Den förändrade synen på barns delaktighet
Den förändrade synen på barns delaktighet
Vi trodde vi var överens – en gemensam resa mot förståelse och förändring
Vad betyder egentligen barns delaktighet och inflytande i förskolan – på riktigt? I vårt utvecklingsprojekt insåg vi snabbt att läroplanens begrepp inte alltid är så självklara som de verkar. Genom kollegiala samtal, reflektion och mod att utmana våra egna föreställningar har vi tagit viktiga steg mot en mer likvärdig och barncentrerad praktik.
Vi ska nu i detta inlägg försöka summera de viktigaste lärdomarna som vi har dragit av vårt projekt.
Läroplanen – en tolkningsutmaning i vardagen
En viktig lärdom vi har dragit är betydelsen av att kollegialt reflektera över både läroplanen och centrala begrepp inom det område vi vill fördjupa oss i. Tidigt i processen märkte vi att många pedagoger kände en osäkerhet kring vad läroplanens skrivningar om barns delaktighet och inflytande faktiskt innebär i praktiken. Resultatet visar att pedagogerna upplever läroplanen som otydlig vilket i sin tur problematiserar deras uppdrag. Det framkom också att begreppen tolkas olika av olika pedagoger, vilket i sin tur skapar utmaningar för att uppnå en likvärdig utbildning. Det fanns ett starkt behov av att samtala kring och reda ut de olika centrala begreppen. Detta innebar att en stor del av uppstarten av FoU-projektet att handla om att tillsammans fördjupa oss i detta läroplans område tillsammans med bärande begrepp. Vi insåg att vi behövde stanna upp och diskutera, problematisera och reda ut begrepp som demokrati, reellt inflytande, delaktighet, likvärdig förskola och varje enskilt barns rättigheter. I samtalen blev det tydligt att det var inte så enkelt. Vi kanske tror att vi har en samsyn kring begreppen, men när vi problematiserar dem så visar det sig att så inte riktigt är fallet. Resultatet visade på att det var just begreppen reellt inflytande och delaktighet som ställde till det för oss. Själva grundvärderingen var den samma för oss alla, men när vi sedan började grotta ner oss i begreppen så insåg vi ganska snabbt att här skiljer vi oss åt. Resan fick nu snarare gå mot målet att skapa en likvärdig syn på vad och hur barnen ska få delaktighet och inflytande över.
Att stanna upp och fördjupa – en nödvändighet för utveckling
En annan viktig lärdom vi har tagit med oss är vikten av att ge tid för fördjupning inom ett specifikt ämnesområde. Att utvecklas i yrkesrollen kräver inte bara praktisk erfarenhet, utan också möjligheten att stanna upp, reflektera och fördjupa sig i ett område över tid. Trots att de riktade insatserna i vårt FoU-projekt om barns delaktighet och inflytande endast pågick under sex månader kan vi se en förändrad attityd hos de deltagande pedagogerna. I inledningen av projektet framkom det att pedagogerna kände en osäkerhet i hur barnen skulle kunna involveras i SKA-processen. Det framkom även reflektioner om att det systematiska kvalitetsarbetet inte är en plats för barnen och där förskollärarna uttryckte funderingar kring hur meningsfullt det är för barnen att delta, samt vad som är lämpligt att involvera dem i. Det uttrycktes en tydlig ståndpunkt kring att är det inte jag som utbildad och erfaren förskollärare som vet vad barnen behöver? Lägger vi inte för stor vikt på de yngre barnen när vi tar in dem i vårt systematiska kvalitetsarbete? Här behövde vi återigen stanna upp och loopa processen, för att vidga perspektiven. I det kollegiala lärandet fick olika åsikter komma fram, och genom att delge våra ståndpunkter för varandra så skapades det även möjligheter för att tänka i större sammanhang. ”Aha, du tänker så… Jag tänker så här… Intressant…”
Våra egna inställningar påverkar
Under projektets gång har dock pedagogernas tankar utvecklats och deras resonemang blivit mer nyanserade. De beskriver hur barnens delaktighet i planering, dokumentation, reflektion och utvärdering har bidragit till en djupare förståelse för det enskilda barnet. Dessutom har relationerna mellan barn och pedagoger stärkts. Förskollärarna lyfter att barnen tillför nya perspektiv, vilket inte bara synliggör sådant som tidigare förbisetts, utan också förändrar pedagogernas syn på både barnen och undervisningen. Kvarnryd (2022) och Nytomt (2024) kopplar detta till den vuxnes makt över barn, där pedagogen behöver släppa in barnen mer vilket berikar utbildningen. Vår hypotes är att det innan varit lite av en okänd mark för förskollärarna och att släppa in barnen i SKA-arbetet har inte varit självklart. Genom projektet har pedagogerna fått möjlighet att vid upprepade tillfällen och på varierande sätt pröva metoder och aktiviteter som öppnar upp för barnens delaktighet och inflytande i det systematiska kvalitetsarbetet.
