Hur många gångar har du inte suckat över att en relativt kunnig elev lämnat in en uppgift med enbart det kortaste svaret eller den enklaste redogörelsen? Trots att du påpekat att hen skulle kunna berätta mer, förklara vidare, så får du ett ryck på axlarna som svar. När det i åk 5-6 börjar dyka upp bedömningar i form av betyg, blir det däremot ofta höga ögonbryn och häpna miner. Varför får jag inte bättre betyg än E på förhöret?  
Nu har jag funderat och filurat en hel del och försökt komma på ett riktigt enkelt sätt att i min åk 5:a beskriva skillnaden på att ”bara” ge ett svar och att ge ett mer utförligt svar som kan ge ett högre betyg. Genom att ge eleverna en enkel uppgift, med ett ganska självklart svar, försökte jag att få dem att förstå hur de skulle utveckla svaren i tre steg. 

1. Benämna

2. Beskriva

3. Ge exempel, jämföra och dra slutsatser. Dessa motsvarade E, C, A.  

Jag visade först ett exempel: 

Därefter fick eleverna försöka. De fick samarbeta i par, för att minska på prestationskravet. Jag tänker att för vissa elever höjs anspänningen redan vid tanken på bedömning och betyg, och det kan då kännas tryggare att jobba med en kompis.  

När eleverna i par skrivit ner sina svar. Gick vi igenom dem enligt mina tre steg. Nästan alla hade lyckats uppnå ett A i sitt svar. Därefter fick klassen en ny bild att beskriva. Den här gången fick de själva bedöma sitt svar. Eleverna var koncentrerade och visade stort intresse hela arbetspasset och jag imponerades av hur de tog detta på allvar.  

Jag kommer att repetera den här övningen ett flertal gånger och även transformera den till andra ämnen som till exempel historia och teknik. Jag kommer även att visa på bedömningsmatriserna i kursplanerna och peka på samma typ av progression. Fortsättning följer, men jag känner stort hopp om framtida höga betyg. 

Just nu förekommer debatter i detta ämne i massmedia, i familjer och inte minst på skolor. Har skärmarna tagit över våra liv fullständigt och är all denna elektronik verkligen nyttigt för våra kroppar? Vad händer med oss och vårt sätt att leva? Hur påverkas vårt samhälle och den tid vi lever i? Det finns många olika ingångar i detta, och flera olika sanningar, och framför allt frågor som vi inte får svar på förrän en bra bit in i framtiden. På skolorna råder ofta skilda meningar. Några anammar forskning som stöder skärmarna, andra hör på forskning som menar att de gör mer skada. Till detta får vi också lägga till att inte alla skolor har lyckats inskärpa digitaliseringen i verksamheten så som var planen.  

Själv försöker jag att avgränsa mig till att lägga fokus på det jag som lärare kan ta ansvar för och påverka. Alltså elevernas vardag och utveckling i skolan - med eller utan skärm, och faktum är att den forskning som vi ser resultaten av i dag inte är helt tydlig åt något håll, så jag tänker att här får man använda ett eget omdöme, sin erfarenhet och magkänsla. 

Sedan vi startade upp med Ipads i klassen för ca 8-9 år sedan, och jag tillbringade timmar i soffan på kvällarna för att hitta så bra och meningsfulla appar som möjligt, har en del plattformar, webbsidor och appar kommit och gått. Allt jämt har mitt fokus legat på hur vi skulle kunna grunda för den största utvecklingen bland samtliga elever i klassen. Dessutom har det varit viktigt att inlärningen varit lustfylld och meningsfull. För egen del har ipads och datorer varvats med papper, penna och konkreta redskap. Ipads har hängt med ut i naturen, för dokumentation både med film, bild, ljud, men även ibland som skrivverktyg, för att det varit lättare att skriva på en ipad. När det handlat om kortare texter eller att lära in kunskap, har vi skrivit i skrivböcker för att befästa fakta. Hela tiden har jag funderat över syftet med uppgiften och vilken metod som ger bästa möjlighet till utveckling.  

