Hur möter vi barn i språklig sårbarhet?
Hur möter vi barn i språklig sårbarhet?
Logopeden Sara Wesslert berättar om vad förskolan kan göra – på gruppnivå – för att stötta alla barns språkutveckling.
Ann Sofie och jag får i våra uppdrag ofta frågor om hur vi kan stödja barn som inte utvecklas språkligt i samma takt som sina jämnåriga. Det kan till exempel handla om barn som har svårt att göra sig förstådda och hamnar i utmanande situationer.
Ibland behöver vi pedagoger i förskolan ta hjälp av andra professioner för att få stöd i våra uppdrag. En av dem som finns tillgänglig för oss i vår kommun är Sara Wesslert, logoped på Barn- och elevhälsan som har i uppdrag att stödja oss i förskolan i frågor kring språkutveckling.
Jag har inför två kommande blogginlägg träffat Sara för att be henne ge sitt perspektiv på hur vi bäst kan stödja alla barns språkutveckling och vilka arbetssätt som hon ser som extra viktiga att inkludera i vår utbildning och undervisning.
Kan det vara så att vi håller hårt i några gamla myter om språkutveckling som kanske är dags att skrota en gång för alla?
Vilken typ av uppdrag kan en logoped i förskoleverksamheten ha?
Sara har uppdrag mot alla kommunala förskolor och får alltid sina uppdrag via förfrågan från förskolans rektor. Frågorna och fortbildningen rör olika frågor och det kan röra sig om allmänna språkfrågor eller en mer specifik del som pedagogerna behöver lära sig mer om. Sara kan träffa arbetslag om det finns frågor kring ett barn och ibland sker möten i samarbete med specialpedagog, psykolog och syn- och hörselpedagog. Hon understryker att det aldrig handlar om att hon kommer ut och gör en bedömning, hon träffar inga enskilda barn.
Utgångspunkten är hur vi kan arbeta i förskolan på gruppnivå för att underlätta för alla barn. ”Jag kan ge råd kring anpassningar kring enskilda barn också, men aldrig kring enskild ”träning”, en-till-en. Vi säger att vi alla jobbar på alla nivåer, individ, grupp och organisation, oavsett profession i Barn- och elevhälsan. Och främst förebyggande men också främjande. Sällan eller aldrig åtgärdande, lite beroende på om man definierar anpassningar som en åtgärd eller ej...” förklarar Sara.
Vad innebär språklig sårbarhet och språkstörning och hur skiljer dessa sig åt?
Språklig sårbarhet handlar om att det finns ett glapp mellan barnets språkliga förutsättningar och de förväntningar eller krav som ställs på språklig förståelse och uttrycksförmåga i olika sammanhang. Språklig sårbarhet kan vara tillfällig eller livslång, men den går att påverka genom att göra anpassningar som ökar tillgänglighet och delaktighet och därmed minskar glappet.
Den språkliga sårbarheten kan bero på olika saker, till exempel språkstörning, hörselnedsättning, talängslan, att man inte tillägnat sig det svenska språket ännu, npf-diagnos, svåra socioekonomiska förutsättningar och annat.
”Vårt jobb kan inte vara att utveckla språket hos barn med språkstörning till nivå till andra barns nivå i samma kronologiska ålder, men vi har ett kompensatoriskt uppdrag att ge verktygen som behövs för att de ska få lika stor tillgång till kunskapen. Och det är såklart olika för olika barn, men det mesta fungerar för många.” säger Sara och trycker på vikten av att arbeta med vårt förhållningssätt, är det så att barnet inte kan eller inte vill? På vilket sätt kan vi anpassa i olika situationer för att barnet ska kunna delta, till exempel genom att vi behöver vara med som stöd i leken? Och till sist vad behöver vi undervisa om och träna på och hur kan vi göra det på ett sätt som gör att barnet utvecklas.
Språkstörning är en medicinsk diagnos som innebär en medfödd nedsättning i förmågan att bearbeta och lära sig språk. Det kan handla om svårigheter att förstå vad andra säger, att själv prata så att andra förstår eller båda delarna. Svårigheterna visar sig också på olika sätt i läs- och skrivförmågan. Språkstörning försvinner inte med tiden och kan inte tränas bort, den är alltså livslång och omfattar 5-7 % av befolkningen.
