Magnus HEM-kunskap

Efter skolavslutningen är HKK-salen tom på elever. I dagarna töms lokalen även på utrustning, husgeråd, livsmedel, textilier och allt annat ”lösöre”. För när eleverna är på sommarlov och jag har ferie ska salen renoveras. Ser fram emot en bättre arbetsmiljö för både små och stora. Och förbättrade möjligheter till pedagogiska anpassningar av verksamheten.

Packning och introspektion

När jag plockar i hyllor och skåp, och packar ned i kartonger, tänker jag tillbaka på det läsår som just avrundats. På vad det blev av de förhoppningar och målsättningar jag hade med mig vid start. Hur de vardagliga ansträngningarna föll ut. Arbetet med packningen av allt i salen är rätt slitsamt i försommarvärmen, men blir också till värdefull smälttid. Ett eget ”rum” för utvärdering med både summativa och formativa inslag. Jag lindar in glas i tidningspapper samtidigt som jag reflekterar över hur arbetet med privatekonomiska begrepp fungerade i årskurs 6. Packning och introspektion. Hur blev det? Vad uppnådde jag och var brast jag? Var står jag just nu? Vart ska jag? Vilka är nästa steg på vägen? Behöver jag någon form av påfyllning för att kunna ta kliven?

Våga fråga eleverna

Min egen värdering av läsårets arbete är viktig. Ännu viktigare är det att lyssna in elevernas uppfattningar om undervisningen och mitt sätt att vara lärare. Att på allvar öppna upp för och försöka se med elevernas glasögon på mig och den ämnesundervisning jag bedriver. Jag tänker att det är värdefullt av minst två skäl. Dels handlar det om demokrati, delaktiggörande och rättvisa. Om skolan ska präglas av demokrati och delaktighet måste eleverna få tycka till. Och om jag får bedöma och betygsätta elevers förmågor är det ju klädsamt om jag öppnar för det omvända. Dels handlar det om att eleverna sitter på nycklarna till min framtida framgång som ämneslärare. Det är bara genom att ta in deras uppfattningar som jag kan bli den bästa versionen av mig själv som lärare. Vilket ju är målet för mitt yrkesverksamma jag.

Olika former för utvärdering

Det finns så klart många olika sätt att låta elever utvärdera undervisningen. Under läsåret avslutar jag ibland eller ofta lektioner med en mikroutvärdering eller en exit ticket. ”Ett begrepp eller en metod du har lärt dig eller övat på under lektionen”. ”En sak läraren gjorde bra eller kunde ha gjort bättre under lektionen”. ”Något som var svårt att förstå eller hantera praktiskt under lektionen?” Eller en snabb puls med hjälp av Forms eller Mentimeter, en puls jag och eleverna i bästa fall hinner ha ett kort samtal om. Eller en värderingsövning. Det händer också att jag helt fräckt frågar enskilda elever eller mindre grupper vad de tycker om lektioner eller mitt sätt att undervisa. Med en eller flera frågor av typen: ”Hur fungerade lektionen för dig?” ”Lärde du dig något idag? Vad? Kunde jag ha gjort något bättre för att du skulle lära dig mer?”

I slutet av innevarande läsår har grupperna i åk 6 och åk 8 fått göra mer grundliga utvärderingar av terminen och ämnesundervisningen. Åk 8 fick en enkät i Forms att fylla i, men eftersom alla elever i åk 6 inte har tillgång till dator eller lärplatta fick det bli papper och penna i den årskursen. Frågeställningarna var dock snarlika:

”Tänk tillbaka på terminen med hem- och konsumentkunskap. Berätta om minst två (2) saker du lärt dig i ämnet.”

”Berätta om minst en (1) sak som du vill bli bättre på som har med HKK att göra.”

”Om du skulle ge din HKK-lärare ett betyg, vilket betyg 1-5 skulle hen få?”

”Motivera varför du ger din lärare just det betyget.”

”Det här har fungerat bra under HKK-lektionerna. Ge konkreta exempel.”

”Det här skulle kunna förbättras under HKK-lektionerna. Ge konkreta exempel.”

