Magnus HEM-kunskap

Min lärarvardag är fylld av små och stora utmaningar. Ibland är svårigheterna sådana att jag börjar uppleva problem. Med åren ser jag ett mönster för hur problemen kan hanteras. Hur jag lyckas bemästra mer, även om jag inte når framgång med allt.

Som lärare möter jag många krav och förväntningar. Tvingas leva med ramfaktorer som skaver. Somligt är mer tufft än annat att hantera. Känslan av problem kan börja växa. Då är det lätt hänt att jag lägger problemen hos andra. Politikerna som inte förstår att skolans resurser är otillräckliga. Skolledaren vars dörr oftast tycks stängd eller som inte syns till i verksamheten. Kollegorna som inte tar i utmaningarna tillräckligt resolut. Eleverna som inte beter sig eller inte fattar som de ska. Vårdnadshavarna som inte gör sitt och som inte samarbetar med skolan. Ja, listan över upplevda problem och de som genererar problemen kan göras lång. Inte minst av den som upplever till synes övermäktiga svårigheter. (OBS! Exemplen från skolans vardag är självupplevda, men har inte nödvändigtvis koppling till min nuvarande anställning)

Att förlägga problemen utanför sig själv är skönt. Bekvämt men förrädiskt. Lite som att kissa i byxan. Befriande för stunden men inget vidare på sikt. För när jag förpassar problemen till andra avsäger jag mig ansvar, makt och möjligheter. Visst, på ett psykologiskt plan kan det vara lockande att göra sig maktlös inför yttre omständigheter. Men är det verkligen så jag vill leva mitt lärarliv!?

Nej, jag vill hellre försöka göra något åt de svårigheter som jag brottas med. Ett viktigt steg i arbetet är att erkänna att det är jag som har problem. Inte att jag är orsaken till alla svårigheter, men att de blir mina i mitt möte med dem. Det finns något hoppfullt och konstruktivt i det förhållningssättet. Då börjar jag äga problemen istället för att problemen äger mig. Med det ansvar, den makt och de möjligheter som följer med på köpet.

Politikernas resurstilldelning till skolan må vara otillräcklig men jag triggas att vara ännu mer kreativ. Den frånvarande skolledaren får en inbjudan att närvara vid uppstarten av en av mina lektioner. Jag berättar för mina kollegor vad jag konkret förväntar mig av dem i en specifik situation. Samtidigt som jag sätter gränser för eleven med normbrytande beteende undersöker jag vad som triggar henne. Om elever inte når målen utvärderar jag min undervisning ännu mer noggrant. När kommunikationen med vårdnadshavare kärvar påminner jag mig om att det alltid är avsändaren som har ansvar för hur budskap landar hos mottagaren. För att ta några exempel.

Det händer så klart fortfarande att jag förlägger problemen utanför mig själv. Ja, ibland blir jag irriterad när jag ”åker dit”. Men med tid och övning har jag blivit bättre på synvändan. Det är jag som har problem och med det öppnar sig nya möjligheter.

Vilka kompetenser är särskilt önskvärda eller nödvändiga för en HKK-lärare? För att reflektera över frågeställningen har jag konsulterat en bok och samtalat med en erfaren ämneslärarkollega.

Grunden för yrkesskickligheten

Det finns ingen formel för den goda läraren och det finns flera sätt att vara en duktig pedagog. Samtidigt går det att tala om en rad centrala kompetenser som ligger till grund för lärares yrkesskicklighet. Om detta och annat resonerar Lars-Åke Kernell klokt i Att finna balanser: en bok om undervisningsyrket (Studentlitteratur, 2010). Kernell ringar in en rad lärarkompetenser, inom olika områden och på skilda nivåer: allmän professionalitet, allmänpedagogiska och allmändidaktiska färdigheter, ämneskunskaper och ämnesdidaktisk förtrogenhet, metodisk och arbetsledande skicklighet, generell social och kommunikativ förmåga. Enligt Kernell är kompetenserna inte medfödda egenskaper utan förhållningssätt och beteenden som går att utveckla och förfina. Ett hoppfullt budskap för oss som inte alltid upplever att alla kompetenser är helt på plats i den egna yrkesutövningen.

Särskilda HKK-lärarkompetenser

De kompetenser Kernell lyfter fram är generella och gäller alla lärare. Jag tänker att en stor del av basen för yrkesskicklighet nog också är gemensam för alla i lärarkåren. Fast på samma gång vill jag undersöka och lyfta fram kompetenser som nog kan anses särskilt önskvärda eller nödvändiga för HKK-lärare. För att resonera om detta bjöd jag in Hanna Lackmar, HKK-lärare på Eriksberg anpassad grundskola, att dela med sig av sina tankar.

Hanna Lackmar. Foto: Privat.

För Hanna har HKK-undervisning tillsammans med elever med funktionsvariationer inneburit ett större fokus på utveckling av elevernas självständighet. Undervisning för livet har blivit än mer central än när hon arbetade inom grundskolan.

