Mer än bara lärare

När höstterminen närmar sig sitt slut blir ord som resultat, måluppfyllelse och betygsvarning alltmer närvarande i skolvardagen. Det är den tid på året då vi lärare sammanställer kunskaper, observationer och bedömningar men också en tid som väcker tankar om elevernas utveckling, motivation och välmående.

Vi samlar belägg för lärande på många sätt: genom samtal, frågor, prov och inlämningar. Det handlar om att se både styrkor och utvecklingsområden. Vi tolkar det vi ser, fattar beslut om återkoppling, stöd och hur vi bäst kan hjälpa varje elev vidare i sin kunskapsutveckling.

Att skriva en betygsvarning är sällan enkelt. Det är ett nödvändigt verktyg men bakom varje varning finns en elev med sin historia, sina styrkor och sina hinder. För mig handlar det inte om att peka ut en risk utan om att skapa möjligheter. Ett F behöver inte vara slutpunkten det kan vara början på förändring. Men för att det ska ske krävs att läraren har skapat en god relation till eleven och att det är konkret. Läraren behöver punkta upp exakt vad som ska göras och när.

Samtidigt blir skolans uppdrag tydligt: att alla elever ska ges förutsättningar att lyckas. Resultat handlar inte bara om siffror i tabeller utan om att tidigt upptäcka signaler, samarbeta med kollegor och vårdnadshavare och behålla tron på att varje elev kan växa när de får rätt stöd.

Det verkliga resultatet är när en elev vågar tro på sin egen förmåga. Vi lärare tycker ofta vi är tydliga med vad som krävs i våra ämnen men för elever är det inte alltid så. Det kan behövas tydligheten i att stapla upp de uppgifter som måste göras för betyg för att eleven ska motiveras och känna att den förstår och vet vad som ska göras.

Vilka framsteg är värda att fira?

Skolan är en central arena för barn och ungdomar. Det är viktigt att eleverna når sina kunskapsmål men lika viktigt är deras sociala och emotionella utveckling. Genom undervisningen växer hoppet och vi i skolan har kraften att förändra människors liv.

Jag sitter här och skriver tack vare en lärare. Viveca lärde mig svenska språket, öppnade dörren till böckernas värld och fick mig att tro på drömmar och möjligheter.

Det finns ett ljus i mörkret och det ljuset handlar om undervisningens kvalitet och engagemang. För det spelar ingen roll vilket postnummer man bor på eller vilken bakgrund man har. Det är du som lärare som gör skillnaden!

Tips: Hur får man en negativ trend att vända?

1. Tydliggör målen tidigt och sätt in rätt stöd

Gå igenom vad som förväntas och hur eleverna kan visa sina kunskaper på olika sätt. Elever behöver veta vart de är på väg i sitt lärande. Det handlar om att vi tillsammans gör målen begripliga, visar hur kunskaper kan visas på olika sätt och hjälper eleven att se vägen vidare. Vi vet att stödet ofta kommer sent därför måste vi agera i tid. Återkopplingen ska vara uppgiftsrelaterad, inte personrelaterad.

2. Ha regelbundna avstämningar, både muntligt och skriftligt

Små samtal kan göra stor skillnad. Hellre korta uppföljningar en gång i veckan med eleven än något enstaka långt möte. Fråga hur det går och vad eleven själv upplever som svårt.

3. Arbeta formativt

Ge feedback som hjälper eleven att förstå hur hen kan förbättra sig, inte bara vad som blev fel. Använd korta, tydliga utvecklingsmål som leder vidare i lärandet. Elever behöver ofta hjälp att prioritera och strukturera för att veta vart de ska börja.

4. Involvera hemmet i tid

Kontakta vårdnadshavare innan det är för sent. Bygg på samarbete och inte oro. Följ upp samtal och använd tolk vid behov. En betygsvarning i oktober ska aldrig komma som en överraskning varken för eleven eller hemmet.

5. Lyft fram framsteg, även små steg räknas

Synliggör utveckling och uppmuntra eleven att se sin egen progression. Att känna att man lyckas stärker motivationen och minskar risken för uppgivenhet. När det inte går bra i skolan påverkas även välmående därför är varje framsteg viktigt.

Igår gick jag över skolgården. Framför mig gick min kollega som arbetar med de yngre eleverna. En förälder kom emot honom, log och sa:

"Han kommer att bli glad när han ser dig."

Just i det ögonblicket kände jag en värme och en påminnelse om hur viktiga vi i skolan är inte bara som undervisande vuxna, utan som trygga personer i barnens vardag.

Några börjar i förskoleklass, andra på en helt ny skola och många återvänder till sin gamla efter ett långt sommarlov.

Skolstarten är för många förknippad med fjärilar i magen och förväntan: nya vänner, nya ämnen och nya möjligheter. För andra är det förknippad med oro och osäkerhet.