Små steg mot en större förändring
Slutligen vill vi även lyfta att det här FoU-projektet har bidragit till att förskolorna går mot en utveckling där barnens delaktighet och inflytande får mer och mer plats i förskolans verksamhet. Projektets riktade aktioner har varit många och projektets omfång har varit stort för att ha pågått under så pass kort tid. Vi känner en stolthet kring det vi som författat och drivit projektet samt förskolornas pedagoger har lyckats åstadkomma under det här halvåret som aktionerna har pågått. Den korta tidsaspekten har krävt ett genuint engagemang och ett driv att vilja utveckla verksamheten framåt. Vi ser att förmågan att delta i kollegiala reflektioner har utvecklats och det kollegiala lärandet har stärkts. Vi ser som nämnt att pedagogerna är mer medvetna om vikten av att stanna upp och fundera över maktpositioner samt hur makten fördelas, både bland barn-barn och vuxna-barn.
När barnen får ta plats, förändras vi vuxna också
Vi anser att projektet har haft en positiv effekt på förskolornas pedagogiska utveckling, och vi vill särskilt lyfta den individuella utvecklingsresan som vi ser att pedagogerna har påbörjat. Pedagogerna har utvecklat en insikt kring att det hela börjar och slutar med dem, och att det är deras förhållningssätt som avgör och påverkar arbetssättet. Framför allt ser vi även att både barn och pedagoger har haft roligt tillsammans i olika sammanhang, och vi vet även via materialet från de olika aktionerna att pedagogerna bidragit med erfarenhetsutbyte och ett vidgat perspektiv hos varandra. Barnens plats i förskolans SKA-arbete behöver fortfarande utvecklas, men vi ser att projektet bidragit till en mycket god utveckling och vi känner oss hoppfulla för att det kommer få fortsätta utvecklas även fast projektet har avslutats. Genom vårt projekt har vi öppnat dörren för att lyfta fram barnen och ge dem platsen de förtjänar. Nytomt (2024) menar att barns delaktighet och inflytande alltid är villkorad utifrån den vuxnes makt, och projektets riktade aktioner har bidragit till att pedagogerna har släppt lite på den här makten. De inser att det är de som sitter på den till 100%, men effekten är att de tänker till ett varv extra och släpper in barnen mer. Vi pedagoger behöver inte göra allt jobb själva, utan vi vinner så mycket mer om vi gör det tillsammans med barnen. Och nog är det allt mycket roligare då, eftersom barn är så spontana och kan komma med så mycket nytt. Vi alla behöver någon som tror på en. Vi behöver få känna oss kompetenta och värdefulla och vi behöver få känna att vi har något att bidra med. Genom att vi aktivt arbetar med det här i tidig ålder så vill vi påstå att vi kan göra en förändring i samhället. Genom att barnen får känna sig viktiga och värdefulla så öppnas det dörrar till att barnen tar steget att bli aktiva samhällsmedborgare som är med och påverkar och bidrar till hållbar utveckling. Och är det inte det som allt gå ut på?
Fördjupning tar tid – men ger resultat
Det här var vårt sista inlägg där vi har försökt summera ett utvecklingsprojekt i fyra olika blogginlägg. Egentligen finns det så mycket mer att berätta…
Det här projektet har bara varit början på en lång resa där vi lär oss så mycket på vägen. En väg som vi hoppas att ni också är villiga att börja gå. Eller kanske är ni redan på väg? Vad ser ni efter er resas gång? Har ni upptäckt något som ni vill stanna upp vid och ta reda på mer kring innan ni fortsätter framåt? För vi tänker att det här är ingen quick fix. Det här är något som behöver få ta tid. Rom byggdes inte på en dag, eller vad säger man? För oss var projektet bara startskottet. Vår väg var knölig i början med många gupp. Men nu vill vi ändå påstå att vi är ute på en tydligare väg. En väg där vi fördelar maktutrymmet mer jämt mellan pedagoger och barn.
För om inte vi låter barnen ta plats så är det vi som gör barnen osynliga…
Vi har delat med oss av våra insikter, utmaningar och lärdomar – i hopp om att inspirera fler att våga släppa in barnen på riktigt.
Vill man veta mer ingående kring hela vårt projekt så finns det en rapport publicerad på Pedagog Uppsala,
Tack för oss!
