VÅRTERMIN - Om att odla barn.

Jag vet att det bara är januari men vi går mot ljuset och det ljusgröna. På bildlektionerna förra veckan målade vi vår-bilder. Galet men sant. Det behövdes tankas lite klorofyll.

Jag ser det först nu efteråt. Det jag fick som barn och såg som en skatt har jag också gett till mina barn: Naturlighet. Då menar jag att barnen förhåller sig till naturen som något naturligt. Naturlig naturlighet.

 Mina första fem år i livet bodde jag och min familj i ett torp utanför Sigtuna. Frukt och grönsaker. Gräva och snickra. Somrar i skärgården. Ute på en ö utanför Gräsö lekte jag och min tvillingsyster. Fiska, bada, ro, leka, klättra, utforska dagen lång. Man bär det med sig.... Man blir kreativ och nyfiken. Nyfikenheten fortsatte. Efter en cykelresa tur och retur till Indien kom jag och mina barns pappa hem med ömma rumpor och köpte en liten gård ute på landet utanför Uppsala. Barnen ärvde musikalitet från sin far och galenskap från mig.

Det var när en av mina döttrar nyligen talade med mig om att så ska hennes barn också få växa upp hoppas hon som jag insåg att detta kanske kommer att “gå i arv”. Det har uppskattats som någonting värdefullt.

Minnena som mina barn har från barndomen är att vi levde mest utomhus. Var vi inomhus så var det tyger, papper, färg och instrument överallt.

Jag har tydliga minnesbilder från stunder då min äldsta dotter satt högst uppe i det högsta äppelträdet och spelade trumpet och trummade mot en planka hon spikat upp högst upp medan den yngsta dottern höll sig på marken och plockade blommor, gjorde halsband av dem och dansade runt. Livet var en musikal. Vi hade höns och kaniner, katter och en hund. Grannen hade en häst. Vi hade också självklart en lådbil som det fixades och spikades och trixades med. Vi lagade ofta middagsmat i vårt andra vardagsrum, på vitmosseberget. Där hade vi en eldplats och vi odlade det mesta av det vi åt hemma. På hösten gick vi direkt ut i skogen efter skolan och stekte kantarellmackor till “mellis”. Inget konstigt med det, liksom. Man kunde ställena. Det var bara att hämta.Livet var rikt på en massa upplevelser. Djur och natur. Väder och vind. Årstider. Lek och sång och dans och trams. För både oss vuxna och barnen och tillsammans.

Alla som har en trädgård, liten eller stor, eller plantor på balkongen eller blommor i fönstren, vet att det är ett långsiktigt jobb. Man sår frön. Man vattnar. Man gödslar. Man flyttar och delar på plantor. Man gräver med både spade och händer. Jag älskar jord. Hönsen gick och pickade överallt och gödslade våra land. Allt grönt avfall användes till täckodling. Maskarna trivdes. Fjärilarna flockades. Ringblomma, röd solhatt, lavendel och stjärnfocka. Dessa blommor älskade både jag och fjärilarna. Det är något med tålamod och närvaro som odlades hos mig under dessa år. Jag såg det tydligt; det går liksom inte att skynda sig. Frukter skördas alltid SEN. Men det är liksom inte bara det som är målet. Det är också en enorm tillfredställelse att få leka, skapa och vara DÄR på riktigt, i alla moment. Inget gjorde mig lyckligare än när det började spöregna när jag precis rensat klart och täckt alla trädgårdsland med gräsklipp. När man ser hur unikt allt samspelar så växer också tron på någonting större än sig själv. Man kan lita på att det ordnar sig. Och att se att ALLT där i trädgården behövs: Maskar, humlor, hönsskit och organismer. Kompost. Pumporna på den gamla dynghögen trivdes. Men det grodde också en slags självförståelse. Vi är inte så speciellt olika varandra. Men ändå helt unika. Vi behövs allihop och alla kommer från något. Liksom frön bär på potential. De liksom bara gror helt enkelt i rätt förhållande. Näring behöver tillföras till var och en. Just den näringen som får just våra rötter att rota sig och stjälken att växa och bli lagom stadig. (Men inte för stadig. Då går den av när det stormar.) En dag bär vi frukt. Och blommar gör vi i cykler. Årstider hjälper allt i naturen att få vila i perioder.