Svaren jag har fått in utifrån dessa frågor innehåller både bekräftelse och utmaningar att ta tag i. När jag läser det eleverna skrivit slås jag av hur kloka de är. Jag är glad att jag vågat ställa frågorna, även när svaren ibland pekar på mina tillkortakommanden. Jag blir också lite stolt, för jag tror jag lyckats få eleverna att förstå att jag är genuint intresserad av deras upplevelser och åsikter. När jag är uppriktig i mitt intresse får jag både välvilja och uppriktighet tillbaka.

Utvärdera mera

Jag tror att vi lärare ägnar för lite tid och kraft till utvärdering av vår undervisning och vår yrkesutövning. Eller kanske snarare att det finns för lite tid och kraft över till detta. För utvärdering sker tyvärr ofta som grädden på moset när allt annat – som anses viktigare – är gjort. Här tänker jag att vi borde skrifta perspektiv. Utvärdering är inte slutet på det vi gör utan snarare en ny och nödvändig början. Jag har just påbörjat läsåret 23/24…

Några tankar/tips för utvärdering med elever

· Prioritera utvärdering när läsår, terminer och lektioner planeras.

· Visa att du är genuint intresserad av elevernas upplevelser och åsikter.

· Poängtera att elevernas upplevelser och åsikter inte påverkar bedömningen och betygsättningen av deras kunskaper och färdigheter.

· Variera formerna för utvärdering. Enskilt – grupp, muntligt – skriftligt, kort puls – längre fritext etc.

· Ställ bara frågor som du verkligen vill ha svar på. Undvik slentrian och ”tomt” frågande.

· Var öppen i mötet med elevernas svar. Var beredd på att svaren både kan bekräfta och utmana, men försök att undvika att gå i försvar.

Vad ska vi laga idag?

”Vad ska vi laga idag?” är nog den vanligaste frågan jag får som lärare i hem- och konsumentkunskap (HKK). En glad och ivrig fråga som ofta ställs utanför salen eller i dörren, innan jag hunnit säga hej och välkomna till mina elever. På andra plats bland de ofta förekommande frågorna placerar sig ”när ska vi börja?”. En mer trött eller rastlös fråga som ibland yttras av en eller flera elever under (även nog så korta) genomgångar. På tredje plats kommer ”kan vi inte baka kladdkaka?”. Dessa tre-i-topp-frågor säger något om elevernas förväntningar och syn på ämnet. Det är det praktiska arbetet, att göra något i köket, laga mat och baka, som står i fokus.

Ni kan väl baka något

Det händer att jag och lärarkollegor i andra ämnen samtalar om möjligheten till tematisk samverkan. Jag är positiv till övergripande arbetsområden, tänker att det stödjer elevernas lärande och utvecklar oss som pedagoger. Men när vi lärare börjar konkretisera våra tankar låter det nästan alltid så här: ”Så lagar ni soppa på hemkunskapen av det eleverna odlat.” ”Finns det inte en maträtt som kan kopplas till det?” ”Ni kan väl baka något utifrån varje religion eleverna jobbar med!?” Förslagen säger något om kollegornas förväntningar och syn på ämnet. Det är det praktiska arbetet, att göra något i köket, laga mat och baka, som står i fokus. Aldrig har någon NO-lärare frågat mig om samverkan i undervisningen om näringslära. Ingen SO-lärare hur vi tillsammans kan främja elevernas lärande om privatekonomi, hållbar utveckling eller hur fenomen som familj och hem fyllts med olika innehåll och mening genom tiderna. Frånvaron av dessa och en hel del andra förslag säger också något om kollegornas förväntningar och syn på ämnet.

PREST av naturen?

HKK sorteras med någon form av självklarhet in bland de så kallade praktisk-estetiska ämnena i grundskolan. Eller PREST-ämnena som de också benämns. Denna indelning är mer eller mindre gängse. Den kanske inte finns i styrdokumenten, men är väl så manifest i skolans organisation. På mer än en arbetsplats har jag som HKK-lärare placerats i ett PREST-kluster tillsammans med ämneslärare i bild, idrott och hälsa, musik och slöjd. En indelning som av somliga anses naturlig. För dessa ämnen förutsätts ha mycket gemensamt. ”Ni arbetar ju praktiskt, med kroppen” som en chef på en tidigare arbetsplats motiverade sorteringen i teoretiska och praktiska ämnen. Eller namnet ”kreativa huset” som jag har mött på vissa skolor där PREST-ämnena huserar i en egen byggnad. Den organisatoriska indelningen, hemvisten och benämningen säger något om skolledningens förväntningar och syn på ämnet. Det är det praktiska arbetet, att göra något i köket, laga mat och baka, som står i fokus.