Ett område där de digitala verktygen varit mycket givande är under de individanpassade uppgifterna, där man på olika sätt kan skapa olika nivåer för elevernas förutsättningar. På detta sätt minskar man ner lärararbetet i klassrummet betydligt. Periodvis har jag delat upp klassen och givit hälften självgående digitala uppgifter, för att kunna vara ett bättre fysiskt stöd för den andra halvan av klassen.  

Det finns också en stor fördel i att eleverna får en frihet som inte tidigare funnits. De kan ta reda på vilken fakta de vill, kontakta vem de vill och uttrycka sig om vad de vill.  

Idag varvar jag ofta tex SO-böcker med att jobba digitalt på den portal som vi har avtal med. På portalen finns filmer, förklaringar på begrepp m.m. som inte finns i boken. Dessa tar vi hjälp av även om vi väljer att arbeta med böckerna i vissa områden.   

Jag fortsätter min strävan att söka de mest effektiva och lustfyllda metoderna till elevutveckling i en tid av den digitala omvandling som vi lever och verkar i.  

Det hela började med att ett mejl från rektor och aktivitetsinspiratör på samhällets äldreboende Björkgården plingade till i mejlkorgen. Utgångspunkten var en förfrågan om att vi i åk 4 skulle komma till boendet för att läsa högt för de äldre. Spännande, och något nytt tänkte jag, och kollade upp hur många elever som kunde tänka sig att läsa högt för de äldre. Det blev ca 10 elever. Dessa delades upp i två grupper som sedan fick gå varannan vecka.

Varje grupp fick tänka till kring vilka böcker som skulle kunna vara lämpliga att läsa. De var alla överens om att det skulle vara lättläst och att det gärna kunde vara något de äldre kände igen. Eleverna fick några tillfällen att träna på att läsa texterna, och att bestämma i vilken ordning läsningen skulle ske. Så en måndag i januari traskade det första gänget och jag, med Snövit och Pippi under armen, bort till Björkgården.

Det var 8 äldre damer och herrar som väntade på oss i en ring i samlingsrummet. Vi klämde in stolar i ringen och satte oss och eleverna började läsa. Den första utmaningen blev att läsa med stark och hög röst. Elevernas läsförmågor varierade i gruppen och läsningen var väl bitvis inte på någon högklassig nivå, och fler av de äldre såg ut som om de somnat. Vi lärde oss dock att fler av de äldre damerna hade så dålig syn att de ofta blundade. Vi har också nu efter 6-7 besök på Björkgården förstått att våra besök är mycket uppskattade och att de boende partar om dem efteråt.

För oss blev det viktigt att träna på att tala med stark röst. Vi pratade också om hur viktigt det är att möta människor på olika sätt. Att man inte pratar på samma sätt med en äldre person som man gör tex med sin kompis. I samtalen med äldre tränar eleverna i att använda språket olika beroende på mottagare, syfte och sammanhang. En annan färdighet som vi tränar på under våra besök är att tala inför andra.

När vi hade läst fyra tillfällen kom vi på att vi kunde visa våra arbeten med fåglar för de äldre. Eleverna hade skrivit beskrivande texter och även gjort Power Point presentationer, som de visade på Björkgården. Efter presentationerna som de modiga fyrorna redovisade enskilt hade personalen på plats ordnat en liten tipsrunda om småfåglar, som vi fick gå. Då fick vi också chans att se oss om på äldreboendet och träffa några av de äldre på ”tu man hand”.

Nu har vi framför oss ett gemensamt påskpyssel och en sångstund längre fram, där de äldre har fått önska sånger som vi lär oss. I min klass på 24 är det nu drygt hälften som har velat följa med. Kanske är det fler som vill och vågar, när temat för besöken ändras och man inte behöver prestera något på egen hand. Inte alla barn i 10-årsåldern känner sig bekväma med äldre, då de kanske aldrig träffat någon. Det är också något vi pratar om. Min förhoppning är att hela klassen någon gång i vår, knallar dit och sjunger sommarsånger för de äldre och kanske fikar tillsammans.