Dröm om lärarens verklighet

Läraryrket är på flera sätt ett drömjobb. Samtidigt finns det sidor av lärarens vardag som inte är en dröm. Något som en av mina drömmar under jullovet berättar om.

Befinner mig i arbetsrummet på jobbet. Ska till sal för undervisning. Plockar med saker jag behöver för lektionen. Får plötsligt bråttom. Är på väg att missa lektionsstarten. Kommer på att jag inte har en färdig planering. Snor ihop en på datorn. Ännu mer bråttom. Utanför arbetsrummet möter jag ett Stockholm (!) i snö- och vattenkaos. Behöver ta mig fram till lektionen som ligger en stad bort. Smältvatten i massor som kommer från sidan i korsningen Vasagatan/Kungsgatan. Går knappt att komma över, vet inte riktigt hur, men till slut lyckas jag.

Så ett drömhopp i rummet och jag står i ett område vid något som liknar Riksbron, Norrbro och Strömbron. Fast miljön är annorlunda och utan riksdagshus, slott och annat i närheten. Riksbron och Norrbro är också plötsligt borta och snömassor ligger i strömfåran. I drömmen är den mycket bred och jag måste ta mig över. Dessutom djupa, breda flodfåror i snön av smältvatten som gått fram. Jag tar mig inte framåt, kan inte ta mig över. Och nittio grader åt ett annat håll är det en rejäl uppförsbacke som jag behöver ta mig an för att nå det som på håll liknar Strömbron och en vettig passage över snömassorna. Det finns alltså en väg men den känns hopplöst avlägsen. Börjar trots allt streta på uppför samtidigt som jag är på helspänn om nya vattenmassor skulle komma emot mig, forsande nerför från Strömbrons valv. Pulsen är hög, det är en ansträngd kamp.

Alarmet ringer. Jag sträcker mig yrvaket efter mobilen. Sätter alarmet på snooze. Klockan är nio. Jag är i vårt fritidshus men halvt kvar i drömmen. Plitar ner den som en anteckning på samma mobil. För även om jag inte brukar ägna mig åt drömtydningar känns det som att denna dröm innehåller intressant stoff. Att den berättar något viktigt och inte bara innehåller dagrester från rapporteringen om tsunamin på annandag jul för 20 år sedan.

För mig var och är det en dröm om lärarens verklighet. Om återkommande upplevelser av stort och smått som ställer sig mellan mig och det som ska ske på lektionerna. De många uppgifter från sidan som lite för ofta hamnar i förgrunden, i vägen för undervisningen. Jag skulle kunna nämna en rad konkreta exempel ur min och andra lärares vardag. Väljer att stanna i känslan av en flod som väller fram eller snömassor att kravla uppför under hot av mer. Noterar också att drömmen utspelar sig i huvudstaden. Att broarna till Helgeandsholmen, precis som maktens byggnader, är borta. Hur jag hopplöst kämpar i något som liknar en vallgrav i närheten av centralmaktens boningar. Men att jag istället för hjälp upplever en oöverkomlig distans. En drömtydning av det!?