När Hanna utifrån sin gedigna erfarenhet reflekterar över viktiga HKK-lärarkompetenser nämner hon:

Flexibilitet – att bejaka att det inte alltid blir som läraren tänkt sig,

Kreativitet – att finna lösningar i stunden,

Ett positivt sinne – för goda relationer och en trygg och trivsam miljö,

Mod – att våga prova sig fram och ta in elevernas perspektiv på allvar.

Utifrån Hannas resonemang tycks HKK-lärarens sociala kompetens och ett situationsbaserat, delaktiggörande och frimodigt ledarskap minst lika viktigt som djupa ämneskunskaper. Eller i alla fall nödvändigt för att skapa ett pedagogiskt rum där lärarens ämneskunskaper kan användas.

Processkompetens

Jag håller med Hanna om att relationell skicklighet och ett välutvecklat ledarskap är nyckelkompetenser för lärare. I mitt arbete som HKK-lärare inom såväl grundskola som anpassad grundskola tänker jag också att något som jag vill kalla för processkompetens är helt centralt. Med processkompetens avser jag den ämnesdidaktiska färdigheten att bygga upp fungerande och fördjupande arbetsområden och lektioner. Enligt kursplanerna för de båda skolformerna är förmågorna att planera, tillaga/hantera samt värdera essentiella i ämnet. Den yrkesskickliga HKK-läraren skapar därför inspirerande teman och arbetsprocesser där eleverna får möjlighet utveckla dessa förmågor. Arbetsprocesser där formativ bedömning bidrar till att synliggöra förmågornas progression både för eleverna och läraren.

Nytt läsår, nya tag. Den här terminen undervisar jag bland annat fem grupper i åk 6 i hem- och konsumentkunskap. Det är alltid roligt och stimulerande att möta nya elever. Och så klart lite nervöst. En bra start betyder så mycket. Det gäller att bygga goda relationer och väcka intresse för ämnesundervisningen från första lektion. 

 Sensorik i Lgr22

Sedan några år tillbaka har jag identifierat och slipat på några byggstenar för en god uppstart i åk 6. En av dessa är sensorik. Med sensorik menas vetenskapen om sinnesupplevelser. Alltså läran om hur vi upplever världen (och oss själva) genom syn, hörsel, lukt, smak och känsel.  
 
I Lgr22 framhålls ”samtal om upplevelser av smak, doft, konsistens och textur i samband med matlagning” som en del av det centrala ämnesinnehållet i åk 1-6. I jämförelse med Lgr11 så innebär det ett förtydligande av sensorikens ställning i undervisningen. En klok förstärkning, helt i min smak.  

 Smakövning i praktiken 

Det finns många sensoriska övningar som går att använda i undervisningen. Livsmedelsverkets material ”Mat för alla sinnen” kan varmt rekommenderas, som introduktion till arbetet med sensorisk träning och som metodbank. Ett annat material, om än riktat mot yngre åldrar, är ”Sinnenas skafferi” utgivet av Stina Algotson och Åsa Öström. 
 
Höstterminens första lektion valde jag att låta sjätteklassarna närma sig sensoriken genom en enkel övning. Vi började med att samtala om kroppens sinnen och hur de samverkar, för att sedan fokusera på smaksinnet och de fem grundsmakerna sött, surt, salt, beskt och umami.  
 
Därefter var det dags för sensorisk övning. Innan själva provsmakningen underströk jag att deltagandet var frivilligt och smakupplevelsen personlig. Jag var också tydlig med att jag inte skulle utsätta eleverna för något farligt eller äckligt. Därefter fick eleverna blunda och provsmaka fem olika vätskor och ”leta” efter vätskans grundsmak. Efter varje provning samtalade vi om upplevelsen och grundsmaken. Istället för en vätska med smak av umami valde jag dock att bjuda på vanligt vatten, som en kontrast till de fyra andra vätskorna som var utstuderat söta, sura, salta eller beska.  

Träning ger mersmak 

Sensorisk träning ger gärna mersmak. Här är några av fördelarna jag ser med arbetssättet: 

• Övning i tillit. Eleverna tränar på att registrera sinnesintryck och lita på sina upplevelser. Samtidigt övas tilliten till den som leder övningen, vilket förutsätter en trygg miljö. Att bygga tillit är särskilt aktuellt när relationer etableras och grupper formas. 
• Smak för lärande. Sensorisk träning bjuder in till lustfyllt lärande. Att ha roligt på allvar när en lär, utan att tramsa. Precis som hem- och konsumentkunskap ska vara.  
• Bekräftar och utmanar. Sinnesövningar knyter an till sådant eleven redan har erfarenhet av, samtidigt som övningarna öppnar för fördjupning och nya horisonter.   
• Språkutveckling. Sinnesupplevelser och språk hänger intimt samman. Sensoriska övningar stimulerar och utvecklar begreppsbildning, ordförråd och språklig kreativitet.  
   
  
   
  Länk till https://www.livsmedelsverket.se/om-oss/publikationer/sok-publikationer/broschyr/mat-for-alla-sinnen-sensorisk-traning-enligt-sapere-metoden