Hela skolans Ana

Mitt förra inlägg handlade om problematiken i att det inte finns någon läroplan för fritidshemmet i den anpassade grundskolan. Detta inlägg hackar liksom i, jag tänkte att ni skulle få en insikt hur jag måste jobba. Först och främst handlar den anpassning som jag kan göra på fritids inte på en individnivå, som det inom den anpassade skolan så ofta gör. Det går inte, rent praktiskt. På Johannesbäck har vi 41 elever inskrivna på fritids. Jag får utgå från olika elevgrupper, och så får de fantastiska assistenterna anpassa lite till utifrån den enskilda eleven. Så, låt mig visa på ett exempel. Vi tar estetisk verksamhet och skapande som exempel. När jag letar efter olika förslag på vad en kan göra så söker jag för det första alltid ett stadie under. Med detta menar jag att för mellanstadieeleverna letar jag på skapande aktiviteter för lågstadiet och för lågstadieeleverna letar jag på förskolenivå. För vissa av våra elever är förskolenivå på pyssel i svåraste laget. Så, ungefär allt skapande behöver anpassas. Inte till alla, men till en del elever.

Testa, testa igen och testa en gång till

Men ja, låt mig ta ett konkret exempel om anpassning som jag håller på med just nu.

I början av november hittade jag en liten video som gjorde snöflingestickers av lim, acrylfärg, diskmedel och lite glitter. Min första tanke är alltid, går det anpassa eller inte? Det här såg jag som något görbart och en rolig utmaning att anpassa till en bra nivå. I grunden ska en ta en plastficka och lägga ett papper med en utskriven snöflinga på. Sen ska en blanda lim, färg och glitter och helt sonika fylla i snöflingan och låta den torka. Många av våra elever fixar inte det. Det beror oftast på finmotoriska svårigheter. Jag började klura på om en kunde göra en schablon. Sagt och gjort, jag laminerade en lamineringsficka och skar ut en snöflinga i plasten. Så, jag försökte måla i men limfärgen rann in under schablonen och det blev inte alls en flinga. Snarare en blubb. Sen insåg jag att schablonen kanske måste ligga kvar tills limmet har torkat. Om ett antal av våra 41 elever behöver schablon, kommer det gå åt massor av schabloner. Det tar väldigt mycket tid att skära ut.

Jag, Millan och snöflingeproblematiken

Jag pratade Millan, en av assistenterna. Hon gick i gång och vi började spåna tillsammans. Kanske en behöver göra lamineringspapperet tjockare, vad händer om vi laminerar ihop två lamineringsfickor? Men problemet med att det kommer ta mycket tid att skära ut alla schablonerna kvarstår. Vad hände om en gjorde i ordning limfärgen dagen innan så att den får tjocka på sig lite?

I går så kom Milla och stålade. Hon sa ett ord ”Pepparkaksform”. Jag förstod ingenting, men hon påminde mig om snöflingorna. Hon hade gått och klurat på hur vi skulle lösa problemet med den stora mängden schabloner. Våra elever jobbar gärna med sand och lera och vi har mycket leksakspepparkaksformar. Det var tidigt på morgonen, men alla mina cylindrar slog på och hade vi inte varit lite kort om folk så hade jag sprungit och testat där och då.

Sagt och gjort, jag gjorde som jag brukade. Jag lät mig egen dotter, som går i förskoleklass, vara försökskanin. Och resultatet? Ja, det blev väldigt tjocka stickers. Det var svårt att veta hur tjockt lager en hällde i pepparkaksformen.

Så här håller jag på, med ganska många av aktiviteterna på vårt fritids. Tar idéer och förenklar och skalar bort. Jag ändrar och fixar. För att de ska passa. Det blir bakvänt, att börja i att hitta

aktiviteter som kan fungera och sen försöka hitta delar i läroplanen som de kan passa in på. Det hade varit så mycket enklare om vi hade haft en läroplan som exempelvis angav att vi ska arbeta med exempelvis finmotorik och precision. Att träna på att vänta på sin tur, att träna på att acceptera andra i deras skapande och att träna på tålamod.

Varför gör jag allt det här? Varför lägger jag massor av tid på att skapa en genomförbar uppgift? Jo, för att mina elever ska få en så lik fritidstid som vilket barn som helst. Då måste jag anpassa, även om min läroplan inte gör det.