Bilden som visas ovanför använder Sara för att visa på tecken som vi bör vara uppmärksamma på. Hon uppmuntrar oss att känna in vår magkänsla. Om vi ser att ett barn hamnar här så är det viktigt att fundera på om det kan bero på språket och då kan det vara dags att samtala med familjen om detta.
Vilka myter upplever du hänger kvar i förskolan om barns språk?
Vi som arbetar med språkfrågor i förskolan möter ibland olika idéer om hur det kommer sig att ett barns språk inte följer den förväntade utvecklingen. När jag började jobba i förskolan för 20 år sedan så var det till exempel stort fokus på att stärka barns uttal genom munmotorikövningar. Jag passar på att fråga Sara om vilka föreställningar som hon fångat upp om försenad språkutveckling och ber henne att dementera dem som faktiskt inte stämmer.
Om vi börjar med munmotorikövningar så är det sällan motoriken som är orsak till försenat uttal, det är oftare den fonologiska utvecklingen som behöver stimuleras. "Arbeta gärna med munmotorik för att det är roligt, men det är inte många barn som blir hjälpta uttalsmässigt av detta" säger Sara.
Hen utvecklar motoriken just nu… nej det är inte så att en typ av kroppslig utveckling hindrar en annan. Barn utvecklar olika förmågor parallellt utan problem.
Språkstörningen beror på flerspråkighet… nej, barn kan inte ha en språkstörning endast i svenska språket, utan i så fall påverkar den alla barnets språk. Det svenska språket kanske inte är utvecklat fullt ut ännu, men det har oftast med bristande stimulans att göra.
Barnet är ”lat” eller ”bekväm” och pekar och visar istället med kroppen… ord är det enklaste vi har att ta till för att uttrycka något, om vi kan säga ordet så är det den korta vägen så att barnet skulle vara lat och använda kroppen stämmer dåligt.
Föräldrarna har inte läst för barnen… högläsning är ett fantastiskt bra sätt att utveckla ordförråd och läs- och skrivstrategier, men inget barn får försenat tal på grund av att det inte blivit läst för.
Barnet har inte tränat tillräckligt… barns verbala förmåga behöver inte tränas separat, den kommer i och med att barnet hör mycket språk. Det finns delar inom språkutveckling som med fördel kan stimuleras och övas, men talförmågan tillhör inte dem. För de allra flesta barn är den "osynliga" eller omedvetna vägen till förståelse och uttrycksförmåga av ord, meningar, uttal och kommunikation, den snabbaste. Att befinna sig i goda språkliga miljöer med goda talmodeller räcker. Barn behöver många tillfällen att pröva och ompröva sina nya ord, meningar och ljud i meningsfulla sammanhang i samspel med andra, men behöver t.ex. inte ”träna” glosor, tempus eller uttal, så som vuxna lär sig ett andra språk. Det går snabbare att lära sig nya ord genom att höra andra säga orden i många olika meningar, i många olika sammanhang där ordet har betydelse och funktion för kommunikationen och aktiviteten, till skillnad från att barnet uppmanas att själva upprepa eller benämna enskilda ord i t-ex. en pekbok.
Barn med språkstörning och barn som befinner sig språklig sårbarhet av vissa sorter, kan dock behöva undervisning inom vissa språkliga områden som andra barn vanligen omedvetet bara ”snappar upp”. Tilläggas ska att forskningen har visat att även barn med språkstörning utvecklar sitt språk genom riklig stimulans men att det inte räcker med ”normalexponering”. De behöver betydligt fler repetitioner för att lagra de nya språkliga kunskaperna, höra orden i fler meningar, fler sammanhang, än barn med typisk språkutveckling.
Att vara i en språkligt rik och begriplig miljö är det som utvecklar språket mest. På förskolan ska språkutveckling vara roligt, lekfullt och på gruppnivå.
Med detta säger jag stort tack till Sara Wesslert för mycket konkreta beskrivningar och exempel på vilka olika glasögon vi behöver ha på oss när vi möter barn mitt i sin språkutveckling hos oss på förskolan. Hennes tankar om vad vi kan jobba extra med och hur vi kan göra det bjuder vi på i nästa blogginlägg!