Mer än bara lärare

I mitt förra inlägg skrev jag om vikten av att bygga förtroendefulla band, inte bara med våra elever utan också med deras vårdnadshavare i mångfaldens skola. Under vår Erasmusresa vi gjorde i maj till Spanien blev detta tydligare än någonsin. Det blev en vecka som handlade om trygghet i det ovana, om att bygga relationer på djupet. Och om att låta varje elev få växa men på sitt sätt.

Jag och en kollega fick förmånen att resa med elva förväntansfulla elever i årskurs 8 till vår partnerskola i Madrid Några av dem nyfikna och öppna, andra mer försiktiga och blyga.

När vi stod på Arlanda och föräldrarna vinkade av sina barn, kände jag det där tunga men vackra ansvaret landa. Elva unga människor mitt i sin utveckling, som skulle lämna sin vardag för att kliva rakt in i en ny kultur, ett nytt språk och en ny vardag i värdfamiljer. I deras ögon fanns oro, stolthet, förväntan och glädje men också tillit. Och det blev så tydligt: Den här resan handlade om förtroende från elever, från föräldrar och mellan oss vuxna.

Syftet var främst att utveckla den sociala dimensionen av hållbar utveckling, möta ett nytt språk, förstå en annan kultur, skapa nya relationer och upptäcka både skillnader och likheter mellan våra skolor och samhällen. Och visst blev det så. Men det blev också så mycket mer.

Redan första kvällen när spanska värdfamiljer mötte oss på flygplatsen och eleverna tog sina första steg in i en ny vardag, blev det tydligt hur viktiga våra relationer är – inte bara till eleverna, utan också till deras föräldrar. En och annan av våra elever kände hemlängtan redan under första kvällen och dagarna. För vissa var det första gången de bodde hos en annan familj eller reste utan sina föräldrar. Just då blev vår kontakt med föräldrarna avgörande. Ett samtal hem, en lugnande röst eller bara vetskapen om att vi fanns där – närvarande, tillgängliga och engagerade skapade trygghet. Och just den tryggheten blev möjlig tack vare föräldrarnas tillit och engagemang.

Under veckan arbetade eleverna med kreativa uppdrag, workshops, lektioner, historiska besök och prova på att vara arkeologer för en dag.

Men det största lärandet skedde inte i klassrummen utan i värdfamiljen, på bussen mellan aktiviteter, i skrattet efter en gemensam uppgift. Det var där eleverna växte, som individer och medmänniskor.

Eleverna växte genom att våga tala ett nytt språk. Att visa omtanke i det oväntade. Att vara en god vän, gäst och medmänniska. Föräldrakontakten före, under och efter gjorde skillnad. Det gav eleverna kraft att våga. Det gav oss möjlighet att se och stötta varje individ.

När vi sa hejdå på flygplatsen var det med kramar, tårar och en känsla av att något viktigt hänt.

Väl hemma i Sverige igen möttes vi återigen av elevernas föräldrar, med varma leenden, frågor, nyfikenhet, kärlek och tacksamhet. Då visste jag: vi gjorde något viktigt tillsammans.

Skolan är mer än en plats för undervisning, den är en levande mötesplats för kultur, språk, framtidstro och meningsfulla relationer som varar.

Enligt forskning är god samverkan mellan hem och skola en avgörande faktor för elevens lärande och utveckling. Det är inget nytt för oss som arbetar i skolan. Vi vet att en avgörande faktor för hur barn lyckas i skolan är starkt kopplad till vårdnadshavarnas utbildningsnivå och socioekonomiska bakgrund. Det inkluderar utbildningsbakgrund, inkomstnivå samt familjens tillgång till materiella och ekonomiska resurser, vilka kan ha en betydande inverkan på elevers lärandevillkor och utbildningsmöjligheter. Men hur vi ska möta dessa barn är inte alltid enkelt?

I flera av våra skolor, särskilt i socioekonomiskt utsatta områden, möter vi elever som har vårdnadshavare som lämnat allt bakom sig för att ge sina barn en bättre framtid här i Sverige. När jag pratar med mina elever har de höga ambitioner, de vill lyckas, de vill göra sina vårdnadshavare stolta. De vill ha engagerade lärare som ser dem och vill se dem lyckas. Samtidigt visar forskning att vårdnadshavare med utländsk bakgrund känner sig förminskade och exkluderade i mötet med skolan.

Hur gör vi i skolan för att fånga upp våra elever och engagera vårdnadshavarna i arbetet?

