Odla barn

Jag och min kollega, specialpedagogen Kristina Söderman, känner oss lite stolta och glada över reaktionen på föreläsningen vi höll på SETT-mässan nyligen. Det räcker med ett par härliga reaktioner så blir man positivt förstärkt liksom.

Det har varit kul att jobba med föreläsningen. Vi avsatte ingen tid inom ramen av vår arbetstid. Det tror jag att vi alla upplever just nu; det finns inte något extra utrymme. Att ses på kvällar och helger medförde att vi lärde känna varandra lite extra utanför jobbet. Vi hade mysiga spånarstunder initialt då vi låg hemma i soffan och käkade chips, åt pizza och drack coca-cola som två tonåringar. Det var också härligt intensivt när idéerna kom till oss. Och de förföljde oss i den dagliga verksamheten. Vi möttes i korridoren och delgav varandra nya förslag.
Man kan bara segla när vinden blåser. Minsta vindpust och jag sprang förbi hennes kontor och rabblade upphetsat och osammanhängande mina nya tankar. Kristina kunde messa “precis när jag skulle somna kom jag att tänka på....”.

När vi väl stod där på scenen så var det fint att ha varandra. Allt det där som runnit under broarna under arbetets gång fanns osynligt emellan oss. Kristina är en stjärna som man får en att lysa lite extra om man står bredvid.

Vår föreläsning handlade om att “odla barn”.
Hon tänker lika.

Skolan är en trädgård. Varje elev ett frö.

Vi behöver ta reda på vilken typ av frö eleven är.  Och plantera fröet i rätt läge, temeperatur och rätt jordmån så att det kan börja gro. Sedan ge den rätt näring, kanske just det specifika bokashi-kompost-gödslet som fått stjälken att växa sig stark. Belöningen är när eleven slår ut som en blomma.  Detta tar tid. Och omsorg. Och närvaro. Och relation. Vi behöver ge eleven kontroll och en känsla av meningsfullhet.

Vi byggde en fysisk blomma där stjälken delades upp och när knopp satts på plats kom blombladen på. Detta hjälpte publiken att följa med. Och det var skoj.  Vi fick hjälp av våra egna barn att snickra och måla den.
Och att spela in ett pianostycke. Eftersom Kristina sjöng en liten strof. Man skulle kunna kalla föreläsningen för musikal. Åtminstone för 30 sekunder.

Skulle ni vilja läsa en serie inlägg om HUR vi kan jobba för att få en elev att blomma? Och kanske ge några riktiga elev-exempel?Det var en ledande fråga...
Svara ja!  

Känner ni igen det där med att vissa barn behöver extra näring? Att vissa frön är extra kantstötta från början? Att vissa plantor behöver planteras om och stå kvar för att få starka rötter? De kanske har planterats om för ofta?  Och känslan av att se en knopp slå ut och bli en blomma, kanske av en helt annat slag än vad man gått och trott att den skulle bli? Förvåningen.

Det inte är ett quickfix att odla ett barn och det krävs tid och organisation. Jag är inte ensam om att önska att det satsades mer. För om blommorna inte får växa på sig i skolan, var ska de växa? De kommer att söka sig någon annanstans....