarenheter av ledarskap faktiskt har på hur väl vi lyckas i klassrummet. 
 
Unga eller nyutexaminerade lärare ger sig inte in i något enkelt yrke. Trots år av lärarstudier, där kunskapsämnen, pedagogik, metodik med mera har studerats, så kvarstår en stor del av yrket som är svår att träna upp i skolbänken. Ledarskap. I litteraturen haglar alla de fantastiska egenskaperna som en duktig lärare bör inneha, över sidorna. Även om man är så lyckosam att man innehar ett gäng av dessa egenskaper kan det vara mycket kämpigt de första åren.  
 
Själv gjorde jag mina första lärorika och grundande år med yngre barn, först som au-pair och därefter på förskola. I rollen som ung pedagog på förskolan lärde jag mig mycket om mig själv och om hur jag fungerar i kontakt med barn/elever, hur jag reagerar när jag blir ledsen, arg, sentimental. Hur jag får barn att lyssna, ändra inställning, visa nyfikenhet. Jag minns fortfarande frustrationen som jag kände under året i Boston som 20-årig barnflicka, då jag inte lyckades komma överens med familjens äldsta dotter, då 6 år. Då hade jag inte en aning om att det fanns ett professionellt jag, och ett privat jag, och att jag skulle sätta upp en sköld emot den känslostorm som hon, den frustrerande lilla ungen utsatte mig för. 

 
 
Att bemästra sig själv och sina olika sidor är inte något som man lär sig i en handvändning. Jag arbetade 13 år på förskola där jag fick bemöta barn i olika situationer och träna på min egen roll i fostran och inlärning. Självklart dyker det fortfarande, trots ännu fler år av erfarenhet, nu i grundskolan, upp tillfällen och elever som ger mig huvudbry och jag måste ta fram hela mitt register med alternativa tillvägagångssätt, anpassningar, attityder och kanske även mutor. Något som jag lärt mig är att aldrig ha bråttom, inte agera i affekt någonsin, stanna upp och reflektera innan några planer sätts i verket. På samma sätt som då jag överlägger med mig själv innan jag tar beslut i agerande, gör jag även då jag känner mig osäker på en fråga om kunskapsinnehåll, regler eller annat i klassrummet. Jag backar och ber eleverna att få återkomma. Nästa lektion eller dag kan jag istället, väl förberedd ge dem svaret och stå bakom det till hundra procent. 
 
Det råd jag skulle vilja ge till dig, nybakade lärarstudent, eller du som jobbat några år, men fortfarande sliter med ledarskapet i klassrummet, ta det lugnt. Ge dig själv mycket tid före och efter lektionerna. Stanna upp, sitt ner och reflektera över hur det blev och varför, anteckna, och planera hur du ska göra nästa dag. Var inte rädd för att peka på dig själv. Ofta är det hos oss själva allt börjar.