Magnus HEM-kunskap

Vad ska vi laga idag?

”Vad ska vi laga idag?” är nog den vanligaste frågan jag får som lärare i hem- och konsumentkunskap (HKK). En glad och ivrig fråga som ofta ställs utanför salen eller i dörren, innan jag hunnit säga hej och välkomna till mina elever. På andra plats bland de ofta förekommande frågorna placerar sig ”när ska vi börja?”. En mer trött eller rastlös fråga som ibland yttras av en eller flera elever under (även nog så korta) genomgångar. På tredje plats kommer ”kan vi inte baka kladdkaka?”. Dessa tre-i-topp-frågor säger något om elevernas förväntningar och syn på ämnet. Det är det praktiska arbetet, att göra något i köket, laga mat och baka, som står i fokus.

Ni kan väl baka något

Det händer att jag och lärarkollegor i andra ämnen samtalar om möjligheten till tematisk samverkan. Jag är positiv till övergripande arbetsområden, tänker att det stödjer elevernas lärande och utvecklar oss som pedagoger. Men när vi lärare börjar konkretisera våra tankar låter det nästan alltid så här: ”Så lagar ni soppa på hemkunskapen av det eleverna odlat.” ”Finns det inte en maträtt som kan kopplas till det?” ”Ni kan väl baka något utifrån varje religion eleverna jobbar med!?” Förslagen säger något om kollegornas förväntningar och syn på ämnet. Det är det praktiska arbetet, att göra något i köket, laga mat och baka, som står i fokus. Aldrig har någon NO-lärare frågat mig om samverkan i undervisningen om näringslära. Ingen SO-lärare hur vi tillsammans kan främja elevernas lärande om privatekonomi, hållbar utveckling eller hur fenomen som familj och hem fyllts med olika innehåll och mening genom tiderna. Frånvaron av dessa och en hel del andra förslag säger också något om kollegornas förväntningar och syn på ämnet.

PREST av naturen?

HKK sorteras med någon form av självklarhet in bland de så kallade praktisk-estetiska ämnena i grundskolan. Eller PREST-ämnena som de också benämns. Denna indelning är mer eller mindre gängse. Den kanske inte finns i styrdokumenten, men är väl så manifest i skolans organisation. På mer än en arbetsplats har jag som HKK-lärare placerats i ett PREST-kluster tillsammans med ämneslärare i bild, idrott och hälsa, musik och slöjd. En indelning som av somliga anses naturlig. För dessa ämnen förutsätts ha mycket gemensamt. ”Ni arbetar ju praktiskt, med kroppen” som en chef på en tidigare arbetsplats motiverade sorteringen i teoretiska och praktiska ämnen. Eller namnet ”kreativa huset” som jag har mött på vissa skolor där PREST-ämnena huserar i en egen byggnad. Den organisatoriska indelningen, hemvisten och benämningen säger något om skolledningens förväntningar och syn på ämnet. Det är det praktiska arbetet, att göra något i köket, laga mat och baka, som står i fokus.

Treklövern händer, huvud och hjärta

Om någon frågar mig så är HKK inte ett praktisk-estetiskt ämne. I alla fall inte enbart eller främst. För mig är det centralt med en helhetssyn på lärande. Jag brukar framhålla tre H:n, utan att göra anspråk på att ha kommit på dem. Vi tar referenserna till 4H-rörelsen samt Aristoteles och begreppen episteme, techne och fronesis en annan gång. Händer (praktik/handling), huvud (teori/tanke/sinnen) och hjärta (etik/omdöme) hänger ihop. Inte nödvändigtvis i den ordningen men alltid organiskt sammanflätade som en treklöver. Det är genom att skapa arbetsprocesser, där samtliga H:n används och utvecklas, som lärandet går på djupet. ”Learning by doing” på allvar. Det är också så HKK blir det ämne som det ska vara. I alla fall i min läsning av kursplan och kommentarmaterial. Inte snävt praktisk-estetiskt, reducerat till bara göra, laga, baka. Snarare ett praktiskt-teoretiskt-etiskt ämne.

 Det råder en viss förväntan och nervositet i salen. Provet i hemkunskap, ja ämnet hette så på den tiden, är rättat och lämnas tillbaka till eleverna. Min fru, eller snarare den unga tjej som långt senare kom att bli min äkta hälft, bläddrar igenom provpappren. Hon konstaterar att det gått bra, men att hon bland annat fått poängavdrag på frågan om vad man ska tänka på när man diskar en gjutjärnspanna. ”Hur är det möjligt, jag skrev ju ner allt” tänker hon. Läraren förklarar att för full poäng måste eleverna även få med att hushållspappret ska slängas i papperskorgen.  
 

 Syftet ska styra formen 

De flesta vuxna bär på minnen från sin skoltid. En del av erfarenheterna rör just bedömningssituationer. Det skolminne som återges ovan kan tyckas vara en bagatell. Fast för min fru framstod bedömningen som obegriplig och orättvis. Först många år senare kan hon skratta åt den petimäteraktiga hållningen och rättningen från lärarens sida. För mig är anekdoten ett belysande exempel på en mindre lyckad bedömningssituation. På hur lärare – även jag – ibland riggar för bedömning på ett sätt som varken tjänar syftet eller eleven. 
 
