Karin och eleverna

Har Skellefteå Kommuns jobbannons dykt upp i ditt flöde?
”Vi söker dig som vill bestämma allt själv. Titel, lön och arbetsuppgifter. Sök ett jobb utan gränser!”
Jag blev lite upprymd när jag först läste orden och var på vippen till att packa ihop för att flytta på stört.
Tänk! Att få utforma sitt drömjobb själv. ”Hej! Det här är jag. Jag är skitbra på att….”.

Ta några minuter och fundera på vilken titel och vilka arbetsuppgifter du då skulle vilja ha.

För mig blandas hisnande tankar huller om buller i huvudet.
Ganska snart frågar jag mig själv: Vem tror jag att jag är? Vad har jag för jobbidentitet? Vill jag ens ha den identiteten? Och vad kan jag egentligen? Vad vill jag innerst inne göra? Vad är jag riktigt bra på? Vad får min själ att sjunga? Vilken konstig ordning jag tänker på och varför letar jag efter vad jag tror behövs av en arbetsgivare snarare än vad jag behöver?

Det låter säkert väldigt olika i våra huvuden när vi sätter i gång att ”bestämma” vad vårt jobb ska heta och hur mycket vi ska tjäna. Och vad vi är värda.

Jag började fantisera om vad som skulle hända om alla anställningar upphörde en dag. Nästa dag skulle kanske en stor nationell samordning dra i gång. (Senare begränsade jag det till kommunal samordning. Vi lär ju ta det kommun för kommun så att inte allting faller fritt samtidigt). Skulle samhället i kommunen fungera sen när vi skapat våra egna jobb? Skulle de som valt yrke busschaufför tralla mer och alltid säga ”god morgon, ha en fin dag!”? Skulle jag skutta runt och utföra mitt jobb i närvaro och harmoni?

Jag kom fram till att jag inte vill byta arbetsplats. 
Men det finns många saker jag gör lite på volley som jag vet att andra gör bättre och det finns saker jag är skitbra på som jag inte har tid med men som skulle göra underverk. Jag skulle vara den där extraresursen som en skola inte har råd med, en sån som alla i dagens läge önskar att det fanns. Den VILL jag vara. Jag hade bestämt att jag andades lite fler djupa andetag och gick på toa när jag blev kissnödig lite oftare. Och inte slarvade med lunchen.

Och jag tror att de flesta VILL ha så mycket mer kvalitét i sitt arbete men tiden räcker inte i dagsläget. Ett mer begränsat fokusområde. Inte fylla alla luckor hela tiden överallt. Inte byta ”titlar” flera gånger om dagen och effektivisera så mycket så att allt blir svårbegripligt för både oss och barnen. Att alla dessa ”udda veckor på tisdagar och torsdagar är det Anna som du ska sitta hos men jämna veckor på måndagar och fredagar är det Sven!” försvann och blev till ”varje dag klockan 10!”.

Ungefär.
Fram för förutsägbarhet och kontinuitet. Fram för tydlighet. Fram för frisk och glad personal. Fram för ett lugn som ger fokus.

Illustratör: Line Rydström

Om jag fick välja en egen titel skulle det vara TRYGGHETSKATALYSATOR. Jag skulle bara flyga runt som en fjäril och sprida harmoni. Jag skulle sila bort oro och förvirring. Jag skulle hjälpa elever att mötas lite oftare, ha fler aktiviteter som ger en trygg gemenskap, hjälpa till att lösa flera problem ordentligt och i lugn och ro, vara lugnet självt och bara hjälpa barnen OCH DE VUXNA att komma ihåg att vi är människor på planeten jorden, att vi är olika och att vi behöver känna efter ibland och att ingen av oss är gjord för att konstant vara effektiva. Vi skulle göra avslappnande aktiviteter.

Skolstarten drog i gång för några veckor sedan och var en kontrast till semestern. Det är ju väldigt stor skillnad på tempo.
Det är lite klurigt med prioriteringsordningen till en början, eller hur? Det är svårt att hålla balansen. Jag skrev en text om det som jag aldrig publicerade för jag hann inte.
Men allt faller på plats pö om pö. Man lurar sig själv om man tror att det någonsin kommer en dag då man känner att man är klar men nu är föräldramötet för terminen är i alla fall klart. Check! Det utvecklingssamtal som gäller nu.

