"Min lärare säger alltid att..."

I föregående inlägg berättade jag om hur jag ofta pratar med mina elever om varför jag valde att bli lärare. På årets sommaravslutning fick jag ett kvitto på att åtminstone en elev har lyssnat. På bilden nedan ser ni ett svar från en elev under leken "Hur bra känner ni mig?", som vi lekte på morgonen innan avslutningen.

"Jag blev inte lärare för att tjata. Jag blev lärare för att lära".

Vi har tagit oss igenom de sista veckorna före sommarlovet. Det är pirrigt, pratigt, flamsigt, ledsamt och tröttsamt – alla känslor på en och samma gång. Den här gången var det extra känslosamt, eftersom jag efter tre år ska lämna min klass och ta över en ny. Vi har gjort allt en sista gång. Efter tre långa år sitter rutinerna. Vi känner varandra utan och innan. Ibland räcker en blick eller ett ord för att hela klassen ska förstå vad jag menar.

Det har varit mycket slit – och nu är det över. Var det värt det? Alla dagar i veckan. Det är nog just det här som är charmen med läraryrket: du möter dina elever varje dag, bygger relationer och skapar rutiner. Ibland fungerar de inte, och då får man tänka om. Men plötsligt sitter de. Och precis när allt flyter – då är det dags att lämna. Förhoppningsvis har man ändå gjort något slags avtryck. Det är i alla fall min förhoppning.

Nu väntar en välförtjänt vila. Vi lärare ska ladda batterierna inför augusti, och jag ska fundera vidare på fler perspektiv att lyfta här på bloggen.

Till dess – kära kollegor och alla ni som på olika sätt bidrar till skolans värld: stäng av hjärnan, andas ut och njut av sommaren. Vi är så värda den här ledigheten. Varenda en.

Trevlig sommar!