Om syftet är att eleven ska visa kunskaper om hur en gjutjärnspanna ska diskas, är då ett skriftligt prov det mest adekvata tillvägagångssättet? Nej, knappast är så klart svaret på den nära nog retoriska frågan. Att isolerad från det naturliga sammanhanget (diskbänken och redskapen) visa kunskaperna med penna i hand innebär att praktiska färdigheter ska redovisas som teoretiska kunskaper. Vilket så klart är olyckligt. Förfarandet medför också risken att elever som egentligen kan diska en gjutjärnspanna helt eller delvis misslyckas då provsituationen och skrivandet reser onödiga hinder för dem. Ett praktiskt prov vore ett bättre val. Om det nu ens behövs ett prov. Dylika färdigheter går ju att bedöma och ge återkoppling på under löpande lektionsarbete.  
 

 
 Övning i lyhördhet 

Jag tänker på min frus skolminne när jag undervisar en av klasserna i grundsärskolan. På hur bedömningen av elevers kunskaper och färdigheter behöver anpassas till syftet och utifrån situationen. Under lektionen steker vi ägg. Ingen av eleverna talar med hjälp av ord, men kommunikationen är ändå intensiv. Jag står halvt på huk bredvid K som sitter i rullstol. K tittar på gjutjärnspannan på spisen, tittar på mig, petar på och lyfter sedan ägget med stekspaden. Och börjar blåsa. Blåser och blåser igen. Först förstår jag inte riktigt. Sedan går det upp för mig. K berättar att det är varmt och att det gäller att vara försiktig. Eleven skulle förmodligen aldrig kunna få ned detta på ett papper. Men som lärare och bedömare kan jag öva mig i att uppfatta hur eleven kommunicerar sina förmågor. Förutom att visa växande färdigheter i stekning så demonstrerar K kunskaper om värme och potentiellt farliga situationer. Apropå bedömningar och gjutjärnspannor.  

Vad söt du är i förkläde 

Det är snart tio år sedan. Jag är på VFU på en av kommunens grundskolor. Lämnar ämnessalen för att gå med källsorteringen. I korridoren möter jag rektor. ”Vad söt du är i förkläde” säger han. Minns inte vad jag svarade. Kanske fick jag ur mig ett skratt, även om jag inte tyckte att det var särskilt roligt. Jag som oftast är rapp i replikerna fann inte orden. Där och då var jag nog främst upptagen med att få pappers- och plastförpackningarna till miljörummet. Senare har kvicka svar kommit till mig: ”Då skulle du se mig utan.” 
 
”Vad söt du är i förkläde”. Varför säger en rektor det till en student? Vad står det för? Jag har inga färdiga svar, men genom åren har jag ibland återkommit till orden och situationen. Kanske inte grubblat över händelsen, men ändå reflekterat en del över den. Tänker att det var något med kropp, kön, klädsel och kontext som triggade. För jag har mycket svårt att tro att rektorn flirtade. Snarare att han hade svårt att hantera det som uppenbarade sig framför honom. Eller om han bara ville vara rolig. Fast bakom sådan skämtsamhet finns något annat. Varför är det roligt med en manlig lärarstudent i förkläde? Eller varför provocerar det? Och ponera att jag varit en studentska. Dito kommentar från rektorn hade förmodligen lett till anmälan om sexuella trakasserier eller diskriminering. Jag anmälde aldrig rektorn. Som man förväntas jag inte göra det utan ska kunna ta en dylik kommentar. Bara det är tänkvärt i sig.  

 
Att vara man och HKK-lärare är att röra sig inom traditionellt kvinnligt kodade domäner.

Först 1962 fick män tillträde till hushållslärarutbildningen, det som idag är utbildningen till lärare i hem- och konsumentkunskap. Som en jämförelse kan nämnas att Svenska kyrkan öppnade prästämbetet för kvinnor år 1958. Idag är ungefär hälften av landets präster kvinnor. Det ska jämföras med att endast 13 procent av HKK-lärarna är män enligt statistik från Skolverket år 2020. Inom Uppsala kommun är vi några män som är verksamma i ämbetet. Fast yrket är tydligt kvinnodominerat även här. När kommunens nätverk för HKK-lärare träffades tidigare under vårterminen var det jag och ett gäng kvinnor. Och under åren som HKK-lärare har mer än en kollega sagt: ”Så roligt med en man som hemkunskapslärare”. Jag förstår vad som avses men undrar ändå alltid vad som egentligen är så kul med det. Att en person med snopp undervisar i hem- och konsumentkunskap.  
 
Fel kropp och fel kön, i fel kläder och på fel plats. Sådant kan väcka reaktioner. För kön spelar roll, hur gärna jag än vill att det inte ska behöva vara så. När jag säger det menar jag inte att kön är något fixt och färdigt. Jag är ingen essentialist, som anser att kvinnligt och manligt är av Gud givet. Enligt mig är kön – eller mer korrekt genus – sociala konstruktioner i ett bestämt sammanhang. Men även om könets betydelse anses kulturellt bestämd så kan gamla cementerade uppfattningar vara svåra att frigöra sig ifrån. Ett exempel är bilden av hemmet och undervisning om hemmet som en kvinnlig sfär.  
 
Jag är inte särskilt söt i förkläde. Fast min kropp och mitt kön i ett förkläde i en nutida svensk skola betyder uppenbarligen något. Det får en rektor att fälla en sexistisk kommentar och gör att kollegor kommer med glada och välmenande tillrop. Jag ser mig inte som en normbrytare. Fast när jag reflekterar över reaktioner jag mött och ibland fortfarande möter inser jag att det nog är så. Som man och HKK-lärare går jag över en gräns, om än osynlig. Med förklädet på fortsätter färden på kvinnligt kodad mark.

Foto av : Desirée Ruste