Det har varit schemabrytande aktiviteter varje vecka sedan skolstart. För många elever betyder det otrygghet och oförutsägbarhet.

Tillsammans rodde vi en fantastisk tradition i hamn förra veckan:  Skoljoggen. Det är årets grej på Björkvallsskolan, arrangerad av idrottslärarna. Elever tar sig runt 5 km i elljusspåret och alla lärare och pedagoger står längs spåret med jämna mellanrum på särskilda platser och hejar på. Musikläraren Sigge stod med sin gitarr och sjöng och gav oss den energi vi behövde för att ta oss upp för en av ”mördarbackarna”. Vissa elever löper de snabbaste de kan, andra joggar, lunkar och går.

Jag gick. Jag pratade om livet med ett par sexor och fångade upp några trötta elever vägen. Peppade. Avledde med roliga samtal. Hade tid att lyssna och vara närvarande.
I mål var stämningen på topp. Alla var glada. Eleverna fick en festis och en frukt. Musiken dunkade. Skolans vinnare sprang på strax under sexton minuter.
”Det brukar ta längre tid för mig att gå på toaletten och skita!”, uttryckte en elev chockat när hen fick veta det.

Det jag funderar mest på just nu. (Tipsa mig gärna om infallsvinklar):

• Elevråd specifikt och demokrati generellt. Startar upp ett elevråd nu som ska få förutsättning att inte falla platt när niorna går ut.
• Skapa än mer tydlighet för eleverna generellt.
• Ledarskap i klassrummet. Kommunens fokusområde.
• Problemlösning med elev a, b, c och d

Hur har skolstarten varit för dig och vad funderar du mest på just nu?

Jag och min kollega, specialpedagogen Kristina Söderman, känner oss lite stolta och glada över reaktionen på föreläsningen vi höll på SETT-mässan nyligen. Det räcker med ett par härliga reaktioner så blir man positivt förstärkt liksom.

Det har varit kul att jobba med föreläsningen. Vi avsatte ingen tid inom ramen av vår arbetstid. Det tror jag att vi alla upplever just nu; det finns inte något extra utrymme. Att ses på kvällar och helger medförde att vi lärde känna varandra lite extra utanför jobbet. Vi hade mysiga spånarstunder initialt då vi låg hemma i soffan och käkade chips, åt pizza och drack coca-cola som två tonåringar. Det var också härligt intensivt när idéerna kom till oss. Och de förföljde oss i den dagliga verksamheten. Vi möttes i korridoren och delgav varandra nya förslag.
Man kan bara segla när vinden blåser. Minsta vindpust och jag sprang förbi hennes kontor och rabblade upphetsat och osammanhängande mina nya tankar. Kristina kunde messa “precis när jag skulle somna kom jag att tänka på....”.

När vi väl stod där på scenen så var det fint att ha varandra. Allt det där som runnit under broarna under arbetets gång fanns osynligt emellan oss. Kristina är en stjärna som man får en att lysa lite extra om man står bredvid.

Vår föreläsning handlade om att “odla barn”.
Hon tänker lika.

Skolan är en trädgård. Varje elev ett frö.

Vi behöver ta reda på vilken typ av frö eleven är.  Och plantera fröet i rätt läge, temeperatur och rätt jordmån så att det kan börja gro. Sedan ge den rätt näring, kanske just det specifika bokashi-kompost-gödslet som fått stjälken att växa sig stark. Belöningen är när eleven slår ut som en blomma.  Detta tar tid. Och omsorg. Och närvaro. Och relation. Vi behöver ge eleven kontroll och en känsla av meningsfullhet.

Vi byggde en fysisk blomma där stjälken delades upp och när knopp satts på plats kom blombladen på. Detta hjälpte publiken att följa med. Och det var skoj.  Vi fick hjälp av våra egna barn att snickra och måla den.
Och att spela in ett pianostycke. Eftersom Kristina sjöng en liten strof. Man skulle kunna kalla föreläsningen för musikal. Åtminstone för 30 sekunder.

Skulle ni vilja läsa en serie inlägg om HUR vi kan jobba för att få en elev att blomma? Och kanske ge några riktiga elev-exempel?Det var en ledande fråga...
Svara ja!  