Vissa har haft en sommar fylld av resor, aktiviteter och trygga vuxna omkring sig. Andra har haft en sommar som varit allt annat än trygg, präglad av ensamhet och instabilitet vilket kan bero på ekonomiska svårigheter, familjeproblem eller andra faktorer. Det kan skapa en stor oro inför skolstarten.

Forskning visar att relationen mellan lärare och elev, särskilt i början av terminen, har stor betydelse för elevens motivation, engagemang och skolprestationer.

Att bli sedd och bemött med respekt stärker elevens känsla av tillhörighet. Det påverkar både välmående och lärande och kan få långsiktiga effekter.

Det kan vara en enkel hälsning, ett leende, en blick eller säga elevens namn och uttala det rätt.

Tre saker jag alltid gör vid skolstart:

1. Hälsa personligt – varje dag: Att stå vid dörren och möta eleverna med namn och ögonkontakt är en liten insats som gör stor skillnad. Det sänder en tydlig signal: Du är välkommen. Du är sedd.

2. Låt eleverna berätta sin historia på sitt sätt: Frågan om "Vad gjorde du i sommar?" är inte lika enkel för alla. Därför erbjuder jag flera sätt att uttrycka sig, i bild, skrift, foto, samtal i mindre grupp. Alla elever ska kunna dela något på ett sätt som känns tryggt för dem.

3. Bygg relationer innan kunskap: Schemat, kursplanen och regler kan vänta någon dag. För när relationerna är starka från början, blir också lärandet djupare och tryggare. Visa att eleven är viktig, var nyfiken, få de att känna sig sedda från dag ett.

Och kanske är det just under de första veckorna vi lägger grunden för ett helt läsår – av förtroende, trygghet och lärande.

I mitt förra inlägg skrev jag om vikten av att bygga förtroendefulla band, inte bara med våra elever utan också med deras vårdnadshavare i mångfaldens skola. Under vår Erasmusresa vi gjorde i maj till Spanien blev detta tydligare än någonsin. Det blev en vecka som handlade om trygghet i det ovana, om att bygga relationer på djupet. Och om att låta varje elev få växa men på sitt sätt.

Jag och en kollega fick förmånen att resa med elva förväntansfulla elever i årskurs 8 till vår partnerskola i Madrid Några av dem nyfikna och öppna, andra mer försiktiga och blyga.

När vi stod på Arlanda och föräldrarna vinkade av sina barn, kände jag det där tunga men vackra ansvaret landa. Elva unga människor mitt i sin utveckling, som skulle lämna sin vardag för att kliva rakt in i en ny kultur, ett nytt språk och en ny vardag i värdfamiljer. I deras ögon fanns oro, stolthet, förväntan och glädje men också tillit. Och det blev så tydligt: Den här resan handlade om förtroende från elever, från föräldrar och mellan oss vuxna.

Syftet var främst att utveckla den sociala dimensionen av hållbar utveckling, möta ett nytt språk, förstå en annan kultur, skapa nya relationer och upptäcka både skillnader och likheter mellan våra skolor och samhällen. Och visst blev det så. Men det blev också så mycket mer.

Redan första kvällen när spanska värdfamiljer mötte oss på flygplatsen och eleverna tog sina första steg in i en ny vardag, blev det tydligt hur viktiga våra relationer är – inte bara till eleverna, utan också till deras föräldrar. En och annan av våra elever kände hemlängtan redan under första kvällen och dagarna. För vissa var det första gången de bodde hos en annan familj eller reste utan sina föräldrar. Just då blev vår kontakt med föräldrarna avgörande. Ett samtal hem, en lugnande röst eller bara vetskapen om att vi fanns där – närvarande, tillgängliga och engagerade skapade trygghet. Och just den tryggheten blev möjlig tack vare föräldrarnas tillit och engagemang.

Under veckan arbetade eleverna med kreativa uppdrag, workshops, lektioner, historiska besök och prova på att vara arkeologer för en dag.

Men det största lärandet skedde inte i klassrummen utan i värdfamiljen, på bussen mellan aktiviteter, i skrattet efter en gemensam uppgift. Det var där eleverna växte, som individer och medmänniskor.

Eleverna växte genom att våga tala ett nytt språk. Att visa omtanke i det oväntade. Att vara en god vän, gäst och medmänniska. Föräldrakontakten före, under och efter gjorde skillnad. Det gav eleverna kraft att våga. Det gav oss möjlighet att se och stötta varje individ.

När vi sa hejdå på flygplatsen var det med kramar, tårar och en känsla av att något viktigt hänt.

Väl hemma i Sverige igen möttes vi återigen av elevernas föräldrar, med varma leenden, frågor, nyfikenhet, kärlek och tacksamhet. Då visste jag: vi gjorde något viktigt tillsammans.

Skolan är mer än en plats för undervisning, den är en levande mötesplats för kultur, språk, framtidstro och meningsfulla relationer som varar.