Emilia, har du någonsin slagit någon?

Starta upp med en ny klass 

Det nya läsåret har precis startat. Mycket är nytt och härligt. Som högstadielärare så undervisar jag flera klasser. Det här läsåret så har jag dock bara en för mig ny klass. Den första veckan med den för mig nya klassen har varit spännande, väldigt rolig och lite krävande. ”Inskolning” från min sida för att visa mina nya elever hur jag brukar lägga upp SO-undervisningen och eleverna passar på att testa mig som lärare, för att se var mina gränser går.  

”Du har aldrig någonsin slagit någon?” 

Redan under första veckan med den nya klassen kom diskussionen upp kring varför det inte är acceptabelt att kränka någon annan och varför så kallade skojbråk helt förbjudet på vår skola. När jag har förklarat skolans inställning till fysiskt våld och varför det är oacceptabelt, så räcker en elev upp handen. Eleven får ordet och ställer frågan ”Emilia, har du någonsin slagit någon?”. Mitt svar kommer som en ryggmärgsreflex: ”Det har jag aldrig gjort. Jag hatar våld!”.  Nästa fråga som kommer från klassen är: ”Du har aldrig någonsin slagit någon?”. Jag funderar några sekunder och tänker ska jag säga som det är. Det är ingen hemlighet på skolan att jag har varit utsatt för våld tidigare i mitt liv. Det vet ju alla andra av klasserna som jag undervisar redan om.  
 
Jag tar ett djupt andetag och svarar ärligt på frågan: ”Det har jag aldrig gjort men jag har blivit slagen många gånger.”. Jag är öppen med att jag är en överlevare av mäns våld mot kvinnor. Efter det så duggar elevernas frågor tätt kring våldet, förövaren och vilket straff som han fick, mina anhörigas reaktioner. min rädsla, och om jag någonsin valde att slå tillbaka. De är även nyfikna på hur rättegången gick till och kändes.  
 
När eleverna hade fått ställa alla sina frågor så ställer jag en fråga till klassen. ”Nu förstår ni varför jag inte tycker om våld och varför ni inte ska slå varandra?”. Eleverna nickar och det märks att de är tagna av stundens allvar. Innan vi avslutar så räcker två av eleverna upp handen. Varför berättade du inte det här direkt när du presenterade dig själv?” undrar den första eleven och den andra eleven säger: ”Det här är den mest lärorika SO-lektionen som vi någonsin har haft”.  

 Vilken effekt får det att jag berättar? 

Upphör de så kallade skojbråken och fysiskt våld under skoldagarna för att jag berättar om mina erfarenheter? Svaret på den frågan är tyvärr nej. Det jag däremot märker är att eleverna har fått lättare att öppna upp för mig om de blir utsatta under skoldagen även om någon vuxen inte har sett incidenten. Det är svårt att agera på vad som sker när eleverna är ensamma men när vi som personal får kännedom av det så går det ju att agera och arbeta med de oacceptabla beteendena.  
 
Det har även hänt att elever kommer till mig för att berätta om våld som de har utsatts för utanför skolan. De har känt sig trygga med att jag kan ta emot deras erfarenheter utan att döma dem. Att de känner till mina erfarenheter av att leva i våld gör att de vågar öppna upp sig vilket gör att det blir möjligt att gå in med vidare insatser.