Mitt formativa klassrum

Att ha student är som alla vet en möjlighet till att få prata om sitt eget lärarskap och lärande i största allmänhet. Jag fick en fråga av min lärarstudent om allt mitt material rörande bedömning. “Hur har du kommit på allt det här?“ frågade hon. Det gällde tillexempel förberedda formativa kommentarer, genomgångar av hur bedömning fungerar, sammanställda elevexempel på olika nivåer, rättningsguider med mera. (Sådant som jag ofta delar på mitt Instagram-konto @mittformativaklassrum.) ”Eeeehhh” svarade jag först, vilket ju faktiskt inte säger någonting förutom att jag kanske är lite trögtänkt, men så småningom växte ett svar fram.

För att svara på frågan så tror jag att det beror på att jag är duktig på att analysera min egen undervisning utifrån elevernas resultat och feedback. Vad gick mindre bra på den här lektionen? Vad behöver mina elever öva mer på? Vad har många i klassen X svårt med? Hur kan jag göra det här ännu tydligare? Kan jag göra det här på ytterligare något sätt för att nå fler elever? Sedan har jag skapat material utifrån mitt och mina elevers behov, och behoven återkommer. Därför kan jag återanvända planeringar, uppgifter och upplägg. Jag vässar och vässar och det blir bättre och bättre. Det här är ju tio år av arbete, vilket jag också sa till min student. En del av materialet är faktiskt nästan ett decennium gammalt och jag använder det om och om igen, med små justeringar här och där. Erfarenhet ska verkligen inte underskattas!

Men tro mig, jag har också gjort en del material som inte alls blev som jag hade tänkt mig och som nu ligger bortglömt i någon mapp på min OneDrive. Det är i sig är också en konst; att kunna kassera någonting som inte gav det du behöver eller vill ha. Så, om man vill bli en duktig lärare så tror jag att man behöver ägna mycket tid åt att analysera sig själv och sin gärning. Med det sagt behöver man inte vara kritisk eller taskig mot sig själv, utan man behöver utveckla god självkännedom och våga testa nytt. Att man kan bli bättre betyder inte att man är dålig. Tvärtom.

Om man tycker att detta är svårt, rekommenderar jag att be en klok kollega att auskultera i ditt klassrum, besök kollegors undervisning och ta emot en VFU-student! Ibland behöver man andra för att få syn på sig själv, och ibland behöver man andra för inspiration. Jag har nämligen inte kommit på allting själv, utan plockat russinen ur kakan här och där. Från kollegor, föreläsningar, Instagram, Facebook-grupper, kurslitteratur med mera.

Vilka är dina styrkor och svagheter i klassrummet?

Pssst. Du behöver såklart inte berätta svaret för någon.

Den första arbetsdagen på vårterminen 2024 sa en kollega till mig att det bara är 5 veckor till Sportlovet. Det är (typ) sant, och kan kanske upplevas som stressande, men jag tror att det var menat som pepp. Vi blir snart belönade med lov igen. Lite som någon sorts yttre motivation likt lön eller beröm från chefen. Jag gör något och får därför något.

Men precis som med eleverna så är det såklart bättre om man kan hitta sin inre motivation. Hur ser då den ut? För egen del så hittar jag den i varför jag blev lärare från allra första början. Där finns kärnan till varför jag går till jobbet. Jag tycker om att hjälpa andra, jag tycker om att lära ut och jag tycker om att bestämma. Ungefär så enkelt är det, men jobbet är inte enkelt. Därför behöver man känna sig motiverad. Vad består din inre motivation av? Kanske kan det vara en bra idé att ta en runda på nästa lärarlag (eller AW?) och prata om varför ni blev lärare? Eller kanske om vad som motiverar er?

Jag kan också tipsa om Alva Appelgrens bok Motiverad om du känner att vill fördjupa dig i ämnet.

PS. Orka plugga har ett klipp om just motivation som kan passa att visa på mentorstiden: Orka plugga: Inre och yttre motivation | UR Play.

Den här veckan är jag i Polen tillsammans med kollegor från några Östersjöländer på en konferens med fokus på hur man kan förbättra miljön i skolan. Eleverna ska få komma på förslag till hur man kan förbättra matsalen (eller caféet som det snarare är här), biblioteket och ett klassrum. Vi är två lärare från varje land som rest hit tillsammans med sex elever som nu arbetar i blandade grupper. Lärarna fungerar lite som coacher, men det är eleverna som äger projektet. Engelska är arbetsspråket.

Att träffa människor från andra kulturer och länder är naturligtvis en möjlighet att få lära sig av dem och om deras kultur. Vi har jämfört scheman och skolor. Det är roligt och berikar mitt lärarliv. Man får inspiration till nya sätt att undervisa, bemöta elever, möblera sitt klassrum, pynta i korridorerna eller ordna temadagar. Det är roligt och man blir ofta sprängfylld av inspiration som förhoppningsvis följer med hem och in i klassrummet. Kanske att det till och med sprider sig till andra lärare på den egna skolan, om man har bra forum för hur man delar med sig till varandra.

Allt det är bra, men det som jag tror är det nyttigaste med att resa iväg och besöka andra skolor, träffa kollegor och undervisa andra elever är att man får syn på sig själv i sin egen lärarroll. Jag är en av de ”svenska lärarna” här. Hur är vi? Jag ska fråga hur mina kollegor uppfattar mig.

Enligt min egen analys blir det tydligt att mitt ledarskap är väldigt relationellt, och ganska informellt. Dialog är viktigt, och att alla är med. Jag känner in och vill att eleverna ska vara med på tåget. I andra skolkulturer kör läraren tåget och eleverna åker med, utan att ifrågasätta eller komma med egna inspel. Ibland är det även som att lärarna också är passagerare, som följer en väldigt strikt plan som de inte kan påverka. De förmedlar kunskap och förbereder eleverna inför stora prov som avgör deras framtid. Till min skola har alla biljett, om ni ursäktar att jag fortsätter med tågmetaforen, medan i andra skolsystem kan skolor välja och vraka bland elever som verkligen, verkligen vill få gå på den skolan. Det påverkar elevernas syn på deras skola, och sig själva. Många av dem är stolta över sin skola, medan mina elever tar den mer för given.

En annan sak som blir uppenbart för min kollega och mig är att vi svenska lärare är vana att kunna göra lite som vi vill. Vi har ett stort behov av att ha koll på och äga undervisningen. Vi kan ifrågasätta, och bli ifrågasatta. Vi vågar säga vad vi tycker. Vi kan gå snabbt till beslut (ibland kanske för snabbt?). Det gör oss dock effektiva och resultatinriktade i många lägen.

Detsamma gäller våra svenska elever! De vågar komma med förslag och vända och vrida på idéer. Förmågor som vi tror att de kommer att ha nytta av i sitt kommande arbetsliv – de är bra på självledarskap som Frida Monsén uttryckt det.

Det är slående vilken enorm kapacitet vi har samlat ihop här i Polen, och hur våra elever slipas med och mot varandra till att bli ännu vassare. Kanske även lite ödmjukare. Förhoppningen gäller det även oss lärare. Det blir kul att se vart vi hamnar i slutet av veckan.