Jag har problem

Min lärarvardag är fylld av små och stora utmaningar. Ibland är svårigheterna sådana att jag börjar uppleva problem. Med åren ser jag ett mönster för hur problemen kan hanteras. Hur jag lyckas bemästra mer, även om jag inte når framgång med allt.

Som lärare möter jag många krav och förväntningar. Tvingas leva med ramfaktorer som skaver. Somligt är mer tufft än annat att hantera. Känslan av problem kan börja växa. Då är det lätt hänt att jag lägger problemen hos andra. Politikerna som inte förstår att skolans resurser är otillräckliga. Skolledaren vars dörr oftast tycks stängd eller som inte syns till i verksamheten. Kollegorna som inte tar i utmaningarna tillräckligt resolut. Eleverna som inte beter sig eller inte fattar som de ska. Vårdnadshavarna som inte gör sitt och som inte samarbetar med skolan. Ja, listan över upplevda problem och de som genererar problemen kan göras lång. Inte minst av den som upplever till synes övermäktiga svårigheter. (OBS! Exemplen från skolans vardag är självupplevda, men har inte nödvändigtvis koppling till min nuvarande anställning)

Att förlägga problemen utanför sig själv är skönt. Bekvämt men förrädiskt. Lite som att kissa i byxan. Befriande för stunden men inget vidare på sikt. För när jag förpassar problemen till andra avsäger jag mig ansvar, makt och möjligheter. Visst, på ett psykologiskt plan kan det vara lockande att göra sig maktlös inför yttre omständigheter. Men är det verkligen så jag vill leva mitt lärarliv!?

Nej, jag vill hellre försöka göra något åt de svårigheter som jag brottas med. Ett viktigt steg i arbetet är att erkänna att det är jag som har problem. Inte att jag är orsaken till alla svårigheter, men att de blir mina i mitt möte med dem. Det finns något hoppfullt och konstruktivt i det förhållningssättet. Då börjar jag äga problemen istället för att problemen äger mig. Med det ansvar, den makt och de möjligheter som följer med på köpet.

Politikernas resurstilldelning till skolan må vara otillräcklig men jag triggas att vara ännu mer kreativ. Den frånvarande skolledaren får en inbjudan att närvara vid uppstarten av en av mina lektioner. Jag berättar för mina kollegor vad jag konkret förväntar mig av dem i en specifik situation. Samtidigt som jag sätter gränser för eleven med normbrytande beteende undersöker jag vad som triggar henne. Om elever inte når målen utvärderar jag min undervisning ännu mer noggrant. När kommunikationen med vårdnadshavare kärvar påminner jag mig om att det alltid är avsändaren som har ansvar för hur budskap landar hos mottagaren. För att ta några exempel.

Det händer så klart fortfarande att jag förlägger problemen utanför mig själv. Ja, ibland blir jag irriterad när jag ”åker dit”. Men med tid och övning har jag blivit bättre på synvändan. Det är jag som har problem och med det öppnar sig nya möjligheter.