Mer än bara lärare

Bakom stängda dörrar läser vi upp både kollegors omdömen och elevernas formulär. Trots att utvecklingssamtalet är en självklar del av skolvardagen, pratar vi förvånansvärt lite om hur samtalet faktiskt genomförs i praktiken. Hur mycket får egentligen elevens egen röst ta plats när pappret styr mötet?

Som lärare hamnar vi ofta i ett dilemma. Vi ska förmedla våra kollegors omdömen om eleven samtidigt som vi ska skapa ett samtal som är öppet, dialogiskt och elevnära. Det är en utmaning, särskilt när utvecklingssamtalet i många fall har förvandlats till en administrativ process där dokument och digitala system tar större plats än själva mötet.

I många skolor fyller både vårdnadshavare och lärare i formulär i förväg. Under själva mötet går mycket av tiden åt till att läsa upp och jämföra dessa dokument. Ofta läses både kollegors omdömen och elevens egna svar upp. Men högläsning leder sällan till dialog och dokumenterad information saknar flexibilitet och liv. Samtalet riskerar därför att bli mer av en genomgång än ett möte mellan människor.

Låt därför elevens engagemang styra samtalet. Lita på elevens egen vilja att lära och utvecklas. Kanske är elevens mål inte desamma som de vuxnas och det behöver få vara en del av samtalet. Det är lätt att fokusera på brister, men ett ensidigt fokus riskerar att sänka snarare än lyfta motivationen. Förändring sker först när eleven själv vill det och ser meningen med det. Hur kan detta ta konkret form i utvecklingssamtalet?

Tre sätt att göra utvecklingssamtalen mer levande:

1. Använd kollegor och elevhälsa som stöd Förbered samtalet genom att sätta dig in i både kollegors omdömen och övrig information om eleven. Involvera elevhälsan vid behov för att bredda bilden av eleven, skapa gemensam förståelse och bättre förutsättningar för ett meningsfullt samtal.

2. Lyft fram styrkor och framgångar Fokusera på det som fungerar och bekräfta elevens prestationer. Det stärker både motivationen och självförtroendet. Genom att uppmärksamma framgångar och visa att vi ser och uppskattar det som fungerar kan vi också stärka elevernas vilja att lära och tillit till den egna förmågan.

3. Skapa dialog och lyssna på eleven Tala fritt och ledigt med eleven om dennes prestationer. Låt samtalet utgå från det du ser i undervisningen, ställ frågor och låt eleven reflektera fritt över sitt lärande. Ta reda på elevens egna mål och låt dokumenten stödja samtalet, inte styra det. På så sätt skapas både närvaro, engagemang och delaktighet.

När vi blir medvetna om dessa mönster kan vi förändra vårt arbetssätt. Då kan utvecklingssamtalen bli det de är tänkta att vara: levande samtal som stärker lärande, delaktighet och självförtroende, i stället för en administrativ vana.

När jullovet närmar sig och betyg ska sättas ökar trycket i skolan. Elever, lärare och vårdnadshavare dras lätt in i en intensiv slutspurt där allt ska bli klart under de sista veckorna.

Inlämningar, kompletteringar och omprov. Stressen tilltar, oron växer och lärandet riskerar att reduceras till en jakt på betyg snarare än en process där kunskap faktiskt får tid att utvecklas. För de elever som ännu inte når ett betyg blir detta särskilt problematiskt. När resultatet står i centrum riskerar deras progression att hamna i skymundan. Ett uteblivet betyg tolkas lätt som ett misslyckande, trots att lärandet pågår och viktiga steg tas. Här behöver vi som lärare bli bättre på att synliggöra det som faktiskt är skolans kärna: lärande, utveckling och tilltro till den egna förmågan.

I min undervisning försöker jag därför konsekvent att flytta fokus från betygsbokstaven till nästa steg i lärandet. I stället för att fastna i frågan ”Vad får jag?” samtalar vi om vad som behöver utvecklas. Det kan handla om att resonera mer utförligt, använda ämnesbegrepp mer självständigt eller att visa större säkerhet i sina lösningar. När detta blir tydligt vet eleven vad som ska prioriteras och var energin ska läggas.

När elever får syn på sitt eget lärande och förstår vad som krävs för att komma vidare ökar den inre motivationen. De blir mer fokuserade på lektionerna, arbetar mer målmedvetet och fortsätter ofta att repetera även utanför skolan. De vet varför de anstränger sig och vad som faktiskt gör skillnad.

Ett arbetssätt jag använder är att låta eleverna självskatta sig innan de lämnar in ett arbete. Vi pratar om vilka uppgifter de upplevt som enkla, vilka som varit svåra och vilka som varit verkligt utmanande. Genom denna reflektion skapas ansvar och medvetenhet redan från start, vilket också gör den efterföljande återkopplingen mer meningsfull.

För elever som har svårt att ta till sig skriftlig återkoppling eller som riskerar att inte nå målen, avsätter jag under en period några minuter varje lektion. Dessa används för muntlig guidning. Syftet är att säkerställa att eleven har förstått vad som krävs för att ta nästa steg. Ingen elev ska behöva lämnas ensam med oklarheter, frustration eller känslan av att ha misslyckats.