Vissa saker gör mig arg. Arg och ledsen. Som det här med läroplanen, tillexempel. Anpassad grundskola har sin egen läroplan. Den är uppdelad i två spår. Det ena spåret är ämnen och det andra är ämnesområden. De elever som läser enligt ämnen, läser just ämnen. Precis som i den ordinarie grundskolan. Det är bland annat matematik och teknik, engelska och svenska och hemkunskap. Ämnena är de samma men innehållet är anpassat, i förhållande till det ordinarie grundskolan. De elever som läser enligt ämnesområden läser fem områden. I stället för matematik och teknik läser de verklighetsuppfattning. I stället för svenska och engelska läser de kommunikation. Hemkunskap går under vardagsaktiviteter. Nivån för detta spår är anpassad för elevernas förmågor.

Men, när det gäller fritids så gäller Lrg22. Alltså Läroplanen för grundskolan, förskoleklass och fritidshemmet.

På Specialpedagogiska skolmyndighetens hemsida står det som följande:

Fritidshemmens verksamhet regleras i kap. 14 skollagen och i Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet, Lgr 22.

För fritidshem såväl i grundskolan som i anpassad grundskola gäller samma läroplan, Lgr22. Fritidshemmen följer läroplanens första och andra del och har också en egen del, del 4. Den fjärde delen ska tillsammans med läroplanens första och andra del vara utgångspunkt för undervisningen i fritidshemmet.

Alltså, för fritidshem är läroplanen för den anpassade grundskolan den samma som för ordinarie grundskola. En läroplan utan anpassningar.

Förmågor som går eleverna över huvudet

Läroplanen för fritidshemmet är uppdelad i sju områden, där eleven ska få möjlighet att utveckla sina förmågor. Vidare finns det ett större antal punkter som definierar det centrala innehållet. Jag som lärare i fritidshem förväntas alltså att få eleverna att arbeta med att kommunicera med språkliga uttrycksformer i olika sammanhang och för skilda syften. Det finns flera centrala innehåll som går att koppla till denna förmåga, bland annat att samtala om olika typer av texter. För många av eleverna på mitt fritids handlar det om att överhuvudtaget göra sig förstådda. Att kunna uttrycka att de är törstiga eller behöver gå på toaletten. Så klart att vi läser, men kanske inte så mycket olika typer av texter. Det är mest bilderböcker, och i många fall blir det ganska lite samtal om texten. Det kan vara så att eleverna inte alltid har förmågan att uttrycka sina tankar och känslor kring texten. Det kan vara så att eleven har förmågan att uttrycka bra eller dåligt. Räknas det då som att vi fört ett samtal kring olika typer av texter?

Ett annat centralt innehåll är etnicitet, könsroller, kroppsideal och konsumtion samt kritisk granskning av hur dessa företeelser framställs i medier och populärkultur. En kritiker av denna text skulle säga att det är min uppgift, som lärare, att omvända innehållet i läroplanen och få det att fungera i verksamheten. Så klart det är så, det är det alltid. Det behöver en ju alltid göra, även i den ordinarie grundskolan. Men det är skillnad, på så många sätt. För vissa av våra elever handlar det om att kunna klä på sig ytterkläderna, stå i kö i matsalen eller äta själv. Det är något som många elever tränar med dagligen. Det kan då kännas lite som överkurs att lyfta könsroller och arbeta med att skapa ett kritiskt förhållningsätt till samhällets sätt att skapa kön.

Mindre viktiga verksamheter?

Ja, varför blir jag då så arg och ledsen. Det handlar ju om att som lärare omvandla och möjliggöra läroplanen. Det skrev jag ju själv, längre upp i texten. Jo, det som gör mig så arg och ledsen är att det är just fritidshemmet och den anpassade grundskolan som sätts till sidan. Det är som så ofta, att just dessa två verksamheter inte prioriteras. Som att dessa två verksamheter inte är lika mycket värda, inte lika viktiga. Det skulle ju aldrig hända att det var tvärt om, att det var fritids som hade en anpassad läroplan men inte skolan. Eller att läroplanen för alla elever utgick från anpassad grundskola, inte utifrån den ordinarie.

Fritidshemmet är egentligen en verksamhet som arbetar för att avskaffa sig själv. Som lärare i fritidshem i ordinarie grundskola kan en argumentera för att en försöker arbeta för att eleverna ska klara sig själv och inte behöva fritidshemmets verksamhet. Det ser inte riktigt ut så för de flesta elever med intellektuell funktionsnedsättning. Vi arbetar givetvis för att stötta eleverna till att bli så självständiga individer som det bara är möjligt. Men vi måste få möjlighet att anpassa. Anpassa kraven och anpassa behoven. Det görs mycket enklare med en läroplan, anpassad efter våra elevers behov.

