Fannys klassrum

I mitt förra inlägg lyfte jag frågan om vem som bestämmer vad som är arbetsro, min vision för hur en bra dag ser ut samt en bild över hur läraryrket kan se ut. Detta inlägg kommer handla om hur eleverna påverkas av när lärare behöver tjata samt mina fem bästa tips för en ”dröm-lektion”.

Jag har arbetat som legitimerad lärare i snart fyra år och har under dessa år både haft medgångar och motgångar. Jag pratar ofta med mina elever om varför jag blev lärare. ”Jag blev lärare för att jag tycker om att undervisa och att få se er utvecklas.” Jag påpekar då att jag INTE blev lärare för att tjata på dom. Det är bland det värsta jag vet. Det tar både energi från mig och från eleverna.

Som lärare har du ett verktyg för att få din klass lugn och tyst: att använda munnen och säga till. Behöver jag säga till en gång är det helt okej, tycker jag. Men när jag behöver påminna en andra gång märker jag att vissa elever börjar skruva på sig och en del går och hämtar hörselkåpor. Efter en tredje gång kommer en eller två elever fram och viskar till mig att de tycker att det är för pratigt. Jag bekräftar dem och påpekar att jag också tycker det, och därför säger jag till. En fjärde tillsägelse kan ibland resultera i kaos. Då studsar elever som har det kämpigt upp. En kanske ställer sig på bänken, en annan börjar vissla, en tredje trummar med pennan och en fjärde sitter och skrattar åt en kompis.

Det jag vill komma fram till är att de bästa lektionerna är de när jag håller en genomgång, påminner om vilka förväntningar jag har på lektionen, sätter på lugn musik och uppmanar till att det är dags att börja arbeta. Det behövs kanske en blick till någon, eller en tyst viskning att man ska fortsätta arbeta, men min röst behöver inte höras.

Jag brukar ibland tänka på min egen skolgång. Jag hade en fantastisk lärare som hade betydligt fler års erfarenhet än jag själv. Jag minns aldrig att hon behövde tjata på vår klass för att vi skulle vara tysta. Jag minns hennes genomgångar, tydliga instruktioner på tavlan och den otroliga arbetsron som infann sig i klassrummet när vi började arbeta. Det var hon, min lågstadielärare, som faktiskt fick mig att välja läraryrket.

Fannys fem bästa tips för en ”drömlektion” – (detta funkar på bra dagar samt i min nuvarande klass):

• Inled lektionen med att berätta något som hänt dig på morgonen. Eleverna älskar att lyssna på personliga historier och gärna om något gått lite tokigt.
• Förbered dagen innan vad som ska göras. Eleverna märker direkt om jag är småstressad och behöver springa till kopiatorn för att skriva ut det sista.
• Prata lugnt och använd ett avslappnat kroppsspråk. Detta smittar av sig på eleverna och det skapas en harmoni i klassrummet.
• Bryt mönster och överraska eleverna med att presentera ett ämne på ett helt nytt spännande sätt.
• Berätta dina förväntningar på eleverna och påpeka: ”Jag vet att ni klarar av det här.”
  
  Jag vet att många av er kanske känner igen er i det jag beskriver. De här tipsen är egentligen ganska enkla, men trots det kan de ibland vara svåra att få till i praktiken. Det krävs både tålamod och en medveten insats för att skapa arbetsro i klassrummet. Men när det väl fungerar, känns det verkligen värt ansträngningen. Jag hoppas att dessa små påminnelser kan ge er nya verktyg för att skapa en bättre och mer harmonisk arbetsmiljö för både er och eleverna. Och kom ihåg – vi alla har våra bra och mindre bra dagar. Det viktigaste är att vi fortsätter försöka och lär oss av varje erfarenhet.

Vad är egentligen arbetsro? Är det samma sak för alla – elever och lärare? Och vem har egentligen ansvaret för att skapa den?

Jag frågade mina elever vad arbetsro är för dem:

- Om man är tyst själv så kan det smitta av sig på kompisarna och då blir det arbetsro.

- Det är lugnt och ingen springer runt.

- När ingen snackar och det blir knäpptyst, förutom om man ska fråga kompisen något.

- När det inte är någon som gör sådana där småljud.

- Det ska vara helt tyst. Alltså helt tyst, ingen lugn musik heller.

En vision

Genomgången börjar och eleverna sitter på sina platser och lyssnar aktivt. Med ”aktivt” menar jag att de nickar förstående och räcker upp handen vid rätt tillfälle. Läraren behöver inte säga till någon att vara tyst eller sitta på sin plats. Läraren går igenom det sista innan det är dags att börja arbeta. Läraren skriver instruktioner på tavlan och det är dags för eleverna att börja arbeta. De flesta elever sitter i klassrummet, två eller tre går in i grupprummet och någon kanske vill sitta i korridoren. De småpratar lågmält och hjälper varandra när läraren inte hinner runt. När de är klara tittar de på instruktionerna på tavlan och lägger tyst ned sitt arbete för att fortsätta med det som läraren givit instruktioner till. När lektionen är slut avslutar läraren med att knyta ihop lektionen och eleverna får berätta vad de lärt sig och vad som varit bra under lektionen. Sedan går de tysta ut på rast och läraren kan lugnt gå till personalrummet för att avnjuta en kopp kaffe i lugn och ro.

Det låter som ett fantastiskt arbete, eller hur? Men ser det verkligen ut så här varje dag? Om jag frågade ett gäng lärare, är jag ganska säker på att 95 % skulle svara: nej.

Självklart skulle jag vilja undervisa i ett klassrum likt ovan varje dag, men så ser tyvärr inte verkligheten ut.

Eufori och totalt kaos

Under min utbildning hade jag tre VFU-perioder på olika skolor där jag upplevde både eufori och totalt kaos. Jag har flera gånger tvivlat på mitt val att bli lärare – både under utbildningen och under mina snart fyra år som legitimerad lärare. Men…

Ett arbete kräver utmaningar för att du inte ska tröttna på det så kallade ekorrhjulet. Jag tycker det i alla fall. Där har jag hittat rätt. Jag har hittat ett arbete där jag inte har tid att kolla på klockan och räkna ner timmarna. Dagarna går i ett. Lektioner, elevsamtal, rastvakt, planering, oförutsedda samtal med vårdnadshavare, planerade samtal med vårdnadshavare och så vidare. Jag älskar det. Jag älskar kombinationen av att undervisa, leka, skratta, plåstra om och samtala om viktiga saker med eleverna under skoldagen för att sedan få ett tyst och lugnt klassrum där jag får sitta för mig själv och planera inför nästkommande dag, veckor och månader. Jag har lämnat en lektion gråtandes – men också vikt mig av skratt. Båda två på grund av eleverna. Det är en härlig, knasig och kaosartad atmosfär som ingen annan än en lärare kan förstå.

Nu har ni fått ta del av mina tankar kring arbetsro – tack för att ni tog er tid att läsa. I nästa inlägg ska jag dela med mig av tips som jag själv tycker fungerar i mitt klassrum i strävan mot det där klassrumsklimatet man ibland har på en bra dag. Strävan mot att det ska vara bra dagar varje lektion, varje dag.