Hur kan vi hjälpa barn som utmanar - del 2

Jag säger det som jag sa i förra blogginlägget: Vi är duktiga på att prata om elevens svårigheter men inte lika duktiga på att involvera och prata med huvudpersonen själv: ELEVEN. Jag menar inte att trigga någon. Klart vi alla är bra på att prata med barnen. Vi talar med dem jämt; korta samtal, tillsägelser, frågor och ett litet hej och ett skämt här och där. Förutom i klassrummet under undervisningen menar jag. Jag talar om i korridoren, skolmatsalen, när de väntar på bussen, när de är på skolgården och när de knackar på vårt kontor precis när man måste rusa iväg till nästa lektion.

Vi måste ta oss tid att lösa problem på riktigt. Jag vet att tiden är knapp. Jag vet också att vi lägger oerhört mycket tid på EHM och ringer vh och styr upp en massa saker för att rätta till det som blivit en stor konflikt eller en elev som inte vill komma till skolan längre.

Jag snackar om ett förebyggande arbete som eventuellt tar lika mycket tid men har en kvalité i sig som positiv. För ärligt talat känner vi oss rätt misslyckade när någon av våra elever har det så svårt så att det kraschar. Men då är det lite för sent. Det går att rätta till, absolut, men vore det inte än mer fantastiskt att känna efter hela tiden var skon skaver? Och ta bort gruskornet.

När samma situation utspelar sig ofta och regelbundet och det känns svårt och jobbigt, då kan vi vara säkra på att vi har ett problem som är ett sådant där gruskorn. Eleven hamnar alltid under bänken på lektionen i svenska på onsdagar lektionen efter lunch. Det är jobbigt för att det stör. Eleven blir ledsen när du uppmanar hen att sitta på stolen i stället. Klasskompisarna blir irriterade. Ibland blir det knuffar. Ibland säger någon annan elev åt eleven att hen är dum i huvudet.

Om vi backar bandet här. Vilken förväntan hade vi på eleven som blev för svår? Vi börjar där. Det utmanande beteendet ligga under bänken är redan i gång. Här kan vi vara nyfikna i stället. Vad var det som jag som lärare bad eleven att göra? ”Slå upp boken på sidan 35 och läs första stycket. Svara sedan på första frågan i övningshäftet!”, sa du. Men eleven öppnade aldrig boken. Eleven hamnade på golvet.

Vi kan inte ha samtalet nu. Du har en hel klass att ta hand om. Dessutom är eleven i affekt och ett samtal skulle inte bli bra. Senare på dagen däremot, eller i morgon, så kan du söka upp eleven och säga: Hej! Jag har funderat på en sak. Jag har märkt att du har svårt att läsa i svenskaboken på onsdagar första lektionen efter lunch. Kan du berätta mer om det ?

En elev som aldrig har fått en fråga om vad som är svårt på det sättet kanske svarar: Vaddå? Jag har inte gjort något fel!

Du svarar: Jag ska inte skälla på dig! Jag är bara så nyfiken på vad som är svårt för dig med att läsa i svenskaboken på första lektionen efter lunch?

Eleven tänker efter. Svenskaboken. Efter lunch. Onsdagar.

Nu kommer du förmodligen få ett : jag vet inte. Och så rycker eleverna på axlarna.

Du kan säga: du kan fundera på saken. Jag vill väldigt gärna försöka hjälpa dig om det är något som är svårt. Kan vi tala mer om det?

Ni bestämmer en tid.

Det blir en mysig stund. Eleven är spänd först. Ska jag få skäll? Men upptäcker att läraren verkligen vill veta och då går det helt plötsligt inte att få stopp på honom. Han berättar om att han nyss fått en lillasyster. Att igår ramlade han och skrapade knät och mamma fick sätta ett stort plåster. Han berättar om att han sovit över hos farfar och farmor på helgen. Du för hela tiden samtalet tillbaka till svenskalektionen efter lunch på onsdagar. ”Vad kul det är att få veta så mycket om din familj. Det vill jag verkligen höra mer om men jag är väldigt nyfiken på vad som är svårt för dig med att läsa svenskaboken på onsdagar.

Kanske har du i ditt huvud redan tänkt att klassrumsplaceringen bör ändras, boken är för svår för eleven, eleven har myror i brallan bara, eleven bara vill inte, eleven lägger sig på golvet för att få uppmärksamhet.

Ibland tänker vi alldeles för mycket. Vi kan ju fråga istället. Och lyssna.

Samarbetsbaserad problemlösning, CPS, har endast 2 verktyg:

· ALSUP (en checklista på elevens eftersläpande färdigheter där de vuxna kring elev tillsammans ser vilka outvecklade förmågor elev har)

och

· Plan B (en samtalsmodell som används för att TILLSAMMANS MED ELEV lösa problem kopplade till elevs eftersläpande färdigheter (tex. Impulskontroll, bristande tidsuppfattning, bristande förmåga att etc.).

Lösningar testas i samråd med elev som under Plan B samtal blir mer självmedveten, utvecklar förmågan att lösa problem, börjar lita på vuxna och utveckla egna självständiga strategier.

Den högsta vinsten är att RELATION mellan vuxna och elev stärks. Elev känner att hen blir lyssnad på och att vuxna VILL hjälpa. I förlängningen bidrar detta till att hitta en balans där vuxnas förväntningar inte överstiger elevs förmåga. Rätt anpassning sker. Skolan känns positivt laddad. Frånvaron minskar. Utmanande beteende minskar.

Bygger på tankesättet att Barn gör rätt om de Kan.

Passar bra med alla elever. Supereffektivt för elever med:

· Hög frånvaro

· Utmanande beteende

· Kunskapsmässiga utmaningar i skolan

· Sociala utmaningar i skolan

Täcker kap. 1 i Lgr 11 & Barnkonventionen:

· Demokrati

· Barn har rätt att bli lyssnade på

Ger bra dokumentation vid:

· Elevhälsoarbete

· SIP-möten

· Kontakt med vårdnadshavare

· Överlämning till tex. Liten grupp, resursskola, BUP

Ger dessutom långsiktigt:

· Samsyn i personalgrupp

· Lugnare klassrum/ Studiero

· Färre DF ärenden

Och ännu mer långsiktigt:

· Individer som lärt sig samarbeta

· Individer som är mer självmedveten

· Individer som inte ger upp

· Individer om har fått verktyg

· Individer som känner sig sedda

· Individer som är nyfikna och empatiska

· Individer som är glada och mår bra

· Individer som vågar berätta

· Individer som inte hamnar i mindre trubbel

· Individer som utvecklas och växer sig starka

· Individer som ser att alla gör rätt. Om de kan