Magnus HEM-kunskap

Vad har döda djur och plasthandskar gemensamt? Kanske inte så mycket, men den som läser det sista inlägget i bloggen ställs i alla fall inför en paradox. Med raderna nedan avrundar jag ”Magnus HEM-kunskap” och säger tack till alla er som läst och kommenterat.

Enligt Food & Friends Matrapporten 2025 har andelen unga som kallar sig för vegetarianer eller veganer minskat de senaste åren. I åldersgruppen 15-24 år definierar sig 87 % som allätare men endast 2 % som vegetarianer. En ska så klart vara försiktig med att generalisera utifrån personliga upplevelser, men mina erfarenheter från HKK-undervisning och skolors matsalar pekar i samma riktning som rapporten. Vi lagar mer vegetariskt än tidigare i HKK-salen och i skolrestaurangen erbjuds alltid ett vegetariskt alternativ åt alla. På samma gång är vegetarianerna och veganerna försvinnande få.

Innevarande läsår är det någon enstaka vegetarian bland mina elever i åk 6, ytterligare någon pescetarian (precis som jag), men ingen vegan. Däremot är det många, inte minst killar, som hyllar kött av olika slag. Det senare är en konstant, men för 10-15 år sedan upplevde jag det som lite vanligare att, inte minst flickor, valde att avstå från animalier. Eller i alla fall från rött kött. Idag är det fläskkött som somliga visar en aversion inför, men nöt, fågel och fisk äts av nästan alla.

Varför minskar andelen unga som äter vegetariskt? Jag har inget heltäckande svar, men en delförklaring kan vara ett minskat engagemang för miljö och klimat bland ungdomar och unga vuxna. I oktober publicerades Ungdomsfokus 2025 som visar att ungas engagemang i klimatfrågan rasat. Den samhällsfråga som tappat mest i engagemang bland unga de senaste 5 åren är just klimatet.

Parallellt med de ovan nämnda trenderna upplever jag en explosionsartad ökning av efterfrågan av en specifik produkt i HKK-undervisningen. För 10 år sedan var det i princip ingen elev som bad om att få använda plasthandskar. Idag kommer frågan direkt från flera elever så fort de förväntas ta i kött. I min undervisning delas det dock aldrig ut några plasthandskar med mindre än att eleven har allvarliga sår eller infektioner. Med goda rutiner för handhygien behövs inget skydd vid matlagning. Omotiverad användning av plasthandskar är bara ett slöseri med material och pengar.

Under en av höstterminens lektioner arbetade eleverna i åk 6 med att skära kycklingfilé till en currygryta. Några elever ställde den numera obligatoriska frågan om plasthandskar, för det råa kycklingköttet ville de för sitt liv inte röra med fingrarna. En av eleverna var särskilt påstridig. Några plasthandskar blev det inte. Däremot kände jag mig tvungen att fråga: ”Hur kommer det sig att du inte kan ta i det råa köttet, men om en stund kan tänka dig att stoppa ett dött djur i ansiktet!?” Eleven gav aldrig något svar, men kycklingfilén skars till slut i bitar. Utan plasthandskar och hamnade till slut i elevens mun.

Många elever tycker om hem- och konsumentkunskap. Ändå har somliga svårt att komma i tid till lektionerna. Det finns säkert olika orsaker till det, men inga skäl att inte öppna salsdörren när de väl kommer och välkomna dem med ett leende.

”Du är 5 minuter sen. IGEN. Varför kommer du ALLTID för sent?” Eleven börjar skylla ifrån sig, på andra och annat. Redan en mästare i att lägga problemen utanför sig själv. Käftar emot läraren. Som ilsknar till ännu mer. Det hela utvecklas till en scen som förstör uppstarten av lektionen. För hela klassen och för läraren.

Jag har upplevt dylika situationer på i princip varje skola jag har arbetat. Sett och hört hur kollegor kört i diket när de – med all rätt – stört sig på elevers slappa tidspassning. Så klart har jag också varit där, mer än en gång. Med åren har jag dock börjat inse att ett annat förhållningssätt är både önskvärt och möjligt. Kalla det en synvända, ett skifte i perspektiv och praktik.

Det bankar på dörren till HKK-salen. Jag är mitt i genomgången och tappar det flyt jag just fått upp. Alla elevers blickar vänds från min presentation och riktas mot dörren. Jag tystnar och börjar röra mig mot dörren. Känner att jag suckar tyst inombords, men försöker vara avslappnad och positiv även om jag blivit störd. Någon nämner en frånvarande elevs namn och när jag öppnar dörren så visar det sig att gissningen stämmer. Vi kan kalla eleven för Sean.

”Hej Sean! Vad roligt att se dig. Välkommen! Kom in, häng av dig och sätt dig på din plats. Genomgången har just börjat. Haka på!” Eleven lommar in i salen och hittar snart till platsen bredvid sin parkamrat. Jag är snabbt på banan igen och fortsätter genomgången. Hittar tillbaka till flytet. Någon minut senare ställer jag en fråga till gruppen. Sean räcker upp handen. Får ordet och svarar inte bara korrekt utan riktigt klokt. Som lärare får jag ännu mer energi och det smittar av sig på gruppen. Vilken uppstart det blev, trots allt.