Känner ni igen det där med att vissa barn behöver extra näring? Att vissa frön är extra kantstötta från början? Att vissa plantor behöver planteras om och stå kvar för att få starka rötter? De kanske har planterats om för ofta?  Och känslan av att se en knopp slå ut och bli en blomma, kanske av en helt annat slag än vad man gått och trott att den skulle bli? Förvåningen.

Det inte är ett quickfix att odla ett barn och det krävs tid och organisation. Jag är inte ensam om att önska att det satsades mer. För om blommorna inte får växa på sig i skolan, var ska de växa? De kommer att söka sig någon annanstans....

Jag vet att det bara är januari men vi går mot ljuset och det ljusgröna. På bildlektionerna förra veckan målade vi vår-bilder. Galet men sant. Det behövdes tankas lite klorofyll.

Jag ser det först nu efteråt. Det jag fick som barn och såg som en skatt har jag också gett till mina barn: Naturlighet. Då menar jag att barnen förhåller sig till naturen som något naturligt. Naturlig naturlighet.

 Mina första fem år i livet bodde jag och min familj i ett torp utanför Sigtuna. Frukt och grönsaker. Gräva och snickra. Somrar i skärgården. Ute på en ö utanför Gräsö lekte jag och min tvillingsyster. Fiska, bada, ro, leka, klättra, utforska dagen lång. Man bär det med sig.... Man blir kreativ och nyfiken. Nyfikenheten fortsatte. Efter en cykelresa tur och retur till Indien kom jag och mina barns pappa hem med ömma rumpor och köpte en liten gård ute på landet utanför Uppsala. Barnen ärvde musikalitet från sin far och galenskap från mig.

Det var när en av mina döttrar nyligen talade med mig om att så ska hennes barn också få växa upp hoppas hon som jag insåg att detta kanske kommer att “gå i arv”. Det har uppskattats som någonting värdefullt.

Minnena som mina barn har från barndomen är att vi levde mest utomhus. Var vi inomhus så var det tyger, papper, färg och instrument överallt.

Jag har tydliga minnesbilder från stunder då min äldsta dotter satt högst uppe i det högsta äppelträdet och spelade trumpet och trummade mot en planka hon spikat upp högst upp medan den yngsta dottern höll sig på marken och plockade blommor, gjorde halsband av dem och dansade runt. Livet var en musikal. Vi hade höns och kaniner, katter och en hund. Grannen hade en häst. Vi hade också självklart en lådbil som det fixades och spikades och trixades med. Vi lagade ofta middagsmat i vårt andra vardagsrum, på vitmosseberget. Där hade vi en eldplats och vi odlade det mesta av det vi åt hemma. På hösten gick vi direkt ut i skogen efter skolan och stekte kantarellmackor till “mellis”. Inget konstigt med det, liksom. Man kunde ställena. Det var bara att hämta.Livet var rikt på en massa upplevelser. Djur och natur. Väder och vind. Årstider. Lek och sång och dans och trams. För både oss vuxna och barnen och tillsammans.

Alla som har en trädgård, liten eller stor, eller plantor på balkongen eller blommor i fönstren, vet att det är ett långsiktigt jobb. Man sår frön. Man vattnar. Man gödslar. Man flyttar och delar på plantor. Man gräver med både spade och händer. Jag älskar jord. Hönsen gick och pickade överallt och gödslade våra land. Allt grönt avfall användes till täckodling. Maskarna trivdes. Fjärilarna flockades. Ringblomma, röd solhatt, lavendel och stjärnfocka. Dessa blommor älskade både jag och fjärilarna. Det är något med tålamod och närvaro som odlades hos mig under dessa år. Jag såg det tydligt; det går liksom inte att skynda sig. Frukter skördas alltid SEN. Men det är liksom inte bara det som är målet. Det är också en enorm tillfredställelse att få leka, skapa och vara DÄR på riktigt, i alla moment. Inget gjorde mig lyckligare än när det började spöregna när jag precis rensat klart och täckt alla trädgårdsland med gräsklipp. När man ser hur unikt allt samspelar så växer också tron på någonting större än sig själv. Man kan lita på att det ordnar sig. Och att se att ALLT där i trädgården behövs: Maskar, humlor, hönsskit och organismer. Kompost. Pumporna på den gamla dynghögen trivdes. Men det grodde också en slags självförståelse. Vi är inte så speciellt olika varandra. Men ändå helt unika. Vi behövs allihop och alla kommer från något. Liksom frön bär på potential. De liksom bara gror helt enkelt i rätt förhållande. Näring behöver tillföras till var och en. Just den näringen som får just våra rötter att rota sig och stjälken att växa och bli lagom stadig. (Men inte för stadig. Då går den av när det stormar.) En dag bär vi frukt. Och blommar gör vi i cykler. Årstider hjälper allt i naturen att få vila i perioder.

