Mitt formativa klassrum

Jag har alltid varit en hamster som samlar på mig saker. Fördelen med att ha jobbat ett tag är att man har konstruerat bra uppgifter tidigare år, som går alldeles utmärkt att återanvända (varmt tack ambitiösa Maja 2019 som hade mycket mer tid än vad småbarnsföräldern Maja har).

Hamstern i mig sparar även på elevtexter. När jag genomfört en uppgift med elever, detta gäller fram för allt skrivuppgifter men inte bara, så brukar jag fråga några skribenter om jag får spara deras texter. Jag har aldrig varit med om att en elev säger nej, men om någon skulle göra det så låter jag såklart bli. Min uppfattning är dock att de blir glada och uppfattar det som en komplimang.

Jag anonymiserar texten och sparar sedan i samma mapp som instruktionen (annars kommer jag aldrig att se dem igen bland mina miljarder, nåja men ni fattar, dokument. Ibland sparar jag elevtexter som jag bedömer ligga på olika nivåer för att illustrera betygskriterierna, ibland bara någon enstaka som löst uppgiften på ett effektivt sätt som vi kan läsa tillsammans och eleverna kan inspireras av.

Nästa gång jag ska göra samma eller en liknande uppgift så finns exempel som illustrerar vad jag förväntar mig som eleverna kan få ta del av. Det är mycket plocka isär och att diskutera en text som man vet är neutral, d.v.s. ingen i klassen har skrivit den. Samtidigt blir det mer ”på riktigt” än om jag hittar på en text eller låter ChatGPT skriva den. Det har jag dock också testat, och det kan leda till andra intressanta diskussioner i klassrummet. Det får dock bli ett annat blogginlägg.

Många av mina elever efterfrågar just tydlighet, och har man en ny lärare så är det inte alltid så lätt att veta vad som är ”bra”. Som elev vill man ju mycket hellre veta innan man ska göra en uppgift än efter när man får veta sitt och kanske kompisarnas resultat. Det handlar alltså om att bygga en undervisning där eleverna får så goda möjligheter som möjligt att lyckas.

Jag håller just nu på att läsa Åsa Hirsch bok Relationellt ledarskap i klassrummet - Så skapas magi och det är ett begrepp som fastnade hos mig - pedagogisk eftertänksamhet som jag vill dela med er.

Forskaren Max van Manen har kommit fram till att en skicklig lärare dels måste kunna sina ämnen, men fram för allt måste hen kunna avgöra ”vad som är bra för en viss i elev i en visst situation” och sedan agera utifrån detta. Det handlar alltså om att läraren måste kunna känna av och känna in vad som krävs och anpassa undervisningen efter detta. Vi måste bry oss om individen. Lite som en förälder som månar om det bästa för sitt barn, fast i en skolkontext. Känner du igen dig? Jag tror att många lärare gör det. Vi bryr oss. Vi bryr oss mycket.

Är det enkelt? Nej, verkligen inte. Men tänk efter, är det inte när vi är pedagogiskt eftertänksamma som det blir som bäst? Därför är tid till reflektion jätteviktigt. Vi kan inte springa från en sak till en annan hela dagarna och tänka på 1000 saker samtidigt . Vi måste vara närvarande i stunden, om vi ska vara bra lärare. Vissa saker får vänta. Andra får någon annan göra. Vissa saker kanske man får prioritera bort.

En annan sak som vi måste göra är att involvera eleverna genom att fråga dem vad de behöver. Alla kanske inte kan svara på det, men en del kan ge riktigt kloka svar som ger dig mycket vägledning. Dessutom är det nyttigt för elever att fundera över sina behov. Det bidrar till det där meta-tänkandet som vi gärna vill att de ska ägna sig åt.

Ibland bryr vi oss lärare kanske för mycket, i alla fall för vårt eget bästa. Denna pedagogiska eftertänksamhet och medvetenhet kan leda till samvetsstress. Vi vet att vi skulle behöva göra mer för den eller den eleven, men det går inte utifrån de förutsättningar vi fått. Påtala det för din rektor, men sedan måste vi återvända till vad vi kan göra i vårt eget klassrum. Annars tror jag att vi går sönder, och det gynnas ingen av.