Då, för dryga året sedan, blev det kanske lite bakvänt. Att jag som alldeles ny i organisationen och ny i denna skolform, skulle leda fritidsgruppen. Kanske brukar det vara tvärtom, att en börjar jobba och sedan arbetar sig uppåt till ett lagledaruppdrag. Den stora utmaningen var inte att skapa en fungerande fritidsverksamhet för eleverna. Det var arbetet med att leda fritidsgruppen. Att skapa en fungerande fritidsverksamhet tog några veckor. Jag var med och studerade, ställde frågor och observerade. Gjorde hela tiden anteckningar, både mentala och fysiska. Försökte känna in elevernas nivå. Jag har misslyckats med att hitta rätt nivå, många gånger. Det kommer jag säkert att göra många gånger igen. Men jag grävde där jag stod. Jag började med uppbyggandet av en fungerande fritidsverksamhet med utgångspunkt i den dagliga verksamheten. Resten, den svåraste biten, har fått komma efter.

Döm inte

Den stora utmaningen har varit att leda en grupp, samtidigt som jag var ny på skolan. Trots många års erfarenhet från skolans värld, och trots en utbildning som lärare i fritidshem så hade jag panik. Rent ut sagt. Många gånger var jag nära att ge upp, erkänna mig besegrad och att acceptera att det här med att vara arbetslagsledare för fritids inte var min grej. Jag har under året ofta känt mig ganska liten, ganska ensam. Tvivlat på min kompetens, flera gånger i veckan. Tvivlat på att jag överhuvudtaget vet vad jag håller på med. Under året som gått har det så många gånger slagit mig att en inte ska döma så hårt och så fort. Det gäller både elever och kollegor. Jag har verkligen insett att det är viktigt att vara tillåtande och ge alla en chans, och ännu en till. Och ännu en. Att låta den som är ny, faktiskt få vara just ny. Givetvis inte utan krav men med möjligheten att få lära känna verksamheten, eleverna, rutiner, jargongen…

”Så har vi alltid gjort”

Har du en kollega som just börjat hos er? Eller elever som precis har börjat skolan? Snälla, ge dem tid och låt dem få göra fel. Barn är barn, oavsett om de nyss börjat skolan eller om de precis börjat högstadiet. Vuxna är också människor, och de gör inte alltid så som du kanske tycker att de borde. Ibland kan det vara nyttigt, att få in personer som ser på din skola med lite nya infallsvinklar. Om du har en ny person på din skola, våga släppa lite på det där ”så har vi alltid gjort”. Det finns andra sätt som kan vara minst lika bra. Eller kanske till och med bättre. Våga utmana dig själv och fastna inte i hur det var för åtta, tretton eller tjugofem år sedan. Och kanske det viktigaste, utgå från att alla gör så bra som de bara kan, men ibland blir det fel ändå. Och att de flesta inte gör fel med flit.

Testa och öva

Är du ny på en arbetsplats? Ställ frågor, om allt. Även sådan som du tror att har fått kläm på. Ibland önskar jag att jag hade frågat ännu mer, då för ett år sedan när jag var ny och hade alla möjligheter att fråga. Testa, var inte rädd för att försöka. Det kanske blir fel, men förhoppningsvis har du en mer erfaren kollega som finns där och kan stötta. Ibland måste en få testa, för en del kunskap sitter i fingrarna. Den kunskapen är svår att förklara eller överföra. Den kunskapen måste tillförskansas genom övning. Ta tillfället, särskilt när du är ny. Då kanske du slipper lite av paniken som jag kände.

Om jag ser tillbaka på Johannesbäck anpassad grundskolas fritidsverksamhet om något år, kanske det ser helt annorlunda ut. Arbetet med att utveckla ett fritids blir aldrig klart. Det blir inte heller min resa med att leda arbetet ett fritids. Och visst har jag fortfarande mina betänkligheter, men jag har inte panik längre. Det har tagit sin tid, kanske nästan ett år. Inte riktigt, men nästan. Utveckling och lärande måste få ta tid. Vi måste alla få testa, om och om igen. För att bli riktigt bra. Där är jag inte ännu. Inte vad det gäller att leda fritids, men jag övar.