Och vad har allt det här med skolan att göra? När jag hamnade i skolans värld (resursskolornas universum och som på ett bananskal såklart) kände jag att jag lärde mig ALLT om ALLT och såg att det hade med människor som natur att göra. En viktig del i att möta människor rätt är ju att jobba på att förstå sig på sig själv och ta hand om sig själv. Man har koll och förhoppningsvis accepterar man sina egna fel och brister, kanske älskar och kan känna sig stolt över andra egenskaper. Människofrön är på många sätt lika växtfrön: Vi är lika men ändå olika. Vi bär på olika potential och livskraft. Vi utvecklas olika snabbt och vi växer olika. Vi ser olika ut. Har man inte den grundsynen i mötet av en annan människa, att den människan är perfekt som den faktiskt är, just nu, så blir det problematiskt. Vad ska vi ändra på? Och varför? Det är jobbigt att simma mot strömmen.

Det finns ju förmågor hos människor som passar bra in i skolans värld eftersom det finns ett mål: Att ta in kunskap, visa sin kunskap och få ett betyg som tar dig vidare från grundskolan till gymnasiet. Och till universitetet för många. Jag har sett på nära håll hur svårt det är för en människa att passa in och bara följa med när ingången till lärandet och uttrycket för sina kunskaper ter sig på ett annat sätt än det följsamma sättet. Jag har följt ett av mina egna barn på en resa av ångest, skolvägran, BUP och vägen tillbaka med en ADD och autism-diagnos i bakfickan. Att samarbeta med skolan och samtidigt vara ett vara ett stöd till sitt barn. Att peppa sig blå. Inte ge sig. Hon gjorde en rejäl comeback i åttan och nian och gick halva gymnasieutbildningen innan hon fyllde 18 och tog det egna beslutet att hoppa av. Tror jag att det är kört för henne? Nej, det tror jag inte. Hon kommer att ta sig fram på vägar som får henne att växa och lära sig om sig själv och andra. Den kanske blir lite krokigare men man kan lita på att hon blir rik på just de livserfarenheter just hon behöver ändå. Och kommer att berika världen med sin unikhet.

Vissa elever i skolan har jättesvårt. De behöver megamycket stöd för att ta sig igenom grundskolan och gymnasiet. De är dem jag har jobbat mest tillsammans med. Visst ska man också, även om man har det svårt, få känna sig värdefull och blomma även om man är oflexibel, har svårt med fokus, tappar energi snabbt, har bristande tidsuppfattning, har svårigheter att utföra saker i en logisk eller bestämd ordning, har svårighet att hantera oförutsägbarhet, har svårighet för tvetydighet, ovisshet och nya rutiner, har svårighet att förstå vad som sägs, har svårigheter att uttrycka bekymmer, behov eller tankar i ord och har svårigheter att förutse de troliga resultaten eller konsekvenserna av det egna agerandet? Skolan är som en trädgård att odla. Varje planta så olika. Den behöver ibland kanske flyttas och behandlas på olika sätt. Aklimatisera sig. Ibland måste man förändra hela jordmånen så att den kan trivs. Både ph-värdet, mullhalten och näringen behöver jobbas på. Ibland behövs bara kortsiktiga insatser av gödning. Positiv förstärkning, lugn, ro samt trygghetsskapande relationer ser jag som det viktigaste. För att växa i sin takt och blomma och få vara den unika människa man är. Att någon står kvar när man misslyckas så att man kan resa sig upp och vilja försöka igen.
TRYGGHETSJOBBET och RELATIONSBYGGANDET ser jag som det viktigaste.