Magnus HEM-kunskap

För ganska precis ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om förhoppningen att kunna testa konceptet Världen finns här i HKK-undervisningen. Under innevarande vårtermin har det blivit verkstad av ambitionen, i ett utbyte mellan elever i åk 6 på Östra Stenhagenskolan och vuxna som läser svenska för invandrare (SFI) på UJC Komvux i Boländerna.

Vi ska få gäster och det finns en förväntan bland eleverna. För ett par veckor sedan mötte vi våra nya vänner IRL för första gången. Då förberedde sexorna grönsakssnacks och dippsås åt oss alla. Våra gäster hade också med sig godsaker som de bjöd på. Vid borden samtalade vi om livet i hemmet, till exempel vem som brukar laga mat hemma och vilka sysslor barn kan hjälpa till med. Före den fysiska lektionen hade vi presenterat oss digitalt för varandra via Teams.

Idag ska vi steka pannkakor tillsammans och dela måltidsgemenskap. Eleverna i årskurs 6 förbereder två olika sorters pannkakssmet. En för traditionella svenska tunnpannkakor och en för amerikanska pannkakor. Innan gästerna dyker upp hinner vi även duka matborden i salen. Med våra nya vänner på plats drar vi igång pannkaksstekningen. Eleverna i årskurs 6 har sedan tidigare tränats i steksignalen och nu är det upp till bevis. När någon elev börjar förklara steksignalen för sin vuxna medkock uppstår en tydlig igenkänning i den praktiska erfarenheten.

Vissa kök steker stora tunnpannkakor och andra tjockare men mindre. Tänk att bara genom en sådan sak – i jämförelsen stor, liten, tunn och tjock – finns såväl språkligt som praktiskt lärande närvarande. Unga och vuxna elever turas om vid spisen och visar varandra tekniken med panna och stekspade. Skratt hörs när någon försöker flippa en pannkaka i luften. En pratkarta (bildstöd med ord/begrepp och bilder kring ett tema) ger stöd åt konversationen om det som görs med händerna.

Vid måltiden fortsätter samtalen om pannkakor och olika tillbehör. En elev frågar efter smetana, även om vi inte gjort ryska blinier (boveteplättar). I kylskåpet hittar jag gräddfil som får duga som substitut. Även om några vid bordet fortfarande är lite nervösa och därför reserverade i mötet med nya bekanta böljar samtalet om allt mellan himmel och jord. Intressen som fotboll och spel förenar även om ålder och livserfarenheter är olika. Överlag präglas utbytet av en varm nyfikenhet och vilja att möta varandra.

Som HKK-lärare njuter jag av stunden. Tänk hur en autentisk situation främjar både lärande och mänskliga möten. Med social träning, utveckling av språk, teoretiska kunskaper och praktiska färdigheter. Det verklighetsnära sammanhanget visar sig också hjälpa minst en elev i åk 6 att visa sina förmågor på ett annat sätt än under mer ordinära HKK-lektioner. Eleven går självmant in i rollen som värd och börjar ta ett helt annat ansvar för sitt arbete i köket och för den sociala situationen vid matbordet. Plötsligt blir det vi gör i skolan angeläget och meningsfullt. ”Learning by doing” när det är som bäst.

Några dagar efter utbytet mejlar jag och Monica Eriksson, SFI-lärare, om erfarenheterna från senaste lektionen. Då nämner hon att somliga av SFI-eleverna berättat att lektionen var första gången de tillagat och ätit pannkakor, och att de planerar att laga det igen hemma. Apropå att utbytet ger mersmak!

I de flesta HKK-salar står matkulturer ibland eller återkommande på menyn. Med vilken utgångspunkt bedrivs sådan undervisning? Hamnar det som förenar, det särskiljande eller både och i fokus?

I kursplanens syftesskrivningar står det bland annat att undervisningen i HKK ska ”ge eleverna förutsättningar att utveckla kunskaper om kulturella variationer och traditioner i olika hushåll”. Det centrala innehållet för åk 1-6 och åk 7-9 lyfter båda fram ”olika mattraditioner”. Med sådana skrivningar i styrdokumenten är det inte konstigt att undervisningen om matkulturer gärna betonar olikheter. Att det som åtskiljer lyfts fram. Det är också min erfarenhet i kontakten med andra skolor och lärare. Det unika får ofta företräde framför det som är lika.