Det räcker inte enbart med att undervisa och förmedla kunskaper, vi måste också bygga förtroendefulla relationer med eleven och med vårdnadshavaren. Hur samverkar vi på riktigt med vårdnadshavare som har ett annat språk, annan kulturell referensram och som inte är säkra på hur skolsystemet fungerar?

En berättelse som format mig som lärare

Jag vet själv hur det känns att vara barnet som står på utsidan. Med en bakgrund i ett annat land och med föräldrar som inte var födda i Sverige, var mina första år i det nya landet fyllda av utmaningar. Klimatet, människorna, kulturen och språket, allt var nytt och främmande i landet som jag idag kallar mitt!

Den första kontakten vi fick med det svenska samhället var via skolan – och mötet med min lärare i förberedelseklassen. Viveca, hon förändrade allt! På ett halvår hade jag gått från att inte kunna ett ord svenska till att ha läst 30 böcker på sommarlovet.

Hennes sätt att ta kontakt med mina föräldrar, hennes genuina intresse för oss, vår historia och att hon faktiskt kunde några ord på vårt språk gjorde att vi kände en stark tillit och förtroende. Hon var inte bara en lärare – hon var en länk mellan min familj och det nya samhället. Hon gick långt utanför vad man kan kräva av en lärare, hon såg mig och min familj på riktigt. Hon bjöd hem oss till sitt hem, hjälpte oss att förstå hur det faktiskt kan se ut "hos en svensk". Det betydde mer än jag kan förklara.

Varför lyckades Viveca?

Det är en fråga jag burit med mig in i min roll som lärare. Är det verkligen så svårt att skapa en stark kontakt med vårdnadshavare och elever? Jag tror inte det. Alla föräldrar vill sitt barns bästa. Vi i skolan vill samma sak.

Att visa intresse för elevernas tankar och erfarenheter är ett kraftfullt verktyg. Alla människor, oavsett ålder, älskar att få prata om sig själva. När vi lyssnar, när vi ser dem – då bygger vi relationer. Då skapar vi en trygg och respektfull atmosfär. Det är särskilt viktigt för elever vars vårdnadshavare kanske inte vet hur de kan stötta barnen i ett nytt och ibland svårt skolsystem. Att få med sig vårdnadshavare är både viktigt för att skapa förtroende för skolan och för att guida vårdnadshavare genom ett nytt skolsystem.

Utifrån både egen erfarenhet som barn och i min roll som lärare har jag sett vilken enorm skillnad en engagerad kontakt kan göra. Jag har försökt punkta upp de fyra steg jag anser är viktigast för god samverkan med utlandsfödda vårdnadshavare:

· Skapa kontakt tidigt - Fånga upp, våga ta kontakt, via telefon, att boka fysiska möten blir mer förståeligt och inkluderande. Var tillgänglig! Det skapar trygghet och respekt. Det behöver inte vara stort, bara visa att du finns och bryr dig. Inför lov är detta särskilt viktigt, då många elever tappar fokus och struktur och vissa familjer kan känna sig ensamma eller osäkra på hur de ska stötta sina barn under ledigheten.

· Använd språkkompetensen i kollegiet -Identifiera personal som talar elevens modersmål och kan agera brobyggare. Inkludera även modersmålslärare och studiehandledare. Använd tolk vid samtal när det behövs, vårdnadshavare känner sig sedda och delaktiga vilket skapar förståelse och tillit.

· Var närvarande och tillgänglig - Visa att skolan inte bara vill informera – utan också att vi bryr oss om eleven som person. Prioritera att se eleven även i korridoren och hjälp till att informera vårdnadshavare mer än bara i Unikum för att få till ett gott samarbete.

· Lyft det som fungerar - Det är lätt att fastna i det negativa. Gör som när du möter elever i klassrummet; bekräfta, uppmuntra och synliggör framsteg för vårdnadshavarna också. Låt vårdnadshavare känna stolthet och förtroende för skolan. Tillit är grunden till allt lärande.

När vi möter dem med värme, lyhördhet och respekt, byggs förtroende.

Att vara lärare är ett komplext jobb, man ska vara tillgänglig och möta alla elever. Även om vi har mycket att göra, kan det vara bra att påminna sig om hur stor effekt just ditt bemötande och engagemang kan ha. Jag tror att det är viktigt att vi tar oss extra tid för att fånga upp och möta elever och deras familjer, särskilt nu när eleverna snart går på sommarlov. För vissa kan det innebära avbrott i trygghet och rutiner och just då är skolans kontakt extra viktig.

Alla kan vi vara någons Viveca. Vi kan göra skillnad - varje dag!