Ett växande klassrum

Det hela började med att ett mejl från rektor och aktivitetsinspiratör på samhällets äldreboende Björkgården plingade till i mejlkorgen. Utgångspunkten var en förfrågan om att vi i åk 4 skulle komma till boendet för att läsa högt för de äldre. Spännande, och något nytt tänkte jag, och kollade upp hur många elever som kunde tänka sig att läsa högt för de äldre. Det blev ca 10 elever. Dessa delades upp i två grupper som sedan fick gå varannan vecka.

Varje grupp fick tänka till kring vilka böcker som skulle kunna vara lämpliga att läsa. De var alla överens om att det skulle vara lättläst och att det gärna kunde vara något de äldre kände igen. Eleverna fick några tillfällen att träna på att läsa texterna, och att bestämma i vilken ordning läsningen skulle ske. Så en måndag i januari traskade det första gänget och jag, med Snövit och Pippi under armen, bort till Björkgården.

Det var 8 äldre damer och herrar som väntade på oss i en ring i samlingsrummet. Vi klämde in stolar i ringen och satte oss och eleverna började läsa. Den första utmaningen blev att läsa med stark och hög röst. Elevernas läsförmågor varierade i gruppen och läsningen var väl bitvis inte på någon högklassig nivå, och fler av de äldre såg ut som om de somnat. Vi lärde oss dock att fler av de äldre damerna hade så dålig syn att de ofta blundade. Vi har också nu efter 6-7 besök på Björkgården förstått att våra besök är mycket uppskattade och att de boende partar om dem efteråt.

För oss blev det viktigt att träna på att tala med stark röst. Vi pratade också om hur viktigt det är att möta människor på olika sätt. Att man inte pratar på samma sätt med en äldre person som man gör tex med sin kompis. I samtalen med äldre tränar eleverna i att använda språket olika beroende på mottagare, syfte och sammanhang. En annan färdighet som vi tränar på under våra besök är att tala inför andra.

När vi hade läst fyra tillfällen kom vi på att vi kunde visa våra arbeten med fåglar för de äldre. Eleverna hade skrivit beskrivande texter och även gjort Power Point presentationer, som de visade på Björkgården. Efter presentationerna som de modiga fyrorna redovisade enskilt hade personalen på plats ordnat en liten tipsrunda om småfåglar, som vi fick gå. Då fick vi också chans att se oss om på äldreboendet och träffa några av de äldre på ”tu man hand”.

Nu har vi framför oss ett gemensamt påskpyssel och en sångstund längre fram, där de äldre har fått önska sånger som vi lär oss. I min klass på 24 är det nu drygt hälften som har velat följa med. Kanske är det fler som vill och vågar, när temat för besöken ändras och man inte behöver prestera något på egen hand. Inte alla barn i 10-årsåldern känner sig bekväma med äldre, då de kanske aldrig träffat någon. Det är också något vi pratar om. Min förhoppning är att hela klassen någon gång i vår, knallar dit och sjunger sommarsånger för de äldre och kanske fikar tillsammans.

Ny termin, nya tag, nya förutsättningar och nya mål. Ja, nu när det är dags att dra i gång skolarbetet, försöka väcka elevernas, och sin egen, jullovshjärna och åter koppla upp mot de pågående utvecklingspunkterna. Med 25 elever och 14-15 olika ämnen blir det inte lätt. Inte heller för det glada gäng 10-åringar som jag jobbar tillsammans med. Första terminen i mellanstadiet har de fått kämpa med att hålla reda på olika SO-ämnen, komma in i tid från rasten och på att förse sig med rätt material till lektionspassen. Därför är jag glad att vi på utvecklingssamtalen dokumenterat överenskommelserna i Unikum och med att eleverna nu med lite stöd, hittar in i Unikum och så smått tom börjar lokalisera sig kring ikonerna Lärlogg och Samtalet.

Under en av de första dagarna fick eleverna (med hjälp av tydlig, muntlig och skriftlig instruktion) leta upp två av sina mål i Unikum och skriva in dem i ett måldokument. De fick även i uppgift att lägga till ytterligare ett mål som var kopplat till fritid. Vi pratade också en hel del om varför man sätter upp mål och vad som händer när man vet vad man strävar emot. Det är betydligt lättare att få elever att förstå vad ett mål kan göra för motivationen när man pratar om praktiska handlingar. Att man behöver träna många gånger för att kunna cykla på bakhjulet eller göra en volt är lätt att förstå, medan ett mål som ökat läsflyt eller bättre problemlösningsförmåga är väldigt abstrakt och svårare att greppa. Därför är det ingen dum idé att börja med att prata om dessa ”fritidsmål”.

När de är nedtecknade och klara skriver vi ut målen och ser till att de också följer med hem. För varje gång som dokumentet med målen syns eller läses upp, blir de bekräftade, lättare att komma ihåg, självbilden stärks och motivationen ökar.

Vi fortsätter att pröva oss fram i olika uppgifter med klassrummets nya, interaktiva skärm som stöd.

Att som lärare inte ha full kontroll, utan att vara tvungen att fundera, försöka, vela och fela samt ta hjälp av elever. Det gäller att inte vara rädd att blotta sina fel och brister, att låta eleverna se att man överlever, lär sig och utvecklas, även om det blir lite knas och strul på vägen. Att man dessutom kan be om och få hjälp och stöd av andra och att man utvecklas tillsammans. På detta sätt är jag inte bara en lärare som undervisar tex om Alfred Nobel med en interaktiv skärm som förstärkare, utan jag är också en modell för inlärning och utveckling.

Den här gången hittade vi ett färdigt material om Alfred Nobel på Lumio (plattform för undervisning baserad på en interaktiv tavla). Efter att ha sållat, och redigerat lite i den färdiga lektionen som jag fann kunde jag med fakta, fylla i luckor och ordpussel engagera hela klassen i lektionen. Den här gången fick man turas om att gå fram till tavlan och visa svar och tankegångar. Vi har också använt tavlan då eleverna skrivit på sina datorer och deras texter har speglats direkt på den gemensamma skärmen.

Under Nobeldragningen funkade tekniken väl, men visst har jag fått skämtsamma kommentarer från mina fjärdeklassare om att jag kanske de borde gå en fortbildning i smart boards, då skulle det nog gå bättre. Och när jag berättade att jag redan gjort det, menade DE att de kanske skulle göra det i stället. DÅ skulle det nog gå bättre. Detta är säkert sant! Som vuxen och säker i min ledarroll blir denna kritik inte alls jobbigt, utan det blir i stället ett sätt att öppna upp för elevernas tankar kring sin egen möjlighet till lärande och utveckling. Jag lär mig. De lär sig. Vi lär oss. Win win!