För att jag vill
Jag har lekt med en tanke som egentligen inte får plats i skolan. Fokuset där ligger ju egentligen på lärandet. Vi uppskattar visserligen de små skatterna och tycker att de är charmiga, roliga, kvicka, energiska och kloka. Det är där i deras olika personlighet som i alla fall jag hämtar kraften och glädjen på jobbet från. Det är det som leker i gång mig, ger mig inspiration, får mig att skratta och jubla och sedan smitta den kreativiteten vidare till kollegor. Det är det att var och en är unik, också de vuxna i skolan, som är en ynnest att få vara nyfiken på.
Det är ganska lätt att beskriva mat och dryck, även om det kräver sin poet. Då ringas den sensoriska upplevelsen av smak och doft in. Man kan till exempel beskriva en doft som kort och gott ”kraftfull med djup och mystisk”. Men en doft kan också bli till en hel resa som exempelvis ”doftar friskt av mandarin först, för att sedan utveckla varma, omslutande karamelltoner.” Ett vin kan man beskriva med både doft och smak som: ”Fruktig doft med inslag av plommon, färska örter, svarta vinbär, blåbär, vanilj och lakrits. Smaken är fruktig med inslag av peppar och choklad.” ”Sträv” och ”kärv” kan också dyka upp. Men det mesta låter faktiskt bara positivt eftersom det ska säljas in. Mörhet hos kött. Pastans perfekta al dente. Jag och mina vänner hade fullt upp att sätta fingret på smaken hos min systers egenodlade vindruvor. Som krusbär. Detta kom vi enhälligt fram till. Det var skalet som var strävt och surt. Inuti så mjukt och så sött.
Men det fanns också något som inte någonsin kunde jämföras med något som ingen av oss kunde sätta ord på.
Hur förklarar vi i skolan, sätter ord på och kommunicerar kring människor? Vi är så himla bra på att beskriva en elev utifrån kunskap och svårigheter. För vi behöver vara snabba. Och professionella. Målet är ju att på bästa sätt hjälpa eleven att lyckas i skolan. Men om man skulle rikta in sig på den levande själen i människan, den som inte behöver prestera ett enda dugg, hur låter det då? Hur skulle det låta om vi beskrev den själva vibrerande energin i eleven? Skulle vi kunna förstå hur vi ska bemöta och stötta eleven rätt då? Skulle det finnas någon mening med det?
Tanken startade en dag då en elev med en stor, vid hatt satt på huk vid sitt skåp. En annan elev stod bredvid och frågade:
-Varför har du hatt på dig?
Eleven frågade om och om igen. Utan att få svar. Och så anslöt en annan elev. Jag anade att det här kan vara något som hänt förut. Var det retfullhet och illvilja jag hörde i den tjatiga rösten? Det här måste jag fånga upp, tänkte jag.
När eleven med hatt blev klar i skåpet, reste han sig sakta, borstade av knäna noga och svarade slutligen kort, rappt men tydligt, glatt och säkert:
-För att jag vill!
Sedan vände han på klacken och traskade i väg.
Elever bär på ett tempo. De bär på olika grader av självkänsla och självförtroende och trygghet. De bär också på olika grader av färdigheter att möta andra människor och samspela med andra människor. De bär på olika intressen och specialerfarenheter. Olika upptäckarlust och nyfikenhet. Är det igenkänning vi söker? Försöker vi hitta oss själva? De är så unika så att det faktiskt inte finns någon annan som är den andre lik.
Hur ska vi beskriva eleven med hatt?
Hur ska vi beskriva eleven som frågar om varför?
Behövs det?
Finns det utrymme för det?
Mina funderingar har kanske inga svar men för mig en nytta så jag fortsätter utforska tankarna kring det. För att jag vill.