Pedagogisk eftertänksamhet kräver tid. Fundera på saker. Vända och vrida. Diskutera med varandra. I vår bransch går det ibland så fort. Någon har fått en bra idé. Tror sig ha hittat en lösning på ett problem. Det fattas ett beslut på tisdag eftermiddag kring en elev och på onsdag morgon ska det börja gälla. Undervisande lärare ska alltså under natten ha ställt om och organiserat för denna förändring. Är det rimligt? Blir det bra? Ibland tror jag att vi i vår strävan efter att det ska bli bra ibland lovar för mycket, eller i alla fall för fort. En av mina gamla rektorer sa ofta ”nu ska vi reagera innan vi agerar”. Det behöver fler höra. En klok organisation är också eftertänksam.

Låt oss tänka efter och låta saker ta tid. Ta ner tempot. Vägra springa på jobbet. Det blir inte bättre för att vi hastar fram, varken för elever eller lärare, men det blir bättre när vi är pedagogiskt eftertänksamma.

Jag fick en fråga på Instagram om kooperativt lärande och vilka mina favorit-strukturer är. Här kommer därför ett inlägg om just det. Kooperativt lärande är väldigt bra för att få till en bra stämning i en grupp, och för att skapa en kultur av att man hjälper varandra samt att kunskap och lärande alltid ska vara i fokus. Nu kör vi!

Jag gillar magiska/kloka pennan (Struktur: Kloka pennan - Kooperativt lärande) när vi gör mindre grammatikuppgifter. En elev styr sin partners penna och ska säga vad personen ska skriva. Eleverna måste sätta ord på sin kunskap och alla måste vara aktiva, men på olika sätt. Ingen kan bara checka ut och låta sin granne jobba. Den funkar bra både på engelskan och svenskan.

Fråga-fråga-byt (Struktur: Fråga, fråga, byt! - Kooperativt lärande) är en bra uppvärmning, eller paus, eftersom man får rör lita på sig. Även karusellen (Struktur: Karusellen - Kooperativt lärande) när man står i två cirklar och eleverna pratar parvis i någon minut om något jag säger att de ska prata om är en uppskattad aktivitet. Eftersom alla pratar samtidigt så behöver man inte oroa sig så mycket för att kompisarna lyssnar på vad man säger utan man fokuserar bara på sin prat-partner. Ibland kör jag speed dating (Struktur: Speed-dating - Kooperativt lärande). På engelskan kan man ropa ut eller skriva upp olika ämnen som de ska prata om och så blir det en form av speed dating. Båda funkar både som välkomna tillbaka till skolan-uppgift och för att diskutera något de precis lärt sig, tillexempel olika begrepp.

Mötas på mitten (Struktur: Mötas på mitten - Kooperativt lärande) använder jag ibland när eleverna ska planera något. Sedan använder jag rollkort (Strategi: Roller - Kooperativt lärande) trots att det är mycket sällan jag gör större grupparbeten. Det gör jag eftersom även vid mindre gruppuppgifter är det bra att eleverna vet vad som förväntas av dem och vad de kan ställa för krav på varandra. Jag har gjort egna kort som jag har delat med er tidigare vid ett flertal tillfällen. Ni hittar dem bland annat här (En bra skolstart (uppsala.se)).

EPA (Struktur: EPA - enskilt, par, alla - Kooperativt lärande) är en bra grundstruktur som man alltid kan dra till med. Jag gillar att eleven får förbereda sig och bolla med grannen innan man eventuellt ska säga något inför alla. Ping-Pong-prat (Strukturer för KL-arkiv - Kooperativt lärande) är bra när man ska börja med ett nytt kapitel och exempelvis tittar på en bild tillsammans.

Det viktiga tycker jag är att eleverna förstår att de är viktiga för varandra, det är ju typ hela grejen, att man lär tillsammans. Min erfarenhet är att kooperativt lärande skapar ett trevligt klassrumsklimat och i ett sådant klassrum kan man lära sig mycket. Det finns som ni ser, och kanske redan visste, mycket bra material på www.kooperativt.com. Det är en sida jag varmt rekommenderar för dig som vill komma igång med kooperativt lärande. Har du någon favorit-struktur eller strategi?