Mitt formativa klassrum

Har du någon gång suttit på en föreläsning eller utbildning och tänkt: ”Det här kan jag redan, de slösar min tid!” eller "Det har du ju redan gått igenom flera gånger." Det har jag, säkert du också. Jag upplevde det senast när jag skulle bli introducerad till en ny plattform för digitala prov. Få saker är så förödande för lusten att lära som att känna sig helt ostimulerad. Det är ju därför det är så viktigt att man som lärare tar reda på vad eleverna vet och kan.

Differentierad undervisning

Det kan dock ibland vara lite nyttigt för oss lärare att bli påminda om hur flera av våra elever har det i skolan. På engelskan jobbar jag därför mycket med differentierad undervisning, ”Must do” och ”May do”. Förstnämnda är gemensamma aktiviteter och sådant som alla måste göra, men sen får man välja utifrån intresse, mål och behov. Tanken med det är just att eleverna ska få utgå från sina egna förkunskaper och inte allas, eller i värsta fall ingens. 

Så här kan en planeringen se ut:

Som många andra använder jag som ni kan se classroomscreen. 

Genom den här enkla uppdelningen vet elevens vad de ska göra, och de får möjlighet att påverka undervisningen, vilket i sin tur påverkar deras engagemang och motivation. Ibland gör jag även en ”Must do” som man bara måste göra om man har behov av det. Det kan exempelvis vara grammatik-uppgifter som man snabbt måste kolla av att man kan det, och om så är fallet kan man hoppa över hela den biten. 

Nu känner jag att det verkligen är dags för Sportlov. Jag hoppas att ni alla får tid till det ni mest vill och behöver göra, och att ni har få ”måsten”.

Att utgå från vad eleverna behöver och ge dem verktyg för att lyckas i skolan, det är en formativt undervisning och det är precis så jag vill och strävar efter att det ska vara i mitt klassrum.

Formativ bedömning, som man kanske oftare pratar om, var på modet redan när jag läste lärarutbildningen här i Uppsala 2007-2012. Bedömning är såklart jätteviktigt, men genom ett formativt arbetssätt så får eleven utvecklas och utmanas under hela lärprocessen. Det är alltså inte bara bedömningen som ska vara formativ.

Jag jobbar mycket utifrån cirkelmodellen. Om vi ska skriva texter så går det ofta till så här; vi utgår från ett gemensamt exempel. Det kan exempelvis vara gamla elevtexter, utdrag ur romaner, tidningstexter eller läromedel. (På engelskan använder jag ofta den här sajten.) Vi studerar texten både språkligt (sambandsord, ordval, språkriktighet, struktur, namnger textens olika delar m.m.) och innehållsmässigt (undersöker resonemang, leta efter åsikter, argument, målande beskrivningar, källor, referatmarkörer m.m.) På detta sätt definierar vi tillsammans vad som är typiskt för genren. 

För att planera skrivande använder vi ofta tankekartor. (Eftersom vi har iPads på skolan så använder jag gratis-appen SimpleMind.) Sedan brukar vi skriva tillsammans i helklass. Ibland skriver vi hela texter, ibland bara delar av den. Det beror lite på uppgift och hur bekanta de är med texttypen sedan innan. 

Nästa steg blir att låta eleverna skriva tillsammans i par eller minde grupper. Genom att göra det måste de ha ett samtal om sin text vilket ökar medvetenheten, ett slags meta-lärande. 

Efter att detta är gjort är eleverna redo att skriva egna texter. Låter det som att det tar mycket tid? Det gör det, men de lär sig massor under tiden och den ”produkt” som de till slut lämnar ifrån sig blir något som de kan vara stolta över. Jag tror att det bättre att hinna skriva ett mindre antal texter på en termin, än att skynda igenom flera. 

En annan vinst är att när eleverna vet hur de ska börja (tack vare tankekarta , modelltexter och gemensamt skrivande) så behöver man inte gå runt och starta alla. Dessutom, då eleverna är igång med sina texter kan du lägga ner mer tid på att ge dem enskild respons och komma med förslag till förbättring (alltså formativ bedömning) under skrivprocessen. 

Det tar alltså längre tid och kräver kanske mer av dig och eleverna, men jag tror att det ger mer.