Treklövern händer, huvud och hjärta

Om någon frågar mig så är HKK inte ett praktisk-estetiskt ämne. I alla fall inte enbart eller främst. För mig är det centralt med en helhetssyn på lärande. Jag brukar framhålla tre H:n, utan att göra anspråk på att ha kommit på dem. Vi tar referenserna till 4H-rörelsen samt Aristoteles och begreppen episteme, techne och fronesis en annan gång. Händer (praktik/handling), huvud (teori/tanke/sinnen) och hjärta (etik/omdöme) hänger ihop. Inte nödvändigtvis i den ordningen men alltid organiskt sammanflätade som en treklöver. Det är genom att skapa arbetsprocesser, där samtliga H:n används och utvecklas, som lärandet går på djupet. ”Learning by doing” på allvar. Det är också så HKK blir det ämne som det ska vara. I alla fall i min läsning av kursplan och kommentarmaterial. Inte snävt praktisk-estetiskt, reducerat till bara göra, laga, baka. Snarare ett praktiskt-teoretiskt-etiskt ämne.

 Det råder en viss förväntan och nervositet i salen. Provet i hemkunskap, ja ämnet hette så på den tiden, är rättat och lämnas tillbaka till eleverna. Min fru, eller snarare den unga tjej som långt senare kom att bli min äkta hälft, bläddrar igenom provpappren. Hon konstaterar att det gått bra, men att hon bland annat fått poängavdrag på frågan om vad man ska tänka på när man diskar en gjutjärnspanna. ”Hur är det möjligt, jag skrev ju ner allt” tänker hon. Läraren förklarar att för full poäng måste eleverna även få med att hushållspappret ska slängas i papperskorgen.  
 

 Syftet ska styra formen 

De flesta vuxna bär på minnen från sin skoltid. En del av erfarenheterna rör just bedömningssituationer. Det skolminne som återges ovan kan tyckas vara en bagatell. Fast för min fru framstod bedömningen som obegriplig och orättvis. Först många år senare kan hon skratta åt den petimäteraktiga hållningen och rättningen från lärarens sida. För mig är anekdoten ett belysande exempel på en mindre lyckad bedömningssituation. På hur lärare – även jag – ibland riggar för bedömning på ett sätt som varken tjänar syftet eller eleven. 
 
Om syftet är att eleven ska visa kunskaper om hur en gjutjärnspanna ska diskas, är då ett skriftligt prov det mest adekvata tillvägagångssättet? Nej, knappast är så klart svaret på den nära nog retoriska frågan. Att isolerad från det naturliga sammanhanget (diskbänken och redskapen) visa kunskaperna med penna i hand innebär att praktiska färdigheter ska redovisas som teoretiska kunskaper. Vilket så klart är olyckligt. Förfarandet medför också risken att elever som egentligen kan diska en gjutjärnspanna helt eller delvis misslyckas då provsituationen och skrivandet reser onödiga hinder för dem. Ett praktiskt prov vore ett bättre val. Om det nu ens behövs ett prov. Dylika färdigheter går ju att bedöma och ge återkoppling på under löpande lektionsarbete.  
 

 
 Övning i lyhördhet 

Jag tänker på min frus skolminne när jag undervisar en av klasserna i grundsärskolan. På hur bedömningen av elevers kunskaper och färdigheter behöver anpassas till syftet och utifrån situationen. Under lektionen steker vi ägg. Ingen av eleverna talar med hjälp av ord, men kommunikationen är ändå intensiv. Jag står halvt på huk bredvid K som sitter i rullstol. K tittar på gjutjärnspannan på spisen, tittar på mig, petar på och lyfter sedan ägget med stekspaden. Och börjar blåsa. Blåser och blåser igen. Först förstår jag inte riktigt. Sedan går det upp för mig. K berättar att det är varmt och att det gäller att vara försiktig. Eleven skulle förmodligen aldrig kunna få ned detta på ett papper. Men som lärare och bedömare kan jag öva mig i att uppfatta hur eleven kommunicerar sina förmågor. Förutom att visa växande färdigheter i stekning så demonstrerar K kunskaper om värme och potentiellt farliga situationer. Apropå bedömningar och gjutjärnspannor.