Terminsstartstankar
Har Skellefteå Kommuns jobbannons dykt upp i ditt flöde?
”Vi söker dig som vill bestämma allt själv. Titel, lön och arbetsuppgifter. Sök ett jobb utan gränser!”
Jag blev lite upprymd när jag först läste orden och var på vippen till att packa ihop för att flytta på stört.
Tänk! Att få utforma sitt drömjobb själv. ”Hej! Det här är jag. Jag är skitbra på att….”.
Ta några minuter och fundera på vilken titel och vilka arbetsuppgifter du då skulle vilja ha.
För mig blandas hisnande tankar huller om buller i huvudet.
Ganska snart frågar jag mig själv: Vem tror jag att jag är? Vad har jag för jobbidentitet? Vill jag ens ha den identiteten? Och vad kan jag egentligen? Vad vill jag innerst inne göra? Vad är jag riktigt bra på? Vad får min själ att sjunga? Vilken konstig ordning jag tänker på och varför letar jag efter vad jag tror behövs av en arbetsgivare snarare än vad jag behöver?
Det låter säkert väldigt olika i våra huvuden när vi sätter i gång att ”bestämma” vad vårt jobb ska heta och hur mycket vi ska tjäna. Och vad vi är värda.
Jag började fantisera om vad som skulle hända om alla anställningar upphörde en dag. Nästa dag skulle kanske en stor nationell samordning dra i gång. (Senare begränsade jag det till kommunal samordning. Vi lär ju ta det kommun för kommun så att inte allting faller fritt samtidigt). Skulle samhället i kommunen fungera sen när vi skapat våra egna jobb? Skulle de som valt yrke busschaufför tralla mer och alltid säga ”god morgon, ha en fin dag!”? Skulle jag skutta runt och utföra mitt jobb i närvaro och harmoni?
Jag kom fram till att jag inte vill byta arbetsplats.
Men det finns många saker jag gör lite på volley som jag vet att andra gör bättre och det finns saker jag är skitbra på som jag inte har tid med men som skulle göra underverk. Jag skulle vara den där extraresursen som en skola inte har råd med, en sån som alla i dagens läge önskar att det fanns. Den VILL jag vara. Jag hade bestämt att jag andades lite fler djupa andetag och gick på toa när jag blev kissnödig lite oftare. Och inte slarvade med lunchen.
Och jag tror att de flesta VILL ha så mycket mer kvalitét i sitt arbete men tiden räcker inte i dagsläget. Ett mer begränsat fokusområde. Inte fylla alla luckor hela tiden överallt. Inte byta ”titlar” flera gånger om dagen och effektivisera så mycket så att allt blir svårbegripligt för både oss och barnen. Att alla dessa ”udda veckor på tisdagar och torsdagar är det Anna som du ska sitta hos men jämna veckor på måndagar och fredagar är det Sven!” försvann och blev till ”varje dag klockan 10!”.
Ungefär.
Fram för förutsägbarhet och kontinuitet. Fram för tydlighet. Fram för frisk och glad personal. Fram för ett lugn som ger fokus.
Illustratör: Line Rydström
Om jag fick välja en egen titel skulle det vara TRYGGHETSKATALYSATOR. Jag skulle bara flyga runt som en fjäril och sprida harmoni. Jag skulle sila bort oro och förvirring. Jag skulle hjälpa elever att mötas lite oftare, ha fler aktiviteter som ger en trygg gemenskap, hjälpa till att lösa flera problem ordentligt och i lugn och ro, vara lugnet självt och bara hjälpa barnen OCH DE VUXNA att komma ihåg att vi är människor på planeten jorden, att vi är olika och att vi behöver känna efter ibland och att ingen av oss är gjord för att konstant vara effektiva. Vi skulle göra avslappnande aktiviteter.
Skolstarten drog i gång för några veckor sedan och var en kontrast till semestern. Det är ju väldigt stor skillnad på tempo.
Det är lite klurigt med prioriteringsordningen till en början, eller hur? Det är svårt att hålla balansen. Jag skrev en text om det som jag aldrig publicerade för jag hann inte.
Men allt faller på plats pö om pö. Man lurar sig själv om man tror att det någonsin kommer en dag då man känner att man är klar men nu är föräldramötet för terminen är i alla fall klart. Check! Det utvecklingssamtal som gäller nu.
Det har varit schemabrytande aktiviteter varje vecka sedan skolstart. För många elever betyder det otrygghet och oförutsägbarhet.
Tillsammans rodde vi en fantastisk tradition i hamn förra veckan: Skoljoggen. Det är årets grej på Björkvallsskolan, arrangerad av idrottslärarna. Elever tar sig runt 5 km i elljusspåret och alla lärare och pedagoger står längs spåret med jämna mellanrum på särskilda platser och hejar på. Musikläraren Sigge stod med sin gitarr och sjöng och gav oss den energi vi behövde för att ta oss upp för en av ”mördarbackarna”. Vissa elever löper de snabbaste de kan, andra joggar, lunkar och går.
Jag gick. Jag pratade om livet med ett par sexor och fångade upp några trötta elever vägen. Peppade. Avledde med roliga samtal. Hade tid att lyssna och vara närvarande.
I mål var stämningen på topp. Alla var glada. Eleverna fick en festis och en frukt. Musiken dunkade. Skolans vinnare sprang på strax under sexton minuter.
”Det brukar ta längre tid för mig att gå på toaletten och skita!”, uttryckte en elev chockat när hen fick veta det.
Det jag funderar mest på just nu. (Tipsa mig gärna om infallsvinklar):
- Elevråd specifikt och demokrati generellt. Startar upp ett elevråd nu som ska få förutsättning att inte falla platt när niorna går ut.
- Skapa än mer tydlighet för eleverna generellt.
- Ledarskap i klassrummet. Kommunens fokusområde.
- Problemlösning med elev a, b, c och d
Hur har skolstarten varit för dig och vad funderar du mest på just nu?