Från Stordammen Uppsala till I.E.S Léon Felipe i Madrid – en Erasmusresa i tillit och lärande

I mitt förra inlägg skrev jag om vikten av att bygga förtroendefulla band, inte bara med våra elever utan också med deras vårdnadshavare i mångfaldens skola. Under vår Erasmusresa vi gjorde i maj till Spanien blev detta tydligare än någonsin. Det blev en vecka som handlade om trygghet i det ovana, om att bygga relationer på djupet. Och om att låta varje elev få växa men på sitt sätt.

Jag och en kollega fick förmånen att resa med elva förväntansfulla elever i årskurs 8 till vår partnerskola i Madrid Några av dem nyfikna och öppna, andra mer försiktiga och blyga.

När vi stod på Arlanda och föräldrarna vinkade av sina barn, kände jag det där tunga men vackra ansvaret landa. Elva unga människor mitt i sin utveckling, som skulle lämna sin vardag för att kliva rakt in i en ny kultur, ett nytt språk och en ny vardag i värdfamiljer. I deras ögon fanns oro, stolthet, förväntan och glädje men också tillit. Och det blev så tydligt: Den här resan handlade om förtroende från elever, från föräldrar och mellan oss vuxna.

Syftet var främst att utveckla den sociala dimensionen av hållbar utveckling, möta ett nytt språk, förstå en annan kultur, skapa nya relationer och upptäcka både skillnader och likheter mellan våra skolor och samhällen. Och visst blev det så. Men det blev också så mycket mer.

Redan första kvällen när spanska värdfamiljer mötte oss på flygplatsen och eleverna tog sina första steg in i en ny vardag, blev det tydligt hur viktiga våra relationer är – inte bara till eleverna, utan också till deras föräldrar. En och annan av våra elever kände hemlängtan redan under första kvällen och dagarna. För vissa var det första gången de bodde hos en annan familj eller reste utan sina föräldrar. Just då blev vår kontakt med föräldrarna avgörande. Ett samtal hem, en lugnande röst eller bara vetskapen om att vi fanns där – närvarande, tillgängliga och engagerade skapade trygghet. Och just den tryggheten blev möjlig tack vare föräldrarnas tillit och engagemang.

Under veckan arbetade eleverna med kreativa uppdrag, workshops, lektioner, historiska besök och prova på att vara arkeologer för en dag.

Men det största lärandet skedde inte i klassrummen utan i värdfamiljen, på bussen mellan aktiviteter, i skrattet efter en gemensam uppgift. Det var där eleverna växte, som individer och medmänniskor.

Eleverna växte genom att våga tala ett nytt språk. Att visa omtanke i det oväntade. Att vara en god vän, gäst och medmänniska. Föräldrakontakten före, under och efter gjorde skillnad. Det gav eleverna kraft att våga. Det gav oss möjlighet att se och stötta varje individ.

När vi sa hejdå på flygplatsen var det med kramar, tårar och en känsla av att något viktigt hänt.

Väl hemma i Sverige igen möttes vi återigen av elevernas föräldrar, med varma leenden, frågor, nyfikenhet, kärlek och tacksamhet. Då visste jag: vi gjorde något viktigt tillsammans.

Skolan är mer än en plats för undervisning, den är en levande mötesplats för kultur, språk, framtidstro och meningsfulla relationer som varar.