Vid jämförelser mellan olika kulturer kan dock lika gärna det gemensamma ställas i centrum. Visst, kontrastverkan ska inte underskattas, men upptäckter av det som förenar och knyter samman är minst lika spännande. Tänk att människor utvecklat likartade praktiker på olika platser under solen. Eller varför inte undersöka små och stora variationer på ett närbesläktat tema i skilda sammanhang!?

När jag får bestämma hamnar betoningen gärna på det som är likt eller snarlikt i olika matkulturer, med öppning för hur det också kommer till uttryck genom det unika. Att det har blivit en viktig infallsvinkel för mig hänger nog till viss del samman med hur jag under min kostvetenskaliga utbildning bland annat fascinerades av gemensamma drag hos framgångsrik snabbmat. Och att jag under en av mina VFU-perioder uppskattade mina handledares grepp kring bröd i och till mat i olika kulturer.

En typisk Svennebanan-pannkaka.

Så precis som i många andra HKK-salar står matkulturer ibland på menyn hos mig och mina elever. Ibland sker det genom att vi undersöker det faktum att pannkakor tillagas i jordens flesta hörn. Med vissa variationer vad gäller ingredienser, metoder, redskap och utrustning. Och så klart även konsistens, textur och smak. Den skånska äggakakan är något annat än venezuelanska cachapas, men båda är en form av pannkaka. Köttbullar är en annan tacksam rätt, som passar utmärkt för att få syn på både likt och unikt. För att inte tala om fasta och tillhörande fester som mänskligt kulturellt och religiöst fenomen.

Läraryrket är på flera sätt ett drömjobb. Samtidigt finns det sidor av lärarens vardag som inte är en dröm. Något som en av mina drömmar under jullovet berättar om.

Befinner mig i arbetsrummet på jobbet. Ska till sal för undervisning. Plockar med saker jag behöver för lektionen. Får plötsligt bråttom. Är på väg att missa lektionsstarten. Kommer på att jag inte har en färdig planering. Snor ihop en på datorn. Ännu mer bråttom. Utanför arbetsrummet möter jag ett Stockholm (!) i snö- och vattenkaos. Behöver ta mig fram till lektionen som ligger en stad bort. Smältvatten i massor som kommer från sidan i korsningen Vasagatan/Kungsgatan. Går knappt att komma över, vet inte riktigt hur, men till slut lyckas jag.

Så ett drömhopp i rummet och jag står i ett område vid något som liknar Riksbron, Norrbro och Strömbron. Fast miljön är annorlunda och utan riksdagshus, slott och annat i närheten. Riksbron och Norrbro är också plötsligt borta och snömassor ligger i strömfåran. I drömmen är den mycket bred och jag måste ta mig över. Dessutom djupa, breda flodfåror i snön av smältvatten som gått fram. Jag tar mig inte framåt, kan inte ta mig över. Och nittio grader åt ett annat håll är det en rejäl uppförsbacke som jag behöver ta mig an för att nå det som på håll liknar Strömbron och en vettig passage över snömassorna. Det finns alltså en väg men den känns hopplöst avlägsen. Börjar trots allt streta på uppför samtidigt som jag är på helspänn om nya vattenmassor skulle komma emot mig, forsande nerför från Strömbrons valv. Pulsen är hög, det är en ansträngd kamp.

Alarmet ringer. Jag sträcker mig yrvaket efter mobilen. Sätter alarmet på snooze. Klockan är nio. Jag är i vårt fritidshus men halvt kvar i drömmen. Plitar ner den som en anteckning på samma mobil. För även om jag inte brukar ägna mig åt drömtydningar känns det som att denna dröm innehåller intressant stoff. Att den berättar något viktigt och inte bara innehåller dagrester från rapporteringen om tsunamin på annandag jul för 20 år sedan.

För mig var och är det en dröm om lärarens verklighet. Om återkommande upplevelser av stort och smått som ställer sig mellan mig och det som ska ske på lektionerna. De många uppgifter från sidan som lite för ofta hamnar i förgrunden, i vägen för undervisningen. Jag skulle kunna nämna en rad konkreta exempel ur min och andra lärares vardag. Väljer att stanna i känslan av en flod som väller fram eller snömassor att kravla uppför under hot av mer. Noterar också att drömmen utspelar sig i huvudstaden. Att broarna till Helgeandsholmen, precis som maktens byggnader, är borta. Hur jag hopplöst kämpar i något som liknar en vallgrav i närheten av centralmaktens boningar. Men att jag istället för hjälp upplever en oöverkomlig distans. En drömtydning av det!?