Betygshetsen i slutet av terminen skapar onödig oro. När fokus i stället ligger på kontinuerlig återkoppling, tydliga prioriteringar och tidiga samtal, minskar stressen och undervisningen blir mer meningsfull. Alla elever behöver inte ett betyg just nu. Alla elever behöver däremot känna att deras ansträngningar räknas och att det finns en väg framåt.

Saker jag försöker hålla fast vid i min praktik:

• Återkoppling ges kontinuerligt under lektionerna, både muntligt och skriftligt.
• Eleverna får i god tid veta om något saknas för att nå målen.
• Tid tas för samtal och frågor. I dessa samtal synliggörs ofta förbättringar som inte alltid fångas i prov eller slutprodukter och ingen elev lämnas ensam i förvirring eller frustration.
• Även om ett betyg inte nås för stunden finns en långsiktig plan som skapar trygghet.
• Vårdnadshavare informeras tidigt så att skola och hem kan samarbeta för att få eleven på rätt spår och hjälpa den vidare.

Det är först när vi på allvar flyttar fokus från betygsjakt till lärande som skolan kan göra det den är till för.

När höstterminen närmar sig sitt slut blir ord som resultat, måluppfyllelse och betygsvarning alltmer närvarande i skolvardagen. Det är den tid på året då vi lärare sammanställer kunskaper, observationer och bedömningar men också en tid som väcker tankar om elevernas utveckling, motivation och välmående.

Vi samlar belägg för lärande på många sätt: genom samtal, frågor, prov och inlämningar. Det handlar om att se både styrkor och utvecklingsområden. Vi tolkar det vi ser, fattar beslut om återkoppling, stöd och hur vi bäst kan hjälpa varje elev vidare i sin kunskapsutveckling.

Att skriva en betygsvarning är sällan enkelt. Det är ett nödvändigt verktyg men bakom varje varning finns en elev med sin historia, sina styrkor och sina hinder. För mig handlar det inte om att peka ut en risk utan om att skapa möjligheter. Ett F behöver inte vara slutpunkten det kan vara början på förändring. Men för att det ska ske krävs att läraren har skapat en god relation till eleven och att det är konkret. Läraren behöver punkta upp exakt vad som ska göras och när.

Samtidigt blir skolans uppdrag tydligt: att alla elever ska ges förutsättningar att lyckas. Resultat handlar inte bara om siffror i tabeller utan om att tidigt upptäcka signaler, samarbeta med kollegor och vårdnadshavare och behålla tron på att varje elev kan växa när de får rätt stöd.

Det verkliga resultatet är när en elev vågar tro på sin egen förmåga. Vi lärare tycker ofta vi är tydliga med vad som krävs i våra ämnen men för elever är det inte alltid så. Det kan behövas tydligheten i att stapla upp de uppgifter som måste göras för betyg för att eleven ska motiveras och känna att den förstår och vet vad som ska göras.

Vilka framsteg är värda att fira?

Skolan är en central arena för barn och ungdomar. Det är viktigt att eleverna når sina kunskapsmål men lika viktigt är deras sociala och emotionella utveckling. Genom undervisningen växer hoppet och vi i skolan har kraften att förändra människors liv.

Jag sitter här och skriver tack vare en lärare. Viveca lärde mig svenska språket, öppnade dörren till böckernas värld och fick mig att tro på drömmar och möjligheter.

Det finns ett ljus i mörkret och det ljuset handlar om undervisningens kvalitet och engagemang. För det spelar ingen roll vilket postnummer man bor på eller vilken bakgrund man har. Det är du som lärare som gör skillnaden!

Tips: Hur får man en negativ trend att vända?

1. Tydliggör målen tidigt och sätt in rätt stöd

Gå igenom vad som förväntas och hur eleverna kan visa sina kunskaper på olika sätt. Elever behöver veta vart de är på väg i sitt lärande. Det handlar om att vi tillsammans gör målen begripliga, visar hur kunskaper kan visas på olika sätt och hjälper eleven att se vägen vidare. Vi vet att stödet ofta kommer sent därför måste vi agera i tid. Återkopplingen ska vara uppgiftsrelaterad, inte personrelaterad.

2. Ha regelbundna avstämningar, både muntligt och skriftligt

Små samtal kan göra stor skillnad. Hellre korta uppföljningar en gång i veckan med eleven än något enstaka långt möte. Fråga hur det går och vad eleven själv upplever som svårt.

3. Arbeta formativt

Ge feedback som hjälper eleven att förstå hur hen kan förbättra sig, inte bara vad som blev fel. Använd korta, tydliga utvecklingsmål som leder vidare i lärandet. Elever behöver ofta hjälp att prioritera och strukturera för att veta vart de ska börja.

4. Involvera hemmet i tid

Kontakta vårdnadshavare innan det är för sent. Bygg på samarbete och inte oro. Följ upp samtal och använd tolk vid behov. En betygsvarning i oktober ska aldrig komma som en överraskning varken för eleven eller hemmet.

5. Lyft fram framsteg, även små steg räknas

Synliggör utveckling och uppmuntra eleven att se sin egen progression. Att känna att man lyckas stärker motivationen och minskar risken för uppgivenhet. När det inte går bra i skolan påverkas även välmående därför är varje framsteg viktigt.