I slutet av genomgången stannar jag upp och säger: ”För en stund sedan gjorde Sean något mycket bra.” Några av eleverna tittar upp, förvånade. Borde han inte få skäll. ”Sean kom för sent och skötte det på ett väldigt fint sätt. Så ska det göras. Han smög in på sin plats och satte sig. Men inte bara det. Sean hakade på direkt och kunde snart svara på en fråga som jag ställde till gruppen.”

Lite senare under samma lektion, i samband med köksarbetet, pratar jag enskilt med Sean om det som hänt. Jag förklarar att jag vill att han kommer i tid till mina lektioner och varför det är viktigt. Både för honom och för mig. Och jag upprepar mina positiva ord om hur han skötte sin entré och direkt började vara aktiv på lektionen. Vad jag minns så har Sean alltid kommit i tid efter det.

Det jag skriver ovan är så klart något av en solskenshistoria. Men det jag berättar är sant, även om elevens namn och några detaljer har ändrats. Jag har sett det hända gång på gång. Upplevt hur elevers negativa beteende kan vändas till något mer positivt om jag är beredd att se, bekräfta och uppmuntra snarare än att förkasta. Insett att det motsatta förhållningssättet från lärarens sida bara leder till mer frånvaro och dåligt uppträdande från eleverna. Att det som lärare går att stå upp för regler och gränser, men göra det på ett sätt som elever kan ta emot. Vara trevlig och tydlig.

Det finns så klart fall där det har varit och är svårt, ibland nära hopplöst, att hjälpa elever att bryta mönster. Där det negativa beteendet blivit så manifest att det krävs något mer och annat än jag kan ge inom ramen för min undervisning. De är dock undantagen som bekräftar regeln. Lite synd bara att det tog ett antal års lärarliv innan jag gjorde synvändan. Eller kanske att synvändan började göra något med mig. Bättre sen(t) än aldrig.

När jag började blogga för Pedagog Uppsala lovade jag mig själv att vara sparsam med inlägg om ämnets ofta snäva ramfaktorer. Att salens läge, utformning och utrustning, schemat, gruppstorlekar, budgeten med mera spelar stor roll för vad som är (o)möjligt i ämnet vet ju ändå alla kollegor. Men här kommer trots allt ett inlägg om krympande tidsramar trots utökad timplan.

Från och med höstterminen 2024 har elever rätt till 130 undervisningstimmar i HKK, fördelade på 40 timmar i låg- och mellanstadiet och 90 timmar i högstadiet. En ökning med sammanlagt 12 timmar jämfört med den föregående timplanen. Fast även efter denna förändring är HKK grundskolans i särklass minsta ämne sett till antalet undervisningstimmar.

I Uppsala kommun finns ett omvandlingsverktyg för hur timplanens garanterade timmar ska fördelas i undervisningsminuter per vecka i olika årskurser. Enligt detta dokument ska varje elev i årskurs 6 undervisas i HKK under 67 minuter/vecka. I praktiken fördelas dessa minuter ofta som ett längre pass varje vecka under en termin eller varannan vecka under ett helt läsår. Det borde innebära undervisningspass på 134 minuter.

Den tänkta praktiken rimmar dock illa med den verkliga. På mitt schema över HKK-undervisning i åk 6 har grupperna endast 120 minuter/vecka under en termin. Redan där försvinner 14 minuter per tillfälle, vilket blir 238 förlorade minuter när det multipliceras med 17 lektionstillfällen under en termin (varje vecka) eller ett läsår (varannan vecka). Mer än 10 procent av grundskolans minsta ämne borta. Oturligt, men det slutar tyvärr inte där.

Timplan, schema och faktisk undervisningstid är några av de ramfaktorer som påverkar HKK-undervisningen. Bild: Magnus Myrberg

I min tjänst tar jag emot elevgrupper från flera andra kommunala skolor, eftersom deras hemskolor inte har någon HKK-sal. Upplägget innebär att eleverna åker buss till skolan där jag arbetar. Bussresor som inte är helt enkla för hemskolorna att få till schemamässigt. En svårighet som jag har stor respekt för, men som får uppenbara konsekvenser för HKK-undervisningen. För en av de grupper jag undervisar innevarande termin innebär det att den schemalagda tiden om 120 minuter i praktiken måste minskas till 105 minuter. För att eleverna ska hinna med bussen tillbaka till sin hemskola. 15 minuter X 17 veckor är som bekant 255 minuter. Om vi till de tidigare nämnda 238 minuterna adderar 255 minuter blir det 493 förlorade minuter. Det är mer än 8 undervisningstimmar av de från början totalt 40 timmarna i åk 6.

För flera år sedan arbetade jag inom en stor friskolekoncern. Det fanns positiva sidor med den arbetsgivaren, men en av baksidorna var att mer än en tredjedel av timplanen i HKK försvann i skolans schemaläggning. En variant av timplan som friskolekoncernen menade sig ha dispens för. Det var svårt att göra ett professionellt jobb som HKK-lärare under sådana omständigheter.

En tredjedel är ju som bekant ungefär 33 procent. I mitt nuvarande kommunala uppdrag kan jag konstatera att jag har vissa grupper som i praktiken förlorar drygt 20 procent av den undervisningstid de har rätt till i HKK. Det är inte i nivå med den stora friskolekoncernens anorektiska timplan, men ändå djupt problematiskt. Något dylikt skulle knappast accepteras för ämnen som svenska, matte eller engelska. I HKK ska lärare och elever tydligen kunna suga på tidsramarna.