Och vad har allt det här med skolan att göra? När jag hamnade i skolans värld (resursskolornas universum och som på ett bananskal såklart) kände jag att jag lärde mig ALLT om ALLT och såg att det hade med människor som natur att göra. En viktig del i att möta människor rätt är ju att jobba på att förstå sig på sig själv och ta hand om sig själv. Man har koll och förhoppningsvis accepterar man sina egna fel och brister, kanske älskar och kan känna sig stolt över andra egenskaper. Människofrön är på många sätt lika växtfrön: Vi är lika men ändå olika. Vi bär på olika potential och livskraft. Vi utvecklas olika snabbt och vi växer olika. Vi ser olika ut. Har man inte den grundsynen i mötet av en annan människa, att den människan är perfekt som den faktiskt är, just nu, så blir det problematiskt. Vad ska vi ändra på? Och varför? Det är jobbigt att simma mot strömmen.

Det finns ju förmågor hos människor som passar bra in i skolans värld eftersom det finns ett mål: Att ta in kunskap, visa sin kunskap och få ett betyg som tar dig vidare från grundskolan till gymnasiet. Och till universitetet för många. Jag har sett på nära håll hur svårt det är för en människa att passa in och bara följa med när ingången till lärandet och uttrycket för sina kunskaper ter sig på ett annat sätt än det följsamma sättet. Jag har följt ett av mina egna barn på en resa av ångest, skolvägran, BUP och vägen tillbaka med en ADD och autism-diagnos i bakfickan. Att samarbeta med skolan och samtidigt vara ett vara ett stöd till sitt barn. Att peppa sig blå. Inte ge sig. Hon gjorde en rejäl comeback i åttan och nian och gick halva gymnasieutbildningen innan hon fyllde 18 och tog det egna beslutet att hoppa av. Tror jag att det är kört för henne? Nej, det tror jag inte. Hon kommer att ta sig fram på vägar som får henne att växa och lära sig om sig själv och andra. Den kanske blir lite krokigare men man kan lita på att hon blir rik på just de livserfarenheter just hon behöver ändå. Och kommer att berika världen med sin unikhet.

Vissa elever i skolan har jättesvårt. De behöver megamycket stöd för att ta sig igenom grundskolan och gymnasiet. De är dem jag har jobbat mest tillsammans med. Visst ska man också, även om man har det svårt, få känna sig värdefull och blomma även om man är oflexibel, har svårt med fokus, tappar energi snabbt, har bristande tidsuppfattning, har svårigheter att utföra saker i en logisk eller bestämd ordning, har svårighet att hantera oförutsägbarhet, har svårighet för tvetydighet, ovisshet och nya rutiner, har svårighet att förstå vad som sägs, har svårigheter att uttrycka bekymmer, behov eller tankar i ord och har svårigheter att förutse de troliga resultaten eller konsekvenserna av det egna agerandet? Skolan är som en trädgård att odla. Varje planta så olika. Den behöver ibland kanske flyttas och behandlas på olika sätt. Aklimatisera sig. Ibland måste man förändra hela jordmånen så att den kan trivs. Både ph-värdet, mullhalten och näringen behöver jobbas på. Ibland behövs bara kortsiktiga insatser av gödning. Positiv förstärkning, lugn, ro samt trygghetsskapande relationer ser jag som det viktigaste. För att växa i sin takt och blomma och få vara den unika människa man är. Att någon står kvar när man misslyckas så att man kan resa sig upp och vilja försöka igen.
TRYGGHETSJOBBET och RELATIONSBYGGANDET ser jag som det viktigaste.